Sommaren 1891 var Murland Evans en sextonårig skolpojke i Harrow. Det var söndagskväll, efter kvällsmässan, och han satt med en jämnårig kamrat i ett källarrum i rektorns hus. De talade framtidsplaner. Om armén och politiken, om diplomatin och, möjligen, finansvärlden.

Evans kamrat fick något beslutsamt över sina annars veka drag.

”London”, sa han, ”kommer att vara i fara och i den framskjutna position jag kommer att fylla, blir det mitt öde att rädda huvudstaden. Att rädda Imperiet.”

Evans tystnade, ställd inför en sådan mäktig övertygelse.

Fyrtionio år senare, den 10 maj 1940, fick Evans skolkamrat uppdraget att bilda en koalitionsregering. Den 8 maj 1945 kunde Winston Churchill vinka genom fönstret åt folkmassorna på Whitehall. Han hade uppfyllt sitt öde.

Den 23 juni 1983 står den nyutnämnde underministern vid arbetsmarknadsdepartementet, Alan Clark, vid ett annat fönster i regeringskvarteren, inte långt från Churchills. Clark tvingar upp fönstret, i hopp om att sabotera den förhatliga luftkonditioneringen, tittar ut och anförtror sin dagbok:

”Det finns en liten balkong, inte mer än en rännsten egentligen, med en mycket lågt räcke, under knähöjd. En säker död på Victoria Streets trottoar åtta våningar nedanför. Ibland får jag en trängande lust att tömma min blåsa över kanten, plaskande på de myrlika folkmassorna. Skulle det leda till att man fick sparken? Antagligen inte. Det skulle få lov att tystas ned. Trivialt, men samtidigt bisarrt.”

Clark tror sig också ha ett öde: ”den mångåriga besattheten, visionen som alltid varit med mig, övertygelsen om att jag skulle bli kallad att leda.” Han skriver i sin dagbok om att, likt kung Arthur, erbjudas ”svärdet i sjön” av the Lady of the Lake.

Imperiet är redan förlorat till de vämjeliga amerikanerna. Det, har Clark slagit fast som militärhistoriker, är Churchills fel. Han borde ha slutit fred med Nazityskland 1941, istället för att fortstätta kriget, med följd att Storbritannien blev utblottat och i praktiken en lydstat till USA. Men att rädda England undan förruttnelsen inifrån är också ett kall.

Frågan är när Clark ska få möjlighet att hörsamma det. ”Vid tider av akut kris i mänskliga göranden, kommer en man att kliva fram. Om han inte gör det, betyder det att tiden ännu inte är mogen”, citerar Clark sin idol, ”Wolf”.

Wolf är mer känd som Adolf Hitler. Alan Clark har ett signerat porträtt av honom, inlåst i kassaskåpet, hemma i 1100-talsslottet Saltwood i Kent.

Clark hade suttit i parlamentet för Plymouth Sutton sedan 1974. Hans personliga egenskaper var en katalog som passade en hovman under renässansen: ärelysten, fåfäng, intrigant, liderlig, cynisk och hänsynslös, utom mot djur. Ändå hade det dröjt ända tills nu, innan han fått en position – en låg position – i regeringen. Det är alldeles uppenbart inte svärdet, inte hans kliv fram: ”Stora laddningar av dokument smäller ned i min inkorg, snabbare än jag hinner smälta dem. Sakmaterian är svulstig: en massa av ”planer”, vars syfte helt uppenbart inte är att underlätta för dem som är utan arbete, utan snarare att hitta på ursäkter för att stryka dem ur rullorna. […]

The Enterprise Allowance Scheme, the Job Release Scheme, the Community Scheme. De är alla invecklade och obskyra redan i början, sedan har de granskats och ”modifierats” av tjänstemän tills de blivit obegripliga […] mitt huvud spränger. Jag förstår Nabokovs analogi med en resande i en främmande stad, vars språk han inte talar, som mitt i ett elavbrott, en sen kväll, försöker finna sitt hotell.”

