Det nya Norge. Det annorlunda Norge efter Anders Behring Breiviks terrordåd. Kan man faktiskt se något förändrat och nytt eller ett norskt stråk i det som inträffade den 22 juli 2011? På väg till Oslo fastnar jag i en krånglig fundering om ”det nya Norge”. Orsak är min reselektyr, Niels Fredrik Dahls hyllade roman Herre (2011).

Utifrån historiska fakta gestaltar Dahl ett relationsdrama vid tiden för ”det nya Norges” födelse, under 1830- och 40-talen. Han fantiserar fram de laddade umgängena mellan poeten Henrik Wergeland, den norska romantikens och nationstankens stora geni, och hans utmanare Johan Sebastian Welhaven, som en tid också upprätthöll en komplicerad kärleksförbindelse med Wergelands unga syster Camilla. Hon blir senare som Camilla Collett känd författare och kvinnoförkämpe, med inflytande på bland andra Henrik Ibsen. Förvecklingarna inom trion speglas genom en inre monolog, förd av den olycklige och av historien mer åsidosatte litteratören Bernhard Herre. Han vistades nära dem alla tre. En berättelse fylld av intensiva och dunkla känslor.

Henrik Wergeland blev ideologen för ”det nya Norge”, den nation som efter 1814 och den mer än fyrahundraåriga parentesen under Danmark åter skulle knyta an till anorna från medeltida, fria och norska kungadömen. Plötsligt hajar jag till vid läsningen i Herre. På sidan 151 uttrycker sig en av huvudpersonerna i ord som kunde ha kopierats in i Anders Behring Breiviks förfärliga manifest: ”Om vi blir ett folk där mannen reduceras till en svag person på det ena eller andra sättet kommer själva maktstrukturen att förryckas och nationen att försvagas. Och det är det sista vi behöver i Norge nu. En majoritet av slöa och hopsjunkna veklingar som inte förmår behålla makten och lägger landet öppet för fienden.”

Nu ingår citatet inte i Breiviks politiska klippsamling, men för en stund snärjs jag trots det in i idén om att det kanske löper en tråd, om än tunn, mellan avsnitt i hans tankevärld och den norska nationalism som inspirerades av Wergeland; det återupprättade norska kungariket och svärmeriet för en påstådd forntida guldålder. I kombination med World of Warcraft på datorn och galenskaperna i Breiviks eget huvud och extremistiskt antiislamiska tankegångar föddes tron på terrorn som skall vrida tiden och Norge baklänges. Kunde det vara så?

Väl framme i Oslo träffar jag Knut Olav Åmås, kultur- och debattchef och vetenskapsredaktör på Aftenposten, tidigare chefredaktör för tidskriften Samtiden, med akademisk bakgrund som idéhistoriker och filosof. Tretton böcker vittnar om bred närvaro i kultur- och samhällsdebatten. Vi blir överens om att något offentligt samtal mellan de nordiska länderna knappast existerar idag, utom inom näringslivet och ibland i politiken. Inte ens Fredrik Skavlan i svensk och norsk television ändrar detta. Åmås har för övrigt skeptiska synpunkter på Skavlan: ”I Norge har hans pratshow förlorat flera hundratusen tittare. De är uppenbarligen inte intresserade av de svenska gästerna.”

Nej, schablonföreställningarna regerar de nor diska grannfolken emellan, inte minst i de mer allmänna kultur- eller samhällsdebatterna. Att 22 juli-massakern skulle ha någon djupare beröring med norsk nationalism är just en sådan schablon, säger Åmås, när vi resonerar om mina funderingar apropå citatet ur Herre:

Knut Olav Åmås (K O Å): Det är svårt att se Anders Behring Breivik som något slags yttersta perversion av det som skulle kunna vara norsk nationalism. Det är inget särskilt norskt i hans tänkesätt, det präglas av internationellt tankegods, konspirationsteorier, antijihad, främlingsfientlighet och hat mot vad han kallar den kulturmarxistiska eliten. Jag har själv skrivit att idén om att den politiska eliten och medierna driver en komplott mot folket omfattas av några tusen i Norge, kanske rent av några tiotusental. Det är en påfallande utbredd uppfattning, den hörs i nätdebatterna, i sociala medier. Men det är inget nationalistiskt i just det.

