Den ansedde tyske sociologen Harald Welzers nya bok Alles könnte anders sein – Allt skulle kunna vara annorlunda – blev raskt en av de mest efterfrågade i hemlandet; knappast förvånande, ett nytt tankebygge av ”framtidsarkitekten” Welzer är en nyhet i sig. Flera av hans tidigare böcker har också blivit bästsäljare – som Selbst Denken (Tänka själv) och Die smarte Diktatur, om det digitala ”angreppet på vår frihet”. I den nya titeln har den framsynte Welzer ett nytt tonfall: det här är en samling vägledande och hoppingivande reflektioner och teser om en möjlig – och ja, faktiskt ljusnande morgondag, av en sort som behövs så här i dystopiernas, krislarmens och undergångsångestens tid – byggd på sedvanligt skarpögd Welzersk analys. Ja, han behövde också själv samla och systematiskt sortera sina iakttagelser, teorier och argument kring framkomliga scenarier – till en ”samhällsutopi för fria människor”, som det heter i undertiteln.

Welzer är en flitig debattör, bland annat via sitt initiativ Die Offene Gesellschaft, ett samtalsforum om och för det öppna samhället, och han är chef för stiftelsen Futurzwei, som samlar på goda exempel på hållbara livsstilar och publicerar dessa berättelser i den egna tidskriften. Han undervisar också i ”transformationsdesign” på universitetet i Flensburg och i schweiziska S:t Gallen – ämnet har just med utformning av samhälleliga och ekonomiska förändringsprocesser att göra.

Tidigare har Welzer ägnat sig åt att utforska det mänskliga minnet ur ett socialpsykologiskt perspektiv, och om den närliggande tyska historien, nazitiden; skrev bland annat den uppmärksammade Täter,Gärningsmän som den heter i svensk översättning, en bok som behandlar frågan om hur så kallat vanligt folk kan bli massmördare. Att han sedan ett antal år har sökarljuset riktat framåt istället för bakåt i tiden är inte särskilt konstigt; om man vill ser man att katastrofer skapade av människohand är en av de gemensamma nämnarna i hans studier.

”Att inte ha någon framtid är inte ett tillstånd som skapar gott humör”, skriver han tidigt i sin bok. Inte konstigt då att vårt samhällsklimat är som det är, menar han, med en släng åt alla apokalyptiska profetior om främst vädermakternas härjningar – de som framkallas av vår ohämmat resursslukande och miljöförgörande livsstil. Jo, han har i flera år själv varnat för klimatkrisen. Men han vill inte längre ”instämma i de fruktlösa klagovisorna”. Han tycker att han har skrivit och sagt tillräckligt också om det där att vi alla själva vet att vi redan har för mycket av allt. Et cetera. Och undergångsdystopier vill han inte höra alls. De är kontraproduktiva. Dessutom irrationella. Och de skymmer dessutom sikten för, vilket gör att vi inte upptäcker, de styrkor som också ryms inom vår samhällsstruktur, påpekar han.

Harald Welzer lägger nu istället ut texten för en ”ny realism”. Han talar om en ”modulär revolution”, som inleds med minsta möjliga förändring av sakernas tillstånd; därefter kan man ta ett trappsteg i taget – mot utopier av den stora sorten är han hälsosamt misstänksam – och på så vis är modellen möjlig att tillämpa för de flesta. Resignerade invändningar av typen allt-det-här-är-för-stort-för-den-enskilde-att-göra-något-åt bemöter Welzer med konkreta exempel på sin nya realism från arbetslivs-, näringslivs- och digitaliseringsfältet bland annat. ”Vad vi har förorsakat kan vi också reparera”, lyder ett av hans credon. Boken börjar också med det: en historia om Wiedergutmachen, att göra allt bra igen – här i form av berättelsen om ”renatureringen” av floden Havel.

– Det handlar om ett vägbyte. När jag gör ett sådant med ett steg, då ökar sannolikheten för att ett andra, tredje, fjärde, femte steg följer i den riktningen som Welzer har sagt.

Det ”civilisatoriskt goda” måste bevaras, en ny sorts hushållning är dock minst sagt av nöden, som bekant; den sorts ekonomi som nu är förhärskande konsumerar ju sina egna förutsättningar. Nej, han vill inte avskaffa kapitalismen, endast tämja den; att det är den som möjliggjort det framgångsrika civilisatoriska projektet understryker han flera gånger: demokrati, frihet, fungerande institutioner och annat gott. ”Vi lever i det mest civiliserade samhälle som någonsin har funnits”, skriver han.