Och ett halvår senare:

”Vad gäller departementet vill jag aldrig gå igenom dess port igen. En total skithög, fullständigt uttråkad. Överansträngd och yr av allt pappersarbete. Fuck them.”

Nej, Clark är inte nöjd med politikens resultat, åtminstone för honom själv. Han har inget tålamod med papperexercis, utskottsutfrågningar och tjänstemän. Fantasin om att kasta vatten på folket under sitt ministerfönster är bara ett exempel på hans bristande vördnad för väljarna. ”Fylld med avsmak för väljarkåren”, noterar han i april 1979, efter att ha rest i en smutsig tågkupé. De aktiva i hans egen valkrets är ”tråkiga, småaktiga, illvilliga, klumpigt konspiratoriska och trångsynta till en grad som inte kan överträffas i någon del av Storbritannien”. Valkampanjernas påtvingade möten med vanligt folk plågar honom:

”Vissa, väldigt, väldigt få av de här människorna, ler eller vinkar. De flesta undviker min blick, eller börjar tala med varandra. Åt helvete med dem, är vad jag säger. Hur fan kan de förresten vara ute och handla på en tisdag? Folk som gör av med pengar i butiker borde väl rimligen vara konservativa?”

Ändå kan han inte låta bli politiken. Han älskar dess intriger:

”En så rik, gränslöst varierad och spännande värld politiken är för dem som är beroende av den. Och hur olösligt vävda trådarna av girighet, ambition, feghet och idealism är. Ingens motiv är rena; verkligen inte mina.”

Han älskar dess brutalitet:

”Man gillar inte att förbättra sin ställning genom att gå över sina vänners lik, men så är det i show business”.

Han är älskar själva miljön i underhuset:

”Pugins beslagsprydda svängdörrar som stänger ute dem utan tillträde, överflödet av utrymmen, de osannolikt bekväma läderfåtöljerna i den tysta delen av biblioteket […] Det finns ständig tillgång till mellanmål, munsbitar och skvaller. Det finns utomordentlig och uppmärksam bibliotekspersonal, som gör allt arbete åt dig.”

Clarks kärlek verkar vara obesvarad. Två år tidigare, 1981, kunde han inte ens bli vald till ordförande i försvarsutskottet, trots goda meriter, löften från partikamrater, till och med valfusk:

”Jag lyckades i smyg rösta en gång till. Jag är säker på att Buck inte såg, men lille Neil Thomas följde mig med blicken.”

Ett år tidigare, när Falklandskriget bröt ut, övervägde han att i skam emigrera till Nya Zeeland, övertygad om att amöborna i det egna partiet skulle kapitulera. Thatcher motbevisade honom och Clarks beundran för henne växte, liksom hoppet om eget avancemang. Han gör allt han kan för att väcka sina kollegors – helst lätt chockerade – beundran:

”Ett långt och splittrat samtal om vad de argentinska fångarna ska äta utbröt. Jag föreslog att de skulle äta varandra.”

Och vart tog det honom?

Till en underordnad position på arbetsmarknadsdepartementet.

Clark skulle hinna med handelsdepartementet och försvarsdepartementet också, alltid i underordnad ställning. Hans penna fanns med i Thatchers berömda EU-kritiska tal i Brügge 1988 och 1997 satte William Rees-Mogg i The Times den fyrspaltiga rubriken: ”Vem ska bli nästa ledare för de konservativa? Jag antar att Alan Clark är för mycket att hoppas på?”.

”Nästan en saga som blir sann”, myste Clark, men det blev aldrig mer än en udda rubrik. Liksom Churchill länge gjorde det, levde Clark i politikens ensamma vildmark. Olikt Churchill tog han sig aldrig riktigt ur den. Ändå var han en av ytterst få politiker som britter i allmänhet kände till. Det berodde på hans skandaler och på hans dagböcker.

