Under senare år har medier basunerat ut ganska många rubriker som talar om hur det står till med den svenska skolan. ”Sverige sämst i klassen”, skrev Dagens Nyheter 2012. ”Nytt bakslag för svenska skolan”, skrev samma tidning något senare. Relativt nyligen konstaterade även Stefan Löfven i Aftonbladet, att inom tio år ska svensk skola vara jämlik. Den skall dessutom tillhöra de fem bästa i EU. Har han anledning att vara optimist eller är detta endast politiskt publikfrieri?

1990-talet var ett årtionde av långtgående och systemövergripande reformer, noterar Peter Fredriksson och Jonas Vlachos vid Stockholms universitet. De påpekar att ”det är påfallande hur lite evidens som verkar ha legat till grund för dessa reformer”. Evidens betyder att en stor mängd internationell forskning ger sitt övertygande stöd för att till exempel en viss pedagogisk metod eller en medicinsk behandling oftast har den effekt som den var avsedd till att ha. Ingen evidens betyder att en viss metod eller behandling inte är bekräftad. Den saknar konsekventa och i någon mån förutsägbara effekter. Om således välrenommerade forskare påpekar att svenska skolreformer i stort saknar evidens så antyder detta att de ansvariga för reformerna knappast har varit intresserade av vad forskningen har att säga, eller så vet man helt enkelt inte vet vad man gör över huvud taget. Jag misstänker att det svenska skolsystemets status beror på vem man frågar. Debatten som förs tar sällan med i beaktande att skolan – och förstås samhället och världen runt omkring – har förändrats på ett sätt som i stort har gått både skolan och befolkningen förbi.

Om man frågar marknadens och det politiska etablissemangets representanter värderas nog inte skolan särskilt högt. Jag träffade för några år sedan EU:s högsta ansvariga för IT-frågor i ­Budapest. Vi kom att tala om skolan. Hon tog sig frustrerat för pannan och sa spontant ungefär så här: ”Milde himmel! Europas skola! Vilka problem! Den tar alldeles för långt tid på sig att förändras och ger oss inte alls vad vi vill ha.” Min ungerske värd som hörde samtalet var personalchef på ett stort multinationellt företag. Han nickade instämmande och påpekade att åtminstone hans företag hade börjat utbilda unga talanger i skolåldern utanför skolsystemet.

Frågar man däremot representanter för skolan och svenska folket får man sannolikt ett helt annat svar. Trots politikernas offentliga munhuggande och mediernas katastrofrubriker om en skola på dekis har svenska folkets förtroende för skolan inte rubbats alls. SOM-institutets rapport om trender 1986–2013 visar att förtroendet faktiskt har varit relativt oförändrat och i huvudsak positivt under den tid som mätningarna har omfattat.

Vem har rätt och vem har fel om utbildningssystemet? Att folkets skola och marknadens anpassade skola inte riktigt drar jämnt är uppenbart. Två viktiga anledningar är för det första, att de makroekonomiska grunderna för det moderna samhället har förändrats drastiskt och på ganska kort tid. För det andra, med dessa förändrade grundvalar har också diskret följt marknadstypiska värderingar och beteenden som är högst främmande för hur skola och utbildning fungerar. För Sveriges vidkommande och i kölvattnet av marknadsanpassningen har dessutom talang blivit en högaktuell­ fråga som komplicerar bilden av svensk utbildning och dess status ytterligare.

Förr hade vi bildningsideal med rötter i upplysningstiden. Att vara allmänbildad var något socialt respektingivande och att förkovra sig, oavsett i vad, ansågs värdefullt och frigörande. I denna anda rekommenderade Unesco i Salamancadeklarationen från 1994 att ”varje barn har en grundläggande rätt till utbildning och måste ges möjligheten att prestera och upprätthålla en acceptabel kunskapsnivå. Varje barn har en unik karaktär samt individuella intressen, förmågor och behov av att lära sig. Utbildningssystem skall konstrueras och utbildningsprogram implementeras för att omfatta en bred mångfald av dessa individuella skillnader och behov.”