Bengt Lindroth (B L): I Breiviks manifest förekommer ändå en hänvisning till de gamla vikingakungarna.

K O Å: Jag kan inte se att han är speciellt intresserad av norsk historia. Allt är ett sammelsurium. Inga vidare idémässiga linjer till vare sig vikingaromantik, norsknationalism eller krigstiden. De är i varje fall inte viktiga i hans manifest eller tankevärld.

B L: Inte ens till Quisling och Nasjonal samling?

K O Å: Nej, i varje fall inte i någon högre grad. Tankar och termer ur datorspelsvärlden tycks viktigare.

B L: Ändå skriver författaren Anita Goldman i Sverige att Norge globalt sett är ”ett anmärkningsvärt nationalistiskt land” och att det ”bidragit till att just Norge drabbats av ett av samtidens värsta fascistiska terrorbrott”. Det står i Expressen (3/4 -13), som själv beskriver Norge som ”extremt nationalistiskt”. Det förekommer flera liknande spekulationer i svenska medier, vilket har irriterat norska kommentatorer. Oftast är det Framstegspartiet man sätter fokus på.

K O Å: Det tycker jag också är schablonaktigt och oinformerat. Ni i Sverige borde läsa framstående forskare och skribenter på området som Anders Ravik Jupskås [t ex ”Ekstreme Europa. Ideologi, årsager og konsekvenser”, 2012] eller Øyvind Strømmen [bl a ”Det mörka nätet”, på sv. 2012]. De har en helt annan syn på Framstegspartiet. Vid en europeisk jämförelse ter det sig som ett ganska moderat populistiskt parti. Jupskås menar i sin avhandling rent av att Framstegspartiet kan ha haft som funktion att dämma upp mot extremism och fascism i norsk politik. Det verkar rimligt. Där finns flera duktiga politiker. Partiet är fullt i stånd att ingå i en ansvarsmedveten regering.

B L: Omedelbart efter 22 juli kom en opinionsmässig svacka för Framstegspartiet . Och partiledaren Siv Jensen tillhörde dem som tidigare varnat för ”smygislamisering” av Norge. Fanns inte ett samband där?

K O Å: Främst handlade det om att många, ofta inom vänstern, kände behov av att finna något att skylla på. ”Guilt by association” blev en väg i en förtvivlad atmosfär, där man letade sig fram efter förklaringar. Breivik hade en tid varit medlem i partiet. Men också andra utsattes, bland dem jag själv, för att jag i något sammanhang nämnt något av de namn han låtit sig inspireras av. Men vi kom lyckligtvis över de stämningarna.

B L: Så folkdräkterna och barntågen på 17 maj, de blåvitröda flaggorna, skidåkarnationalismen, allt så annorlunda än i Sverige, det är inget som påverkar kulturklimatet?

K O Å: Jag kan inte urskilja något annat än en helt moderat och demokratisk nationalism i Norge idag och under senare årtionden. Ultranationalism finns bara i några små grupper på ytterkanten. Däremot finns en viss portion nationell självgodhet, och den kan vara nog så kväljande, men också den är ganska oskyldig.

B L: Hur kan det vara så annorlunda än i Sverige, där en manifestation à la 17 maj är något som på sin höjd Sverigedemokraterna drömmer om. Folk födda utomlands [13 procent i Sverige, 8 Norge] kan känna sig exkluderade en sådan dag, skulle många hävda.

K O Å: Är det några som är ivriga att markera att de är norrmän på 17 maj är det etniska minoritetsnorrmän. Jag tror det är fel att se vår form av nationalism som exkluderande. Ledare för 17 maj-kommittén i Oslo i år är Shoaib Sultan, tidigare generalsekreterare i Islamiska rådet och aktiv bekämpare av högerextremism. Han har bland annat arbetat ihop med Øyvind Strømmen.