Clarks första volym av gravt indiskreta dagböcker, som spänner från 1983, till strax efter Thatchers fall 1990, publicerades 1994. Clark hade då lämnat underhuset, självvalt, men med en skandal gällande krigsmaterielexport hängande över huvudet. Dagböckerna blev snabbt såväl en kritiker- som en försäljningssuccé. Clarks bitska, självutlämnande, absurda och osminkade redogörelse för sina år i regeringen jämfördes litterärt med Samuel Pepys beskrivning från 1600-talets brittiska hov och parlamentsledamoten ”Chips” Channons skvallriga berättelse om politik och societet mellan Edvard VIII:s abdikation och Elisabeth II:s trontillträde.

Läsarna fick möta hypokondrikern Clark, ständigt fixerad vid sin hälsa – i synnerhet sin potens – och ständigt rädd för det oblida ödet att se lika gammal ut som han faktiskt var: ”Jag gör av med mina reserver, så när jag är 60 kommer jag faktiskt att vara som någon som är 60”.

De fick möta den fanatiske djurvännen Clark, som ömt vårdar sin åldrade Jack Russellterrier Tom och håller sig med tama kajor. Han gråter när han tvingas skjuta en häger, som äter de dyrbara fiskarna i slottets vallgrav, men skulle utan att blinka skjuta mänskliga inkräktare. De fick möta snobben Clark, utbildad vid Eton och Christ Church, Oxford, som låter sy upp sina kostymer hos Lesley & Roberts på Saville Row och som har en övernattningslägenhet i The Albany, det exklusiva ungkarlshotellet bredvid Royal Academy på Picadilly. Samlaren av Rolls-Royce, Bentley och Jaguar, som konstaterar att en drickbar Bordeaux kostar minst 100 pund. Ägaren av Eriboll, en egendom på 14 000 tunnland i skotska höglandet, ett vintersporthus, Chalet Caroline, i Zermatt och, förstås, Saltwood Castle i Kent, komplett med befästningsmurar, vallgrav och påfåglar.

De fick möta Clark den otrogne, alltid med ett öga för ”härliga klot som guppar iögonfallande” och fantasier om att förföra sin kvinnliga Labourmotståndare i städskåpet i valkretsens stadshus. Hennes hår är ju så ”underbart och glansigt”. De fick möta Clark den utfryste, som ständigt misstänker att han fallit i politisk onåd. Ofta har han rätt, men hans analys av skälen är lika ofta egenartad. Som när Thatcher i april 1980 inte hälsar på en solbränd Clark i underhusets lobby: ”Jag antar att jag var för brun. Att vara brunbränd antyder lättja och (vid den här tiden på året) utlandssemestrar.”

Med få undantag föll britterna handlöst. Kanske därför att Alan Clark kortslöt den moderna koden för hur politiker i egalitära massamhällen bör uppföra sig.

”Jag har […]romantiska fantasier om den belägrade aristokratin. 1791”, skriver han, efter att ha släppt in allmänheten i Saltwood mot betalning. I ett samtal om förre vice premiärministern John Prescott, som varit fackligt aktiv inom brittiska Sjöfolksförbundet, konstaterar han: ”Skälet till att John Prescott blev socialist är antagligen att han mötte någon som jag, när han var uppassare på ett fartyg.”

Saltwood är fyllt av konstskatter, alla inte nödvändigtvis i ordning. När en av familjens advokater vill deponera Aristide Maillors byst av Renoir i bankens kassavalv, får han svaret att den råkat gå sönder. Nej, Skatteverket kan inte få se skärvorna, de är slängda, men byråkraterna kan få se några vanliga krukskärvor. De ser ändå ingen skillnad. Clark noterar i förbifarten att hans fru, Jane, finner en Miró, då hon går igenom en låda med gamla julkort. Då och då tvingas han sälja något konstverk, för att finansiera skatteskulder, slottets underhåll eller förluster i backgammon. Det sker aldrig utan våndor.

”Du kommer aldrig att förstå hur det är att tvingas leva utan Turnern”, säger Clark till en vanlig medelklassreporter, efter en särskilt plågsam försäljning.