Världsbanken och OECD önskar å andra sidan att driva världens ekonomi med världens utbildningssystem som motor mot att bli kunskapsbaserad och framför allt orienterad mot teknologisk och naturvetenskaplig innovation. Världsbanken föreslog därför att kunskapsekonomier bör jämföras med för den globala ekonomin viktiga riktmärken som prestation, ekonomiska incitament och institutionell ledning, utbildning, innovationssystem, infrastruktur och kommunikation. Så blev det också. OECD började 1997 att på olika sätt ställa medlemsländernas utbildningssystem mot varandra genom Programme for International Student Assessment (Pisa).

För den som har sina ideal kvar i Salamancadeklarationens värdegrund är det lätt att förledas till att tro att Pisa-mätningarna har uppstått för skolans skull och att dess mätresultat är avsedda till att på något sätt gynna eleverna. Så är inte fallet. Mätningarna är istället en del i omdaningen av den globala ekonomin. Utbildningsprestation är ett av de riktmärken som avgör om ett land kan anses investeringsvänligt för framför allt högteknologisk industri. ”PISA är ett politiskt instrument”, påpekar Skolverkets före detta generaldirektör Ulf P Lundgren år 2011. ”PISA Projektet kan inte förstås från en pedagogisk, psykometrisk eller teknisk utgångspunkt. Det måste förstås med utgångspunkt från ett historiskt sammanhang som skapats av sociala krafter och förutsättningar, både materiella och ideologiska.” Låt vara att Pisa-projektet har fått politiker att uppmärksamma en sjunkande kunskapsnivå, men man bör kanske nagelfara motiven för vidtagna åtgärder och reformer. De är materiella och ideologiska – det vill säga, i huvudsak ekonomiska och instrumentella.

Ett bildningsideal där kunskap har värde för individens skull är historiskt överspelat. Istället har utbildningsväsendet, på alla nivåer, blivit en investeringsmässig grogrund för innovation, entreprenörskap och marknadsföring. ”Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende,” skriver Läroplanen för Grundskolan av år 2011 om den svenska skolans förändrade värdegrund. Den skriver vidare att ”skolan skall därigenom bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap”.

Denna utveckling är naturligtvis inte begränsad till Sverige. Den tilltagande betydelsen av en global ekonomi i allt vad samhället är och gör genererar en liknande utveckling i stora delar av världen. Detta är emellertid en samhällsutveckling som helt eller delvis har gått demokratiska processer helt förbi. Makroekonomiska beslut av betydelse för hur världen och enskilda länder utvecklas fattas av makthavare utanför den politiska sfären. Senare års finansiella kriser med Grekland i fokus är ett talande exempel.

Skolan och övrig utbildning har styrts mycket medvetet mot nya ideal och uppgifter i samhället men egentligen utan att informera berörda parter om varför förändringarna sker. Att skola och utbildning bör förändras med sin samtid är självklart, men behöver för den skull värdegrunden och de humanistiska idealen förändras också? Det tycks mig som att den pågående förvandlingen av utbildningsväsendet ”kastar ut babyn med badvattnet”. Förändring utan förståelse och under tvång är grogrund för kaos, stress och till och med uppror!

Lärarkåren och större delen av svenska folket lever sannolikt kvar i föreställningen att den gamla humanistiska bildningsskolan med en välvillig inställning till och förståelse för individen fortfarande existerar. Därför visar också SOM-institutets mätningar att förtroendet för skolan kvarstår hos alla utom hos politiker och marknadsintressenter.