B L: Det låter nästan som att du menar att Sverige kunde ha något att lära av Norge.

K O Å: Ja, faktiskt. På senare år har det vuxit fram en känsla av att det är tillåtet att vara glad i landet sitt och trots det ha en internationell orientering.

B L: I vintras utbröt en häftig norskhetsdebatt. Den utlöstes av att Framstegspartiets Osloledare Christian Tybring-Gjedde stod i stortinget och menade att kulturministern Hadia Tajik ödelade norsk kultur och gemenskap. Pågår det då inte något slags kulturkamp? En konservativ intellektuell som till exempel Asle Toje talar i varje fall om en kulturkamp mot de kulturradikala.

K O Å: Nej, trots Toje och andra tycker inte jag att man kan kalla det ”kulturkamp”. Inte om vi jämför med Danmark under 2000-talet. I Norge har aldrig tagits några partipolitiska initiativ för att upprätta en kultur- eller demokratikanon. Men visst, i sociala medier och i allmänmediernas kommentarfält tycks varje artikel om invandring förvandlas till en islamdebatt. I så måtto finns de som önskar att de kunde säga att här pågår något slags kulturkamp.

B L: Så vad menar du att norskhetsdebatten kring kulturministern Hadia Tajik handlade om?

K O Å: Hon vägrade enligt somliga att avgränsa vad som var enbart norskt inom kulturen. Hon var väldigt öppen. Det förargade enskilda debattörer och politiker. Enligt min uppfattning uppstod ett väldigt fruktbart samtal. Det handlade delvis om integration, men framför allt plockades en del myter sönder om vad som är norsk kultur och norska värderingar och vad som definitivt inte är det. Ungefär som när antropologen Thomas Hylland Eriksen är i farten och sprider sina tankar i medierna. Det blev summan.

B L: I Sverige har vi länge uppfattat kristna opinioner som mer inflytelserika i Norge. De har också fört ett slags kulturkamp, mot abort, homofili, enkönade äktenskap, för familjen och mot fria skolluncher, inom kulturpolitiken och så vidare. Är de på reträtt?

K O Å: Nej, de har snarare kvicknat till och spelar en större roll idag än för några år sedan. En god del av de kristna debattörerna deltar aktivt i de meningsutbytena, och när det handlar om värde- och moralfrågor, något som upptar många norrmän.

B L: För att nu avsluta kapitlet om kulturkamp och nationalism och Breivik… Var det alltså bara en historisk tillfällighet att Breivik kom från Norge och utförde sin illgärning här?

K O Å: ”Tillfällighet” vill jag inte säga. Jag förnekar inte att det kan ha funnits grogrunder i hans norska miljöer. Bland det bästa som skrivits är en psykologisk studie av Breviks barndom och uppväxt, En norsk tragedie, av Aftenpostens frilansmedarbetare Aage Storm Borchgrevink. Hans analys av barndoms-, familje- och uppväxtförhållandena presenterar minst lika övertygande förklaringar som de som talar övergripande om norsk nationalism.

B L: Ett påstående har ständigt dykt upp, vare sig jag rest i Finland, Danmark eller Norge: att vi i Sverige skiljer ut oss från grannarna genom att deltagarna i våra politiskt präglade offentliga kultursamtal på riksnivå ofta tycks eftersträva uniformitet som det ideala. Särlingar och dissidenter trängs undan som icke önskvärda. Någon kallar det politisk korrekthet. I alla grannländerna sammantagna har det under årtiondena skrivits tjoget böcker och spaltkilometrar med tidningsprosa i den andan om Sverige. Knut Olav Åmås generella syn på ämnet framgår indirekt av titeln på en av hans böcker, Verden av uenighet. Debatt og dissens i Norge (2007). Oenighet som ett demokratiskt värde. Det sägs ibland vara en mer omhuldad tanke i både Norge och Danmark än i Sverige.

