Många, eh, höjdare inom partiet beklagade sig över att förhållningssättet till Sverigedemokraterna har lamslagit det politiska samtalet i två decennier. Och nu är det dags att ta itu med samhällsproblemen. Det som svenskarna oroar sig för hemma vid köksbordet.

Vad hände när beslutet var fattat?

Liberalerna började ivrigt att prata om samhällsproblemen.

Närå. Alla fortsatte att slita varandra i stycken om – gissa hundra gånger – förhållningssättet till Sverigedemokraterna. Som om ingenting hade hänt.

Det var då det gick upp för mig: herregud, vad vi älskar det där partiet.

lek för en stund med tanken att SD skulle gå samma väg som Ny demokrati, och vittra sönder i inre motsättningar och allt dårfinkigare utspel. Krympa ihop till Liberalernas lättölssiffror, för att sen åka ur riksdagen och aldrig komma tillbaka.

Med SD i riksdagen är allt samlat på ett och samma ställe.

Hur skulle inrikespolitiken se ut då?

Gissningsvis som Harry Potter utan Voldemort. Vad du har då är en berättelse om en kille som börjar i en festlig skola och lär sig trolla och åka omkring på kvastar. Visst, somliga klasspolare är drygare än andra. Men när Harry kväst dem med hjälp av sina nya vänner, den festliga rödhåriga klumpedunsen och den söta smarta tjejen som vi vet att han kommer att bli kär i, då blir allt frid och fröjd igen, och de sopar hem skolmästerskapen i kvastpolo.

Utan Voldemort blir J K Rowlings bok en plågsamt utdragen variant av Bill och de laglösa.

Föreställ dig hur Mats Knutson och Fredrik Furtenbach och gänget tvingas sitta i studion efter en partiledardebatt i ”Agenda” och luskamma fram de hårda motsättningarna mellan Ebba Busch och Stefan Löfven om… ja, vadå? Kärnkraften?

den enda avvikaren från armkroken om lag och ordning, kunskaper i skolan och kortare vårdköer skulle möjligen vara Vänsterpartiet. Men inte ens det går att lita på längre, nu när det börjat vurma för tillväxten.

Föreställ dig en inrikespolitik där du inte längre kan piggas upp av en SD-medlem i Hjoggböle som fylletwittrat något förgripligt och kastas ut med ”huvudet före” av Ri­chard Jomshof. Eller en slutdebatt utan Jimmie Åkessons förnärmade blekingska över att kallas ”fula saker”.

Så länge SD finns har vi ett skäl att inte sjunka tillbaka i apatin. Alla tyckonomer har en anledning att gå upp på morgnarna och samla till fackeltåg. Och inte minst: så länge SD finns kan alla politiska hel- och halvpuckon känna sig riktigt intelligenta. Vi kan lägga ut Hjoggböle-tweeten på våra sociala medier, tillfoga något spetsigt, kamma in gillanden från vänkretsen och känna en ilning av gemenskap.

och så länge SD finns kan vi känna befrielsen i att se den annars så obehagligt finfördelade sunkigheten samlas på ett och samma ställe. Ni minns väl valstugereportaget i ”Uppdrag granskning” 2002? Janne Josefsson gick runt i valstugorna med dold kamera och ställde frågor om invandringen. Och som det nappade! Josefsson hann knappt trä nya maskar på kroken. Representanter från höger till vänster stod med händerna nerkörda i terylenbyxorna och snusloskade ur sig beskäftigheter om muslimers barnafödande och bidragstagande, och att chilenska flyktingar var ”såna där som inte Pinochet hann med”. Men när de konfronterades med sina fördomar blånekade de. En socialdemokratisk fotsoldat krävde att få se det smygfilmade materialet. Sen tog han av sig hörlurarna och sa:

– Det där är inte jag.

Med SD i riksdagen är allt samlat på ett och samma ställe. Trianguleringen och de vintriga överenskommelserna har hackat sönder alla traditionella motsättningar till en och samma gazpacho. Men så länge SD finns som en reell politisk kraft, och inte som en perifer gnölgök som Vänsterpartiet, får politiken signalfärger som syns på hundra meters håll, och smetar de av sig på dig kan det lägga ditt liv i ruiner.

Om SD inte fanns skulle vi nog tvingas uppfinna dem.