Vem vill vara german?
Problemet med att idag intressera sig för forntidens germaner är att man kan misstänkas för att gå mörka krafters ärenden. Dessvärre finns det ju fortfarande, mer än 60 år efter Hitlers död, högerextremister som hyllar ”den germanska rasen”, själva uppfattar sig som germaner och menar att sanna svenskar helst bör vara blonda, blåögda och av germansk härstamning. En del antirasister vill därför helst tänka sig att germaner aldrig har existerat i verkligheten, bara i föråldrade myter och rasisters sjuka fantasi.
Men onekligen har germanerna inte bara funnits utan också spelat en avgörande roll i Europas kulturhistoria – faktiskt i sådan grad att de inte kan tänkas bort utan att förminska eller förfalska vår bild av verkligheten. Det är därför viktigt att kunskapen om dem omprövas från nya utgångspunkter och sprids till nya generationer utan att färgas av föråldrad ideologi. Den uppgiften har nu latinisten och språkforskaren Tore Janson tagit på sig, och han ror den i land på ett i stort sett förträffligt vis.
Hans bok, Germanerna. Myten, historien, språken är, som titeln antyder, uppdelad i tre avsnitt, varav det första handlar om den nationalistiska myt som nazisterna omhuldade; det andra om germanernas historiska öden under antiken och medeltiden; och det tredje om runorna samt de germanska språkens utveckling från tidig medeltid till idag. Det är en uppdelning som är helt logisk och rimlig ur en språkforskares synvinkel, men den får som resultat att den germanska kultur som inte består av språk eller runor blir i viss mån styvmoderligt behandlad. Ty även om rasisternas påståenden om ”den germanska rasen” numera – som Janson med rätta framhåller – måste förkastas som helt ogrundade, så är det ovedersägligt att det finns en särpräglad germansk kultur som kan spåras genom seklerna från antiken långt in i modern tid, fast den efterhand blir alltmer uppblandad med element från andra kulturer (latinska, kristna, keltiska, slaviska med mera), till slut så uppblandad att det inte längre är meningsfullt att kalla den ”germansk”.
Med ”germansk kultur” avses då de levnadsvanor, seder och bruk, rättsregler, försörjningsmönster, religiösa trosföreställningar, moralbegrepp, konstnärliga, språkliga och litterära uttrycksformer med mera som var gängse bland de folkstammar som romerska författare under den klassiska antiken kallade ”germaner”. När dessa folkstammar först omtalas i latinska källor var de bosatta i norra Europa öster om floden Rhen samt i Skandinavien och talade ett över hela området ganska enhetligt språk från vilket dagens germanska språk härstammar, det vill säga bland annat tyska, engelska, holländska, norska, danska, svenska och isländska.
det är dock intressant att notera att inget enda av de germanska folken under antiken och medeltiden identifierade sig själva som ”germaner” utan som goter, angler, langobarder, götar med mera och längre fram i tiden med moderna nationalitetsbeteckningar som tyskar, engelsmän eller svenskar. Först ganska långt in i modern tid upptog tyskarna beteckningen ”germaner” ur de romerska källorna, men då i första hand som beteckning på sig själva. Att vara german blev att vara nationalistisk tysk och så småningom också att tillhöra ”den germanska rasen”, en rastyp som dock varken är begränsad till de folk som talar germanska språk eller dominerande inom de områden där germanska språk talas. Idén om ett gemensamt germanskt kulturarv är av mycket sent datum och av tyskt ursprung.
Inte desto mindre är det rimligt att tala om ett sådant kulturarv, om man därmed syftar på den kultur som i större eller mindre grad fanns hos de germanska stammarna före romarrikets undergång. Det första och mest inflytelserika försöket att beskriva den kulturen gjordes av den romerske författaren Publius Cornelius Tacitus. Hans kortfattade men innehållsrika skrift Germania, som utkom omkring år 98, bygger knappast på egna erfarenheter från germanskt område utan på andrahandsuppgifter, men det är ett seriöst arbete vars påståenden till vissa delar bekräftas av senare källor. Dess begränsning ligger i att den framför allt tycks handla om sådana germaner som levde nära gränsen till romarriket och antingen varit i krig med romarna eller låtit sig rekryteras som soldater i den romerska armén.