Men nöden står aldrig riktigt framför Alan Clarks fällgaller. Och även Jane Clark gör sitt för att tydliggöra familjens position. När The Guardians parlamentsreporter Simon Hoggart är bjuden till Saltwood på middag serveras kötträtten på guldtallrikar. Den ålderstigne butlern William trancherar och köttet hinner kallna innan alla serverats. ”Problemet med tallrikar i guld”, ursäktar sig Jane Clark, ”är att de inte kan ställas in i ugnen. De smälter.”

Till och med Alans otrohetsaffärer hanterar Jane med kylig värdighet. Genom dagböckerna och en stämning om skilsmässa framkommer att Clark haft ett förhållande, inte bara med en Valerie Harkess, utan även med hennes två döttrar, Josephine och Alison.

Herr Harkess kommer resande från Sydafrika, där han är bosatt, säljer sin historia till pressen och poserar med en piska, ämnad för Clark. Jane konstaterar att hon har viss vana av att hantera sin mans snedsprång. En av Clarks älskarinnor, Christina, följde med på deras bröllopsresa 1958: ”Men hon var trevlig, de som kommit därefter har varit skräp.” Om de tre Harkesskvinnorna, har hon bara en kommentar: ”Om man går i säng med underklasstyper, får man väl räkna med att de går till pressen, eller hur?”

Nästan lika omskrivna blir Clarks omdömen om sina kollegor. Den förre finansministern Kenneth Clarke är en ”smörboll” och en ”knubbig livförsäkringsrisk”. Clark återberättar lustfyllt vad en inpiskare säger om Michael Heseltine: ”Problemet med Michael är att han har fått lov att köpa sina egna möbler”.

En uppkomling, alltså.

Att Clark 1997 åter lyckas ta sig in i parlamentet, som representant för Storbritanniens säkraste konservativa valkrets, Kensington & Chelsea, förvånar många. Hur kan man välja en man som fantiserat om att urinera på väljarkåren? George Walden, en gång minister under Thatcher, återger en förklaring:

”Engelsmännen älskar honom, eftersom de mer än gärna blir pissade på, förutsatt att det sker från betydande höjd.”

Något ligger det antagligen i det, även om Clark själv är en slags uppkomling. Saltwood köptes så sent som 1951 av Clarks far, konsthistorikern Kenneth Clark, känd som den yngste chefen någonsin för National Gallery och för sin bok och tv-serie Civilisation. Familjens pengar är inte äldre än att de kommer från Kenneths farfar, som gjorde sig en förmögenhet inom textilindustrin.

En annan förklaring är att Clark hade något som de flesta moderna politiker saknar: han var vildsint självständig, och dessutom skrupelfri i sin skildring av det politiska spelet. Hans cynism tolkades av moderna väljare, själva cyniska, som ärlighet. När nomineringskommittén i Kensington & Chelsea frågar Clark om han har några lik i lasten, eller i engelskt idiom, i garderoben, svarar Clark: ”Min käre pojke, jag kan knappt stänga dörren.”

Clarks vägran att kapitulera för tidens normer, skapar paradoxalt nog ett slags förtroende. Och Clark drar det till sin yttersta spets. När han i Guardian anklagas för att vara fascist, låter han publicera ett bemötande: ”Jag är inte fascist. Fascism är för bodknoddar som oroar sig för sin avkastning. Jag är nazist.” Genom åren hade han tre Rottweilertikar, den första får heta Eva, efter Eva Braun, de två andra Leni, efter Leni Riefenstahl, och Hannah, efter Hannah Reich, en av Hitlers testpiloter. Han leker med tanken att hoppa av och kandidera för National Front. I juli 1981 fastnar han framför filmatiseringen av musikalen Cabaret på tv:

”Efter den där underbara, upplyftande scenen i ölträdgården, när den unge SA-pojken leder sången i ”Morgondagen tillhör mig” slog jag av och gick till sängs.”

I en av de två dagböcker som publiceras postumt redogör han för ett samtal som ska ha ägt rum i december 1981 med Frank Johnson, då parlamentsreporter för Times:

”Ja, sa jag till honom, jag är nazist, jag tror verkligen att det är det ideala systemet och att det var en katastrof för den anglosaxiska rasen och världen att det utplånades […] Jodå, sa jag till honom, jag var fullständigt förpliktigad till hela filosofin. Blodet och våldet var en oundgänglig del av dess styrka, den heroiska traditionen av grymhet minst lika kraftfull och tusen gånger mer uråldrig än den judisk-kristna etiken.”