Nyligen gjordes skolan juridiskt ansvarig att också uppmärksamma och stödja de elever som nu kallas särskilt begåvade, högpresterande och extremt begåvade elever. Akademiskt begåvade elever har nämligen behandlats styvmoderligt av det svenska skolsystemet under större delen av efterkrigstiden. Den internationella forskningen har sedan länge visat på att denna elevgrupp behöver stöd och stimulans i en normalskola. Övriga Europa har dock aldrig ifrågasatt dessa elevers existens och unika behov. Den kontinentala debatten har istället handlat om att skolsy­stemen har anklagats för att inte vara bra nog på att ta hand om och stimulera denna grupp elever; en eftersatthet som många debattörer har varnat för. Den kan hota både ekonomisk tillväxt och framtidens välfärd. Andra har istället menat att dessa talanger och det ökande intresset för dem hotar jämlikheten i samhället.

Oavsett ideologi och nation har intresset för skolan och dess talanger ökat högst väsentligt på senare tid. Man ser nu dessa högpresterande elever som framtida hårdvaluta. I den dokumentation som Ungern lämnade efter sig som EU:s ordförandeland år 2011 konstaterades att ”talang bidrar till att öka förmågan till att tävla samt förverkligandet av EU:s strategiska mål”. Från amerikanskt, koreanskt, ryskt, brittiskt och indiskt håll resonerar man på ungefär samma sätt.

Kriget om talangerna är verkligt och viktigt, skrev McKinsey-institutets forskare i slutet på 1990-talet. En stor del av västvärlden, inklusive Sverige, lyssnade och blev pinsamt medveten om att man hade ett betydande underskott på sådan talang. Motsägelsefulla utgångspunkter för att lösa denna brist anammades dessvärre: Det finns bara få av de exceptionella och framtida chefsämnena sade man, men med rätt utbildning och stöd skulle man kunna förse marknaden med hur många talangfulla individer som helst i produktionsledet. Det finns således bara få extremt begåvade av en kategori men potentiellt många – eller rent av alla – är begåvade i en annan kategori av individer. Om alla ägde möjligheten att bli talang så skulle naturligtvis detta fylla båda marknadens behov av effektiv och högpresterande arbetskraft och samtidigt politiska ideologiers krav på jämlikhet. Frestelsen att därför även skolans värld skulle hävda att alla är begåvade gjorde sig gällande. Det svenska skolverket hävdade i en av sina rapporter att ”medfödd begåvning är mindre viktig för toppresultat”. Detta är emellertid ­önsketänkande utan vetenskaplig grund. Det kan omöjligen vara så att begåvning fördelar sig på olika sätt i olika grupper med olika egenskaper. Brittiska forskare kontrade ett år senare med att konstatera att genetisk potential påverkar toppresultaten i den brittiska skolans kärnämnen med 52–58 procent.

Extrem begåvning eller talang, oavsett om det gäller höga chefsposter, ledargestalter, anställda i produktionsleden eller elever i svenska skolan, utgör på grund av normalfördelningen alltid en liten grupp! Man kan naturligtvis diskutera var man drar gränsen i normalfördelningen för att avgöra om någon är extrem eller ej. En ofta accepterad gräns går vid cirka 2 procent, vilket Sverige med 9,8 miljoner invånare skulle betyda att det finns 196 000 extremt intellektuellt begåvade individer i landet, och i den svenska grundskolan som år 2014, enligt Skolverkets statistik, omfattade 949 480 elever så bör det rimligen finnas ungefär 19 000 kognitivt synnerligen avancerade barn med behov av särskild stimulans och att bli förstådda och accepterade.

Marknadsanpassningen av svensk utbildning har påverkat både lärare och elever negativt. Hur mår Sveriges elever? frågade sig Skolverket år 2013 och svarade med att citera ur en stor WHO-studie. Enligt denna lider elever i allt ökande grad av psykiska besvär såsom sömnsvårigheter, nedstämdhet, irritation och nervositet och somatiska besvär som huvudvärk, ont i magen, ont i ryggen och yrsel. Skolverket är noga med att påpeka att en majoritet av skolans invånare fortfarande mår bra och vistas i skolan med tillförsikt. Curt Hagquist, professor i folkhälsovetenskap, påpekar även han att ökningen av psykisk ohälsa i svenska skolan är oroande. För lärarkåren är situationen värre: Sjukskrivningstalet har enligt Försäkringskassan ökat med 57 procent i grundskolan och 87 procent i gymnasiet under den senaste femårsperioden.