En komplikation som delvis minskar trovärdigheten är också att Tacitus vill framhålla germanerna som efterföljansvärda exempel för sina romerska landsmän när det gäller sådana dygder som tapperhet i strid, trofasthet, gästfrihet, omsorg om familjen och ett enkelt levnadssätt. Därmed lade han grunden till den hjältedyrkan av de germanska förfäderna som det nazistiska Tyskland långt senare skulle excellera i. Å andra sidan framhåller Tacitus också en del mindre smickrande egenskaper hos germanerna, häribland deras stridslystnad, benägenhet att dricka sig redlöst berusade och att spela bort allt de äger och har. Eller med andra ord: egenskaper som fortfarande ofta återfinns i soldatsamhällen.
särskilt värdefullt men alltför knapphändigt och därför ofta svårtolkat är vad Tacitus har att berätta om germanernas religion, rättsväsen, krigskonst, familjeliv och sätt att fatta beslut i öppna folkförsamlingar. Äldre forskning tog här ensidigt fasta på sådant som föreföll att stämma överens med långt senare källor som exempelvis forntyska, anglosaxiska och fornnordiska lagtexter eller hjältedikter, isländska ättesagor eller gudaläran i Snorre Sturlassons Eddan från 1200-talet. Följden blev att man okritiskt projicerade dessa källors uppgifter tillbaka till romartiden och överdrev det germanska inslaget i medeltida tysk och skandinavisk kultur, samtidigt som man förbisåg att denna kultur också var i hög grad präglad av senare latinska och kristna inflytanden.
Efter andra världskriget har forskningen ofta gått ut på att påvisa dessa senare inflytanden och samtidigt reducera den germanska kulturens betydelse. Sålunda har den tyske religionsforskaren Walter Baetke och hans efterföljare påvisat att Snorres version av den fornnordiska gudaläran delvis är inspirerad av kristna idéer och inte av genuint germanska trosföreställningar. Rättshistorikerna har framgångsrikt argumenterat för att de nordiska landskapslagarna endast till mycket ringa del kan återföras på germansk rätt. Och litteraturforskarna har under de senaste decennierna ofta tolkat Eddan och de fornisländska sagorna som delar av ett medeltida europeiskt kulturarv snarare än som rester av urgammal germansk diktning.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
på allra sista tiden tycks dock pendeln åter vara på väg att svänga tillbaka. En del yngre religionsforskare, folklivsforskare och litteraturvetare gör sålunda energiska försök att återvända till de retrospectivemethods som användes av äldre germanister för att rekonstruera den ”ursprungliga” germanska kulturen ur inte bara medeltida utan också moderna skrifter och muntlig folklore. Det mesta av denna forskning är politiskt harmlös och delvis också vetenskapligt berättigad som reaktion mot vissa antirasisters radikala förkastande av äldre tysk germanistik. Men det finns också en uppenbar risk att denna renässans för retrospectivemethodskommer att leda till ovetenskapliga spekulationer och dessutom utnyttjas av främlingsfientliga och politiskt extrema svärmare på högerkanten.
Därför är det utmärkt att det nu finns en populärt skriven och vetenskapligt tillförlitlig bok som Tore Jansons Germanerna att tillgå på svenska. Må vara att den ibland överbetonar det språkliga arvet från germanerna på bekostnad av deras övriga insatser i kulturhistorien. Må vara att Janson också ibland framstår som alltför politiskt korrekt i sitt avståndstagande till germanernas beundrare i nutiden. Men politisk korrekthet är nog ändå att föredra framför okritisk återgång till retrospectivemethodsinom germanistisk kulturforskning.
Professor emeritus i litteraturvetenskap.