Clark skriver att han inte är det minsta oroad över att bli citerad, eftersom ingen ändå tror honom: ”Alan-menar-det-inte-egentligen. Han-säger-det-bara-för-att-chockera, etc.”

Clark ansåg sig säkert vara nazist. Men han hade svårt att övertyga någon annan, för det fanns goda skäl att misstro Clarks omdöme, även på denna punkt. Episoden med Frank Johnson är ett gott exempel. I meningen direkt efter redogör Clark för sin växande beundran för Ted Heath, urtypen för de liberala, mjukt vänsterinriktade, ”blöta” konservativa. Kontrasten blir utstuderat komisk. Och, kanske än mer talande: enligt Frank Johnson, nu död i cancer, är hela partiet en ren fantasiprodukt. Clark sa inte alls det han påstår.

Men det går att finna en linje, eller åtminstone ett slags spår, i Clarks politiska universum. Han är nationalist, protektionist och paternalist. Han föraktar den moderna politikens fixering vid ekonomi. När Margaret Thatchers högra hand, Ian Gow, oroar sig för inflationen, säger Clark:

”Personligen undrar jag om det spelar så stor roll. Den är en miljon procent, eller något sådant, i Brasilien och man kan fortfarande få tag på en taxi och utsökta måltider. Sex upphör inte.”

Han avskyr politisk anpasslighet:

”Det måste finnas få ting som är så urtråkigt missvisande som ”fokusgrupper”, en samling fullständiga främlingar som sitter och hänger i ett rum och antingen försöker imponera på varandra eller återanvända de för stunden moderiktiga klichéerna.”

Han sörjer den brittiska flottans nedrustning. Han ogillar amerikaner, som stulit imperiet. Han är mer förtjust i ryssar. Han har inget tålamod med dem som anammat vaga internationalistiska utopier. När Sam Brittan på Financial Times snipigt ställer frågan ”Men vad ÄR ”nationalstaten”” svarar Clark: ”Om du inte VET vad nationalstaten är, så är du dekadent.” Han söker en stam och gläder sig därför såväl åt den kollektiva sorgen efter prinsessan Diana, som engelska fotbollshuliganers strider med italiensk polis.

Mönstret är det av en ganska typisk konservativ politiker, men 100 år för sent. ”Vi behöver inga nya jävla idéer, vi har nog med problem som det är”, är Clarks kommentar när en partikamrat efterlyser ”nya, unga radikaler”.

Det är ytterligare ett skäl till att hans nazism inte är särskilt trovärdig. Den är helt enkelt för modern. Den passar bara in som en Wagneriansk dröm om hjältar, stamtrohet och kollektiva öden. Ett bisarrt uttryck för samma romantiska längtan som får Clark att skriva, när han drömmer om att bli inpiskare i underhuset:

”Det är förstås det näst bästa i förhållande till originalidén att med draget svärd gallopera genom landsbygden på en vit springare och väcka pöbeln, men jag skulle nöja mig med det […]”

Alan Clark är en slags blandning av Paddan av Paddeborg och P G Wodehouses ledare för ”Svartshortsen”, Roderick Spode, vars fascism består i att kommendera hela Shropshire att odla rovor och att skilja ut undermåliga delar av folkstammen genom att mäta deras knän.

Men läser man hela sviten av dagböcker – och därtill hans historia över Torypartiet och hans omfattande militärhistoriska böcker – blir bilden, återigen, en aning annorlunda.

Två delar av dagbokstrilogin publiceras postumt, den första täcker 1972 till 1982 och den andra 1991 till 1999, då hypokondrikern Clark hastigt avlider, 71 år gammal, ironiskt nog i en av de sjukdomar han oroat sig för: hjärntumör. Komiken finns där hela tiden, men samtidigt blir tragiken tydligare. Alan Clark plågas av sin rastlöshet.

