Idén till en internationell konstutställning i Venedig föddes 1893 under ett möte mellan ett antal konstnärer och konstfrämjare i staden. Med på mötet fanns även borgmästaren i Venedig, Riccardo Selvatico. Platsen var inte vilken enkel konstnärsbar som helst, utan det anrika Caffè Florian vid Markusplatsen. Initiativet motiverades officiellt av att kung Umberto och drottning Margherita av Savojen firade sitt silverbröllop. Det skulle bli en nationell konstfest i staden till kungaparets ära.

Ett par år senare hade konceptet förvandlats till en storskalig internationell konstutställning och tävling, följt av ett rikt underhållningsprogram med konserter, fyrverkeri, teater och idrottstävlingar. Förebilden var förstås 1800-talets världsutställningar, men också Parissalongen som var en jurybedömd tävling. Likheter fanns även med de olympiska spelen som planerades samtidigt.

Det var ett modigt projekt. Venedig låg inte bara geografiskt avsides från konstmetropolen Paris, italiensk konst hade överhuvudtaget en underordnad plats i det internationella konstlivet och betraktades som provinsiell. Staden hade dock ända sedan medeltiden varit ett merkantilt centrum och försett hela Europa med fartyg från skeppsindustrin i Arsenale. Självförtroende saknades därför inte när Venedig satsade på vad som skulle komma att bli sin nya exportprodukt.

Riccardo Selvatico, som även var docent vid Accademia di Belle Arti, möjliggjorde på kort tid organisationen av biennalen medan generalsekreteraren, Antonio Fradeletto, utnämndes till vad vi i dag skulle kalla curator. Han ansvarade för den estetiska inriktningen under de första åren och gav stort utrymme åt den konst som i Paris lite nedsättande kallades l’art pompier: historiska och allegoriska målningar i stort format, en aning pompösa i stilen.

Succén lät inte vänta på sig. Redan första året hade biennalen 225 000 besökare.

Den första upplagan av Venedigbiennalen 1895 hade en internationell jury som utsåg priser. Några av den tidens tyngsta namn inom den akademiska världen utgjorde juryn, bland dem William Michael Rossetti, engelsk författare och kritiker och en av grundarna till Prerafaelitiska brödraskapet.

En expositionsbyggnad i nyklassisk stil hade uppförts för själva utställningen i stadsparken Giardini. 15 nationer deltog i utställningen. På central plats visades de italienska konstnärerna, indelade i rum efter region. Kring dessa grupperade sig de utländska konstnärerna, var och en representerande sin nation.

De skandinaviska länderna representerades bland andra av Skagenmålare som Michael Ancher, P S Krøyer och Oscar Björk. Realism och nationalromantiskt friluftsmåleri kännetecknade målare som Anders Zorn, Eilif Peterssen, Carl Larsson och Karl Nordström. Sverige var ett av de första länder som fick en egen paviljong i Giardini, tack vare arkitekten Ferdinand Boberg som hade nära kontakt med biennalledningen.

Den konst som visades på Venedigbiennalen de första åren tog tämligen starkt avstånd från avantgardet i Paris. Betecknande var att man från Frankrike skickade symbolisterna Gustave Moreau och Pierre Puvis de Chavannes och inte någon av impressionisterna. Den estetiska orienteringen var en tydlig markör och skall inte tolkas som att man inte kände till det formupplösta måleri som hade fått fäste i den franska konsten med impressionismen, och som senare skulle utvecklas mot ren abstrakt färgkonst.

De dekorativa konsterna gavs också stort utrymme under de första åren av Venedigbiennalen. Interiörer från biennalens pressrum 1903 visar en fullt utvecklad jugendstil. Det tycks som om de naturimiterande växtslingorna, som vid denna tid var högsta mode även i Paris, passade bättre in i det för övrigt konservativa urvalet.

Under en mörk period i biennalens historia var det politiska inflytandet starkt. Fascistregimen utnyttjade pristävlingarna för att göra propaganda och premiera konstnärer som visade rätt sorts estetiska ideal. Från 1930 sköt regeringen till rikligt med prispengar och satte också teman för tävlingar. 1936 års biennal ser ut att ha varit en motsvarighet till Berlin-OS, att döma av affischen och pristagarna.

Krigsslutet 1945 innebar en vändning. Den prisbelönta konsten kom i hög grad att spegla en liberal USA-orienterad internationalism i form av abstrakt konst som stod i opposition mot såväl naziregimen i Tyskland som den socialrealistiska konsten i Sovjet. Franskvänlig, modernistisk och avantgarde blev Venedigbiennalen alltså först runt 1950 och då som en konsekvens av ett förändrat politiskt landskap i Europa.

Venedigbiennalen har alltså skiftat inriktning över tid, vilket också framgår av det grundliga verket La Biennale di Venezia. Le esposizioni internazionali d’arte, 1895–1995, som gavs ut i samband med 100-årsjubileet. Det enda som finns kvar av det ursprungliga konceptet är syftet att utveckla turismen och gynna stadens kommersiella intressen. För Venedigs del handlade det om att återerövra det förtroende man tidigare hade haft som värd för den internationella samtidskonsten och markera att politikens inflytande över konsten var bruten. Det handlade också om att efter 20 år av fascistiskt styre uppdatera de italienska konstnärernas och den italienska publikens konstsmak, och bryta med den traditionsbejakande, estetiserande konsten som hade dominerat biennalen under de första 50 åren.

Strävan efter att återerövra konstnärlig autonomi genom estetisk kursändring tog sig liknande uttryck i Tyskland, där man startade Documenta i Kassel 1955 i syfte att lyfta intresset för samtida konst och markera avstånd gentemot nazitidens kulturella mörker. Den första upplagan förde fram konstnärer som haft stort inflytande över den moderna konsten, såsom Picasso och Kandinsky.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det politiska inflytandet över konsten har dock kommit tillbaka i andra former. 1968 års studentrevolter syntes även på samma års Venedigbiennal då studenter och konstnärer protesterade mot biennalens toppstyrda organisation och kommersiella syften. De gick med banderoller där det stod: ”Borgerskapets biennal, vi bränner era paviljonger.”

Under 1970-talet förstärktes biennalens engagemang i politiska konflikter i omvärlden. 1974 års biennal organiserades som en protest mot fascismen och militärkuppen i Chile. Överallt på Venedigs gator och torg ordnades konvent och konstnärliga interventioner.

1980-talet däremot såg en återgång till det historiserande och estetiska i ett försök att återhämta konstens autonomi efter det starka politiska inflytande som rått över konsten under föregående decennium.

Att just Venedig lyckades med att skapa ett så framgångsrikt koncept kan inte vara en slump. I de muromgärdade lokaler som tidigare skyddade skeppsindustrin från industrispionage visas nu öppet tillverkningen av Venedigs främsta exportprodukt: internationell samtidskonst. Det konstnärliga värdet produceras och omsätts på den globala marknaden för konst.