Objektivisterna hävdar att det finns absoluta sanningar, relativisterna att de absoluta sanningarna ofta har bytts ut under historiens gång och att det vore förmätet att tro att just vi funnit de vises sten. Objektivisterna baserar sin position på övertygelsen att det finns en yttervärld som vi kan observera och få kunskap om på neutrala sätt, relativisterna kontrar med att vi är för evigt fångade i våra begrepp och språk, även de vetenskapliga; all observation är teoriberoende. Frågan är så ”het” att den under 90-talet ledde till det så kallade science war i främst USA, kriget mellan i det ena lägret naturvetare, i det andra humanister och samhällsvetare. Motsättningen fortsätter att prägla modern vetenskapsteori.

En nutida förgrundsgestalt inom denna forskning är den amerikanske filosofen Ronald Giere, som ägnat större delen av sin akademiska bana åt att försöka finna nya lösningar på problemet. I en rad böcker och artiklar har han vridit och vänt på frågorna, alltid på intressanta och kreativa sätt. Han försöker besvara vetenskapsteoretiska frågor inte genom att utgå från filosofiska principer och inte heller från vetenskapshistorien, vilket är vanliga ansatser, utan inifrån, genom att studera och reflektera över modern vetenskaplig praxis. Han kallar sin metod ”naturalism” – inga metafysiska antaganden skall styra hans undersökningar.

Gieres senaste bidrag föreligger nu i bokform: Scientific Perspectivism. Han inleder boken med att tämligen snabbt förkasta båda de ovanstående alternativen. Det går inte att tala om sanningar i absolut mening, oberoende av tid och rum. Å andra sidan kan man inte heller tillåta sig att glida ner i relativismens träsk, där alla påståenden är lika sanna eller falska. Gieres svar på den kunskapsteoretiska gåtan kallar han perspektivrealism.

Inom den moderna astronomins observationer används sofistikerade instrument för att få fram stimuli från verkligheten. Giere beskriver hur linser, teleskop, filter, datorer, rymdfarkoster används för att fånga upp vissa typer av gammastrålar som via kraftig bearbetning kan resultera i ett fotografi av till exempel Vintergatan, eller av universum för 13 miljarder år sedan. Olika instrumentella sammansättningar ger olika bilder av ”samma” objekt.

Yttervärlden och våra föreställningar, teorier och från dessa utvecklade observationsinstrument är båda orsaker till vår kunskap, och de samverkar. Efter att ha konstaterat detta kan Giere ta steg två, vilket innebär att han inför aktör och syfte i sin kunskapsteori. Favoritexemplet, som han har använt i många verk, är kartor. Vi tänker oss en karta över Stockholm som visar dess gatunät. En annan karta visar topografin, en tredje visar tunnelbanesystemet och en fjärde visar Stockholm som en punkt på en Europakarta. Vilken av dessa är mest sann, mest förklarande, eller bäst? Naturligtvis ingen – det hela beror på vad kartan skall användas till, dess syfte. Ovanstående resonemang sammanfattas i en formel:

– F använder X för att representera V med syftet S.

F, forskare, kan stå för en individ men också, vanligare idag, en forskargrupp eller en hel disciplin. V är (en aspekt av) verkligheten, till exempel det materiella, det biologiska, det sociala eller det mentala – de delar av verkligheten olika vetenskaper studerar. Genom att införa en aktör F och ett syfte S gör Giere något som inte är vanligt inom vetenskapsteorin, där representation eller verklighetsbeskrivning oftast förstås som oberoende av subjekt och motiv.

Och därmed är vi redo för steg tre, som kan ses som Gieres huvudpoäng, svaret på den kunskapsteoretiska frågan, nämligen: hur representerar vetenskapen verkligheten? Naturligtvis fångas verkligheten på många olika sätt: genom ord, påståenden, diagram, fotografier, matematiska formler, ofta sammanbundna med nätverk av begrepp till vad som kallas en teori. Men för Giere är det inte det mest djupgående svaret. Svaret – X i formeln ovan – är att vetenskaperna representerar genom modeller. Det är en grundläggande modell av verkligheten som styr datainsamling genom att ange vilka data som är intressanta och vilka som är irrelevanta.