Det finns flera anledningar till denna ökning, men en av dem är med all säkerhet det faktum att skolan har förlorat sin ”själ” i den pågående förändringen; det vill säga, den har inte längre kvar sitt bildningsideal och därmed inte heller sin humanistiska prägel. Uppenbarligen är den inte heller i någon högre grad byggd på vetenskaplig grund, om nu forskarparet Fredriksson och Vlachos vid Stockholms universitet har rätt i granskningen av de många skolreformerna. Skolan har förlorat känsligheten (och budgeten) för individuella behov och uttryck. Kunskap som ett värde i sig självt har bytts ut mot kunskap som enbart instrumentell i en framtida produktiv affärsmässig verksamhet. Amerikanska forskare har noterat samma utveckling i den amerikanska skolan. De har beskrivit problematiken genom att mynta begreppet creaticide (= kreativitetsmord) som av David C Berliner definierats som ”en riksgiltig läroplansdesign avsedd att ta livet av litterär, vetenskaplig och matematisk kreativitet bland amerikanska skolelever; särskilt bland de ekonomiskt svaga och utsatta eleverna”.

Mitt i denna kaotiska förvandlingsprocess anländer de högpresterande, särskilt begåvade och extremt begåvade till den svenska skolan. Av omtanke om en grupp utsatta elever med särskilda behov och som länge har ignorerats skulle man kunna tro. Jag som har forskat om dessa barn och vuxna i 25 år borde jubla. Ändå ser jag regeringens åtgärd att lagstifta till deras fördel snarare som en spik i kistan. Anledningen är just den pågående förvandlingen av hela utbildningssystemet från bildning och upplysning till en utbildningsprocess där varje individ värderas efter sin lönsamhet för samhällssystemet. Den upplysta och traditionsrika skolan byggd på bildning var en mycket bättre jordmån att växa i än den nya entreprenöriella skolan. Stat och myndigheter har igen ignorerat vad forskningen har att säga. De nyskapade systemen för marknadsnytta och kvalitetskontroll skapar också miljöer som ger näring åt frustration och misstänksamhet; miljöer i vilka dessa synnerligen begåvade individer bevisligen vantrivs. De frustreras av kontrollsystem som lägger sig i deras kreativitet eller yrkesfunktion genom att kräva en alltid högre kvalitet i alla avseenden. Ingen har synpunkter på en hög kvalitet. Det är hur den åstadkoms som är ett problem. Ingen tänker på att dessa är individer som är långt större perfektionister än de som insisterar på kontrollsystemens värde och existensberättigande!

Skolan och annan utbildning har på grund av krocken mellan olika värdesystem och synsätt blivit paradoxernas cirkusmanege; en arena där en alltid krympande budget, utifrån styrda kvalitetskrav, elevernas psykologiska behov, lärarnas yrkesstolthet och egna behov samt paradoxala styrdokument ofta är i konflikt med varandra. De ställer olika och ofta helt oförenliga krav. Det är ingen tillfällighet att lärarkåren är en av de mest stressade yrkeskategorierna i landet och att de skolprestationer som särskilt marknadsanpassningen värderar högt fortsätter att sjunka. Vi saknar verkligen inte förmåga i Sverige. Trots kaoset i utbildningssystemet är Sverige världens fjärde mest innovativa land när det gäller antalet sökta patent 2014. Jag vågar påstå att detta fantastiska resultat står i relation till graden av frihet som innovatörerna upplever på sina respektive arbetsplatser. Fjärdeplatsen i den internationella patentligan har mycket litet med innovatörernas utbildning att göra. Att ge kreativa individer relativ frihet är något som många företag sannolikt förstår bättre än makthavare, myndigheter och utbildningsväsendet. Friheten har delvis redigerats bort från sammanhang som har stort behov av upplevd frihet för att fungera väl. När sist upplevde en lärare, en forskare, en byrådirektör på en statlig förvaltning, en administratör eller en skolchef frihet och arbetsgivarens respekt och förtroende sist?