Han är, hur märkligt det än låter, en ganska tolerant person. Det enda han egentligen inte står ut med är människor som sprider leda. Tyvärr är de många inom politiken. Lika mycket som han söker erkännande och smicker, åtminstone om det kommer uppifrån, vill han bli överraskad och utmanad. Han kräver dramatik och en rollbesättning med heroiska karaktärer. Finns det inte försöker han konstruera det. Även om det tvingar honom att slå knut på sig själv.

Han är uttryckligen inte Thatcherit, men han avgudar Thatcher: ”[…] hennes blå ögon blixtrade. Jag fick en full dos av tvingande personlighet, något av Führer Kontakt.” Å andra sidan kan han inte låta bli att samtidigt konspirera med Francis Pym, ledaren för det ”blöta” motståndet mot henne. Problematiken med IRA skulle kunna lösas genom att 600 personer summariskt avrättas, slår han fast, men kritiserar terroristerna för att vara slarviga, då prickskyttar inte betar av partihöjdarna när de kryper fram ur ruinerna efter bombattentatet mot partikonferensen i Brighton 1984.

Han ser sig själv som kontrarevolutionär, men när han får kontrollfrågan av en skeptisk inpiskare om vem han beundrar mest i underhuset, svarar han genast ”Dennis Skinner”, ökänd för sin hårdföra vänsterism. Han skriver: ”Det hemska är att jag egentligen inte gillar högerflygeln”. I sin jakt på någon att beundra hinner han idolisera så skilda personer som ”Uncle Harold”, d v s Harold Macmillan, socialdemokraten David Owen och den Angolanska FNLA-guerillans ledare Jonas Savimbi:

”Dessa afrikaner är extremt storslagna. Det är något väldigt imponerande med den kraftfulle folktalaren, oklanderligt klädd, som precis har anlänt från Bushen och som samma kväll ska flyga tillbaka till Luanda och Kalashnikovarna. Jag sa allt detta då jag skakade hans hand.”

Men drömmen om att själv bli en stor man, går sällan hand i hand med lika stora planer. Som när Clark 1981 tror att han kan bli Thatchers personlige sekreterare:

”Den tredje eller fjärde mäktigaste i parlamentspartiet! Som de alla kommer att krypa och bocka! Och så bra jag kommer att sköta det. […] Jag tänker på mina kläder – en svit av mörkgrå kostymer och västar med klockkedjan i guld, farfars, på morgonen och BHLH [Clarks slang för oklanderlig klädsel] på kvällen i mörkblått. Blå skjortor på morgonen, vita på kvällen. Alltid Eau de Cologne och turkiska cigaretter på kontoret.”

Alan Clark slits mellan evigheten och det småttiga, lojalitet och förräderi, intellektuell briljans och ren dumhet. Han är sin kluvenhet trogen ända till slutet: Han talar regelbundet och intimt med Tony Blairs presschef, Alistair Campbell, och personliga assistent, Anji Hunter. Blair är en av få politiker som skickar ett uppmuntrande budskap till Clark, när han ligger för döden. När han väl gått bort – Alan ”har förenats med Tom och de andra hundarna”, meddelar familjen – är Blair en av de första som beklagar. Tony Benn, följer snart efter: ”Han var en självständig man som sa vad han tänkte och menade det han sa.” Många av Clarks egna partikamrater är mindre sorgsna.

Den politiske kommentatorn Alan Watkins har lanserat en teori för att foga samman Alan Clark: han var kanske ”inte riktigt klok i huvudet – en aning koko”. En annan, inte nödvändigtvis alternativ teori, är att han verkligen var en man på jakt efter sitt öde, precis som Churchill. Skillnaden var bara den, att för Clark fanns inget öde att finna.

I mars 1979 sitter Alan Clark på tåget på väg till sin valkrets i Plymouth. Han oroar sig för valet, för sin egen nominering, för sin majoritet. Han avslutar passagen med en enkel rad:

”Nyckelfaktorn, dock, är att bli av med mjällen.”

JOHAN HAKELIUS