K O Å: Jag deltog för ett tag sedan i en ganska avancerad ledarutbildning med deltagare från både Sverige och Norge. Då märkte jag vissa olikheter. Vi har en mer rabulistisk och anarkistisk arbetskultur i Norge. I Sverige har ni en lite starkare betoning av och tro på hierarkier och ledarauktoritet. Det är mitt intryck.

B L: Vad betyder det för samhällsklimatet i Norge?

K O Å: Att atmosfären mer påminner om den danska än den svenska. Då det gällde karikatyrstriden 2005 var det många i Norge som försökte föra debatten efter mönster från Danmark, medan man tyckte sig se en del beröringsångest i Sverige. Jag anser själv att det är rätt att vara så öppen och ärlig man kan, också om det är obehagligt och smärtar. Vi är mer anarkistiska än ni är i Sverige.

B L: Anarkistiska?

K O Å: Jag uppfattar det, åtminstone ytligt, som att vi ibland uttrycker oss mer rakt på. Det är tillåtet att slänga ur sig en eller annan inkorrekthet. Man kan komma undan med det för att stämningen är lite mer avslappnad. Det må gälla jämställdhetsfrågor, synen på sexuella minoriteter och familjen, abort och adoption och sådana ting. Kanske också ifråga om utlänningar. Men sannolikheten att du blir motsagd är mycket större idag än före 22 juli.

B L: Vad är orsaken till det du beskriver?

K O Å: Jag menar nog att i Norge förs en av de mest egalitära och öppna samhällsdebatter som finns någonstans. Inklusive övriga Norden. Kanske beror det på att vi fortfarande har en så levande och stark tradition ifråga om lokala och regionala tidningar. De är totalt över 200, vilket skapar ett väldigt differentierat åsiktsmönster [En statistisk jämförelse: tidningarna med daglig utgivning i Norge och Sverige är lika många, drygt 75, medan övriga lokala nyhetstidningar i Norge är 150 mot bara 80 i Sverige].

B L: I så fall ett av många inslag i norskt samhällsliv som anknyter till den klassiska skärningspunkten mellan centrum och periferi, nynorskan mot bokmålet, Bygde-Norge gentemot huvustadens kosmopolitiska elitperspektiv. Och så vidare. Spelar de motsatserna fortfarande roll?

K O Å: Ja, det gör de. Norge är alltjämt ett land där det är legitimt att hetsa mot huvudstaden. Den gamla sortens ”distriktspolitik” som begrepp har däremot ersatts av en ”regionalpolitik”, där grundidéerna kanske är likartade, men med skillnaden att nu satsas på regioncentrum. En stad som Kristiansand har fått ett musik- och kulturhus för 1, 7 miljarder kronor och Stavanger ett konserthus för nästan lika mycket, som sägs ha den bästa akustiken i Europa. Men i det stora hela försvagas den här dimensionen i samhällsdebatt och politik. Framför allt är Norges bönder mer utsatta än någonsin. Lantbruks- och livsmedelspolitiken med de starka subventionerna pressas hårt utifrån konsumentperspektiv.

B L: Och de krafter i Stoltenbergs regering som främst vill driva gröna frågor ligger uselt till inför valet i höst [Sentern med 5,2 procent och Socialistisk venstre med 3,7.].

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

K O Å: Ja, det är en öppen fråga om de överhuvudtaget blir representerade i stortinget.

B L: Det är alltså rikedomarna från oljan och gasen – idag 4 000 miljarder kronor i Statens pensions- eller oljefond – som bestämmer färdriktningen. Fast en vanlig åsikt jag mött är att egentligen förekommer ingen diskussion om vad oljepengarna gör med Norge.

K O Å: Instämmer. Vi har levt högt på att bara ta ut ”det socialt goda” ur oljeinkomsterna. Vi har valt att lägga dem på personlig välfärd: pensioner, höjda löner, mer köpkraft, längre semestrar och sådant. Hellre än att investera ännu mer i forskning och utbildning. Eller varför inte underhålla våra offentliga egendomar och stadsmiljöer bättre? Det är en verkligt svag punkt: hur dåligt vi underhåller vår infrastruktur, det må gälla vatten- och avloppssystem, järnvägar, skolbyggnader. Vägnäten börjar däremot bli lite bättre.