Till de mer berömda historiska modellerna inom vetenskapen hör Rutherfords atommodell, som kan ses som en analogi med solsystemet. Huygens modell av blodcirkulationen som ett hydraliskt pumpsystem är ett annat exempel, Watson och Cricks DNA-modell ett tredje. Kartor är modeller.

Här kan inskjutas att Gieres teori om något som ligger mellan teori och verklighet är intressant men inte ny. Den franska kunskapsteoretiska traditionen har beskrivit den förmedlande länken sedan Durkheim, Bachalard, Althusser och Foucault, dock i betydligt mer djupsinnig vokabulär än Gieres. Tankegången är också besläktad med Thomas Kuhns ”paradigm” och Ludvig Flecks Denkstiel. Giere ger dock den mest detaljerade beskrivningen av länkens egenskaper.

Men åter: hur representerar då modeller? De representerar genom likhet, menar Giere. Vetenskaperna försöker alltså finna likheter mellan modeller och aspekter av verkligheten. Är då det kunskapsteoretiska problemet löst? Naturligtvis inte. Frågan har flyttats till relationen mellan modell och verklighet: vari består ”likhet” mellan dessa?

Giere diskuterar bara naturvetenskaperna, men jag skulle vilja hävda att situationen är precis densamma inom humaniora och samhällsvetenskap, det vill säga vi utgår från och styrs av modeller i vår forskning.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Samhällsvetenskaperna och humaniora har under århundraden utvecklat mer eller mindre sofistikerade förklaringsmodeller av mänskligt handlande. Under första hälften av 1900-talet försågs människan med ett omedvetet – den psykoanalytiska modellen – och konflikter därstädes utgjorde en central förklarande orsak till olika typer av beteende. Under 1970-talet var sociologins förklaringar dominerande. Social och kulturell tillhörighet förklarade beteende på individ- och gruppnivå. Under 1980-talet dominerade ekonomernas modell, det vill säga individen agerar rationellt på olika ”marknader”, en teori som belönades med Nobelpris 1992. Idag tenderar den biologiska modellen att dominera; individen förstås i stor utsträckning som betingad av sitt genetiska arv. Samtliga dessa modeller ger upphov till att helt nya typer av observationer blir relevanta; introspektion och drömmar, kulturella faktorer och social miljö, rationella val, fysiologiska egenskaper.

Gieres perspektivrealism förklarar varför kontroverser lätt uppstår mellan olika perspektiv; det beror i grunden på användandet av olika modeller. Exempelvis föreligger idag en till synes oöverstiglig konflikt mellan psykosociala och biomedicinska förklaringsmodeller av individuell handling, normal eller avvikande. Utifrån Gieres teori är lösningen inte olika typer av sammanjämkanden av modellerna utan snarare att försöka utveckla en ny, bredare modell som kan integrera båda perspektiven i en mer omfattande och kraftfullare förklaring. Ett annat aktuellt exempel kan vara de motstridiga uppgifterna om människans inverkan på klimatförändringarna, vilket troligtvis har att göra med ojämförbara klimatmodeller.

Kanske är den största behållningen av Gieres teori inte hans ”lösning” av motsättningen mellan objektivism och relativism utan hans klargörande av modellers centrala funktion i all forskning. Min egen åsikt är att speciellt samhällsvetenskaperna skulle vinna på att försöka formulera modeller som kan utgöra gemensamma plattformar inom olika ämnen, och även för samarbete mellan ämnen. Det skulle minska fragmenteringen och göra samhällsvetenskaperna mer kumulativa.

THOMAS BRANTE