Samtidigt som systemet vilar på ett pågående, hämningslöst förbrukande av resurser. Att detta kan fortgå beror på att kunskap visserligen förmedlas men att det är okunskap som praktiseras i vår tid, som Welzer formulerar det – vi lär oss hur vi systematiskt kan ignorera det vi faktiskt vet. ”Vårt sätt att leva är en illusion, och en farlig sådan.” För att komma ur denna behövs nya tänkesätt; vi är fast i omgivande tankesystem, på det vis som ”mentala infrastrukturer” alltid påverkar och förstärker individers tankemönster; Harald Welzer ordinerar här bland annat en smula Wirklichkeitsgymnastik för våra hjärnor, verklighetsgympa.

Vad som framförallt saknas för en möjlig spårväxling är berättelsen om en god framtid, menar han. En sådan är avgörande. Utan den är det andra historier och röster som dominerar bilden: nätjättarnas, eller alla framgångsstories om digital teknologi – där aktörerna uppträder som om de är framtiden – och behandlas därefter. Naturligtvis är det en politisk och samhällelig huvuduppgift att utforma positiva framtidsvarianter – och att återta formuleringsföreträdet från megalomana entreprenörer.

Apropå stöddiga internetbjässar: i avsnitten om digitaliseringshajpen i världen är samtidsskildraren Welzer som mest sarkastisk, och som minst nådig. Det är delvis underhållande läsning, faktiskt. Han ser sådana som Jeff Bezos och Elon Musk som representanter för ”hyperkonsumtionskulturens delirium” och för den ”kapitalistiska internationalen” (som den parareligiösa nyliberalismen frambringat). Hur kommer det sig att de har fått gurustatus? Welzer tvekar förresten inte att beskriva Elon Musk som en person med tydliga drag av sociopati. Och visst behövs det andra ledartyper, inom både politik och näringsliv, för att rädda vår värld. Sådana som konsekvent tänker i banor av Gemeinwohl, det gemensamma bästa. Allt annat är ju rena snurren. Liksom att ekonomin har blivit primär, något som allt annat ska underordna sig. Samt att den blivit mål istället för medel.

Welzer låter faktiskt full av övertygelse då han skriver om sin nya realism. Vi kan! Människan har Bewältigungskompetenzen! Det vill säga: Förmåga att bemästra svårigheter.

”Welzer tvekar förresten inte att beskriva Elon Musk som en person med tydliga drag av sociopati.”

Vad som väcker hans vrede däremot är det tilltagande talet om ”antropocen” – den nya geologiska tidsålder som skulle ha inträtt, framkallad av människans framfart: för det första för att han inte alls tror på den. Det är hittepå, en helt ahistorisk antropologi; det finns ingen ”människan”, endast ”människor”, exempelvis. Det är också konkreta människor som har orsakat vår nuvarande belägenhet. Likt andra ödesmättade historier undergräver den om ”antropocen” dessutom våra förhoppningar och skapar en lätt handlingsförlamning, bekräftar bilden av att då är det väl inget att göra något åt…

Då boken kom ut och Welzer blev intervjuad och omskriven i tyska medier tidigare i år, hade klimataktionen Fridays for Future börjat växa sig allt större, i allt fler länder. Det gör honom begeistrad, enligt pressklippen. Det är just den sortens sociala rörelser som han nämner i boken, och som han menar är vad som behövs för verklig förändring.

Bland de många konkreta exempel som ingår i hans visioner för en rättvis och slitstark samhällsmodell finns (modest) medborgarlön (låter i hans version inte så tokigt), analoga och bilfria städer (han varnar för ”genomdigitalisering” som något icke demokratifähigt). Den teknik som vi ska bejaka är den som används rätt: den som kan göra människor autonoma – inte den som gör oss beroende likt pavlovska hundar. Den som befriar från tunga arbetsmoment och Scheißarbeit, skitjobb – inte den som avskärmar individerna från varandra.

I vissa avsnitt är den skarpsynte Welzer möjligen lite pratig; här kunde ha sovrats något. Kanske förlaget har haft bråttom att få ut denna hoppingivande vägvisare? Den är annars klok in i nästan varje hörn. Men när det i något kapitel målas upp en värld utan (nations-)gränser, har jag ändå rätt svårt att hänga med: här är Harald Welzer ändå för utopisk i sitt tänkande, enligt mitt mer avgränsade synsätt. Kan sådant kallas realistiskt?

I övrigt är det här en tröstebok i optimistisk ton, för alla dem som vet, eller i alla fall anar, att den digitaliserade, hypermobila och hyperekonomiserade samtiden inte erbjuder en glädjande framtid, som en tysk recensent skrev. Javisst. Men mer än så. Welzers tankar kring hur en framtid för fria människor kan se ut borde alla med vilja till genuint samhällsansvar ta del av – utöver alla dem som behöver stärka sitt hopp om att en framtid alls finns.