B L: Så vilka blir de viktigaste frågorna i valrörelsen?

K O Å: Hälsa, skola och trafikpolitik.

B L: Skall man tro opinionsmätningarna kan Jens Stoltenberg ersättas av Høyres Erna Solberg som statsminister. Kanske i en regering där Framstegspartiet ingår. Høyre är idag klart största parti [34 procent mot Arbeiderpartiets 28, Framstegspartiet får 15 procent].

K O Å: Man ska inte räkna ut de rödgröna. Kanske har Høyre nått sin formtopp för tidigt. Men eftersom det funnits motsättningar i Stoltenbergs koalition är slitaget stort. Här saknas nya projekt och idéer.

B L: Upprepar Erna Solberg samma teknik som Reinfeldt använt i Sverige, statsministern och moderatledaren Jyrki Katainen i Finland och tidigare Anders Fogh Rasmussen i Danmark? De har alla flyttat en del av socialdemokratins frågor och positioner in i egna parti- och regeringsprogram.

K O Å: Ja, på en del områden har det skett en sådan anpassning. Revitaliseringen av Høyres ideologi pekar dock åt att man faktiskt vill reformera de rödgrönas politik i viss mån; ökade inslag av privata initiativ eller mer valfrihet inom vård och skola till exempel. Bakom står den liberala tankesmedjan Civita som leds av förra utbildningsministern Kristin Clemet. Också en tidskrift som Minerva spelar roll som inspiratör för unga konservativa liberaler. De miljöerna har berett grunden för en borgerlig samling.

B L: Så de borgerliga i Norge tar inte intryck av att det mestadels låter tvärtom i svensk opinion idag? Där driver många åsikten att privatiseringarna gått på tok för långt.

K O Å: Nej, det återstår för Norge att pröva på, menar man. Den offentliga sektorn har vuxit för mycket. Och skulle Framstegspartiet göra bra ifrån sig beror det inte på nationalism och främlingsfientlighet, utan på populistisk antielitism. Man vänder sig mot ”styrningseliten”, skapar skepsis och avstånd till ”dom däruppe”. Många Framstegspartister kör med en no-nonsens-retorik som har viss resonans i Norge. Den är enkel och utan den vanliga politiska vokabulären. Dessutom har Høyre i Erna Solberg fått en offensivare ledare än partiet haft på långa tider. Om än okarismatisk.

Vi är tillbaka i samtalet där vi började, vid föreställningarna om varandra. Vid schablonerna. Norge bjuder till valrörelse där det återstår att se vilken roll exemplet Sverige spelar. Eller vilka schablonbilder av läget i Sverige som målas upp i olika läger. Hur som helst, det brister i ömsesidiga kunskaper och i samtalsvilja de två offentligheterna emellan. I Norge kan man vända ryggen åt Europa, samtidigt som det klimatförändrade Arktis öppnar sig med väldiga kommersiella och politiska utmaningar. Frågan om EU-medlemskap är död. Det förs rent av debatt om att försöka förhandla bort vad man inte gillar i EØS-avtalet [dvs det slags avtal med EU också Sverige en gång haft]. Knut Olav Åmås talade om en norsk självgodhet. Han tillägger: ”Jag tror den norska inåtvändheten också skall ses i historiskt perspektiv. Trots ockupationen under andra världskriget, då vi i egna ögon blev både offer och motståndshjältar, trots medlemskapet i Nato, trots Nobels fredspris, saknar vi det slags djupa europeiska erfarenheter sedan 1900-talets storkrig som de flesta medlemsfolken i EU har.”

Jag instämmer för egen del och å Sveriges vägnar. Trots medlemskap i EU saknar vi i ännu högre grad än Norge förståelsen för vår egen kontinents trauma. Desto beklagligare att vi inte gör mer för att tillsammans möta och forma det Europa som väntar.