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Vi har ett utbildningssystem på alla nivåer som är i konflikt med de många intressenter som försöker styra det med regler och påbud som varken är förankrade i verkligheten eller i god forskning om hur individer faktiskt fungerar individuellt och i grupp. Vi saknar ett utbildningssystem som ger utrymme och stöd för individuella behov, initiativ, uttryck och egen vilja. Staten och kommunerna har i ekonomismens kölvatten hela tiden ökat sin kontroll över allt flera aspekter av skola och utbildningsväsende på ett okänsligt och odifferentierat sätt, tillsynes helt okunniga om att kontroll är det allra bästa sättet att hindra kreativitet och innovation. Om just kreativitet och innovation antas vara framtidens garanter för samhällets välfärd så skjuter makthavare och myndigheter sig själva i foten. Man kan inte samtidigt ställa krav på alla aspekter av kvalitet och samtidigt öka kontrollen för att säkerställa densamma. Detta är en paradox som för kreativitetsforskare har varit känd länge.

Så länge denna kontrolliver existerar och ökar lär inga storverk som förbättrar situationen åstadkommas någonstans. Skolans elever liksom högskoleväsendets forskare får kämpa mot systemet för att alls kunna utföra sina jobb. Övernitisk och okänslig kontroll, dogmatik och benägenheten att ofta köra över forskningen till förmån för ideologiska trosbekännelser är förödande för den ”Sköna nya värld” som nuvarande och en aldrig avslutande reformiver och samhällsutveckling mot en kunskapsekonomi förutsätts leda till.

Förändring är inte nödvändigtvis ett problem om den sker på människans villkor snarare än på marknadens eller andra inflytelserika intressenters! Men om förändring i skola och utbildning sker på bekostnad av skolans själ; dess traditionella identitet och sin relativa frihet, då får nog våra makthavare räkna med att svensk utbildning aldrig kan bli ”bäst” i något avseende. Kunskapsnivåerna kommer med all sannolikhet att fortsätta att sjunka och lärarkåren blir olyckligare och än mer stressad. Jag tror inte ens att en stor löneökning hjälper. Även här missar politikerna målet. Om motivet för att undervisa enbart vore en hög lön är det osannolikt att den läraren blir särskilt framgångsrik. Man måste drivas av ett inre och genuint intresse för sitt yrke för att vara en bra lärare, vilket forskningen också har konstaterat i många olika sammanhang.

Finland lyfts ofta fram som föredömet i dessa sammanhang. De har ett skolsystem som mer än det svenska omfamnar tradition, hävdvunnen erfarenhet och som ser med viss misstänksamhet på att marknadsintressen får för stort inflytande i utbildningssystemet. Pasi Sahlberg, namnkunnig finsk direktör vid utbildningsministeriet i Helsingfors, avslutar sin läsvärda bok om anledningen till det finska skolsystemets framgångar med följande tänkvärda ord – översatt och något parafraserat:

Skolor i konkurrensdrivna och marknadsanpassade miljöer fastnar i ett dilemma, nämligen i den ständigt efterfrågade redovisningen av resultat och uppfyllandet av mål vilket hotar både skolans och samhällets sociala kapital. Detta skadar förtroendet snarare än att öka stödet för skolan som institution. Resultatet blir att lärare och skolledare förlorar allas förtroende. Istället misstänkliggörs de, vilket i sin tur påverkar den egna yrkesstoltheten och känslan för det egna yrket negativt och skapar cynism. (ur Sahlbergs bok Finnish lessons, från 2011; sid 127)

Roland S Persson är professor i pedagogisk psykologi vid Högskolan i Jönköping.