Under några euforiska år då allt verkade gå som det skulle knöts enorma förhoppningar till Östeuropa. I det nya, utvidgade Europa, kunde man äntligen andas lättare. Kommunismen hade brutit samman och ersatts av demokrati, EU-medlemskap och anslutning till Nato. Det talades trosvisst om ett nytt historiskt skede där repression och tyranni en gång för alla besegrats av det öppna, liberala samhällets representanter. En sannsaga: the good guys won.

Nu, 25 år senare och efter murens fall och Sovjetunionens sammanbrott, är situationen betydligt mer komplicerad. Historien visade sig i vanlig ordning oförutsebar: personliga ambitioner, politiska felbedömningar och slumpens skördar intervenerade. Ett omslag har ägt rum där intolerans och populism försvagar respekten och förtroendet för de demokratiska institutionerna. På vissa håll, som i Ungern, är utvecklingen direkt skrämmande medan det ser mindre oroväckande ut på annat håll.

Men rörelseriktningen är tydlig. Vad är det som hänt? Varför? Och vad kan vi vänta oss? Få är bättre skickade att ge svar än journalisten och författaren Richard Swartz som i årtionden skrivit inträngande och initierat från och om Östeuropa.

Mats Wiklund (MW): Vi talar ofta om Centraleuropa och om Östeuropa som om de vore samma sak. Men så är det väl inte? Tjeckien är mer Centraleuropa än Bulgarien.

Richard Swartz (RS): Ja, Öst- eller Centraleuropa är oprecisa begrepp som bara fångar aspekter av vad som ska beskrivas. Bäst tycker jag egentligen om Mellaneuropa. Fast det används väl inte så ofta nuförtiden. Men det betecknar på gott och ont någorlunda exakt ”vad som finns där emellan”.

MW: Mellan vad?

RS: Mellan Västeuropa och Ryssland. I ett modernt historiskt perspektiv är det just vad det handlar om.

MW: Sedan när?

RS: Tja, åtminstone sedan Peter den store. Den kroatiske författaren Miroslav Krleza skildrar i sin roman Banket u Blitvi (Bankett i Blitvien) ett fiktivt jätterike som sträcker sig från Finland ända ner till Balkan. Låt oss säga från Kolahalvön till Saloniki. Han skrev den under mellankrigstiden. Blitvien är ett slags korridor tvärs genom den europeiska kontinenten och där krig, statskupper och etniska rensningar är vardag, där nationer och hela stater glider omkring som en klick smör i en het panna och emellanåt helt försvinner. Ett slags Europa utan att riktigt vara Europa. I Västeuropa finns inget liknande.

MW: Och med dessa historiska realiteter lever vi fortfarande.

RS: Ja. Kulturell och mental prägling är inget man byter som en smutsig skjorta. Det tar generationer att dra på sig en ny.

MW: Vad som slår mig med utvecklingen efter Sovjetunionens fall är att i länder där det fanns ett intellektuellt och kulturellt ledarskap under kalla kriget, Tjeckoslovakien och Polen till exempel, har demokrati och öppenhet fått en starkare ställning än i till exempel Bulgarien och Rumänien som saknade en Václav Havel eller en Charta 77.

RS: Krlezas Blitvien uppstod ju ur stora mångnationella, mångkulturella imperier som föll sönder. Och som inbördes är helt olika! Bulgarerna var del av det osmanska imperiet, tjecker och slovaker av det habsburgska. I Europas mitt kom man i kontakt med arvet från Hellas, romersk rätt, upplysningen, press- och församlingsfrihet, till sist demokrati. Den präglingen underlättade anslutningen till en modern värld. I periferin rådde helt andra förutsättningar.

MW: I ljuset av detta så ställer vi alltså med viss bävan frågan: Vart är Östeuropa på väg? En fråga som förstås är kopplad till starkare auktoritära och nationalistiska tendenser. Varför har det blivit så?

RS: Alla dessa samhällen i öst är mycket unga nationalstater. Under kommunismen var deras enda uppgift att överleva. Det gjorde man, någon Homo sovieticus såg aldrig dagens ljus, man förblev rumän, ungrare, sloven eller polack. Och efter kommunismens fall? Då verkade det handla om demokrati och marknadsekonomi, så småningom EU, men den halvt hemliga lidelsen fortsatte att gälla den nationalstat man under så stora offer lyckats rädda. Det förstod vi aldrig i väst. Först flyktingarna fick oss att upptäcka vad som hela tiden funnits där.

MW: En förklaring kan ju vara att vi i väst var rädda för nationalismen och gjort allt för att dämpa dess skadeverkningar eftersom den låg bakom så mycket ont. Därför konstruerades Kol- och stålgemenskapen och EU. Nationalism uppfattar vi på goda grunder som farlig och destruktiv. Att de nya EU-medlemmarna skulle ha motsatt uppfattning kunde vi inte föreställa oss.

RS: Till det hade vi varken kunskap eller fantasi nog. När östutvidgningen genomfördes skedde det på Västeuropas premisser: parlamentarisk demokrati plus marknadsekonomi. Varsågod! Gå nu hem och lär er läxan! Men där fanns ingen plats för det nationalistiska projekt som i öst ännu inte var avslutat och som riktade sig mot snart sagt alla minoriteter. Precis som under världskrigen och hela mellankrigstiden hade man försökt att göra sig av med dem. Inbördeskrigen i Jugoslavien borde ha fått oss att inse den rena, etniskt rensade nationalstatens lockelse. Till och med i Tjeckoslovakien, det enda samhället i öst med demokratisk tradition, tog tjecker och slovaker ut skilsmässa. För mig, som i ungdomen studerade några år i Prag, var det en stor personlig besvikelse.

MW: Men det var ändå en fredlig skilsmässa.

RS: Ja, fast som de flesta skilsmässor trist. Och till förmån för det provinsiella och inskränkta.

MW: Vi ser alltså strömningar i ett historiskt förlopp som vi inte förstod innebörden av därför att vi trodde att politiken, EU:s institutioner, skulle lösa problemen?

RS: Ta till exempel flyktingarna. Reaktionen på EU:s krav om kvoter och gemensamt ansvar möts i Östeuropa med oförståelse. De säger: Här har vi kämpat i mer än hundra år för att äntligen få vara herrar i eget hus och så kommer ni och ger oss order som en gång Moskva om att ta emot nya främmande människor. Glöm det.

MW: Den här hårdföra inställningen förknippas framförallt med Ungern och premiärminister Viktor Orbán. Men du menar att den existerar i hela regionen, om än med modifieringar och nyanser?

RS: Ja. På denna punkt är enigheten stor. Ingen stat i öst har talat om humanitära skäl, moralisk plikt eller nödvändigheten att ta emot flyktingar av ekonomiska eller demografiska orsaker. Istället uppfattas de som ett hot mot den nationella suveräniteten.

MW: Tror du att viljan att hos, säg, Tjeckien, Polen och Ungern att ta emot flyktingar varit större om inte EU hade intervenerat?

RS: Nej. Återigen – flyktingar är oförenliga med föreställningen om den rena nationalstaten. De som inte hör hit ska heller inte vara här. Och de som hör hit gör det genom blod, jord, språk och religion, inte därför att det är synd om dem.

MW: Kom den här utvecklingen som en överraskning för dig?

RS: Flyktingströmmen till Europa, men inte reaktionen på den. Det var helt klart att Krlezas Blitvien inte skulle ställa upp på en gemensam, solidarisk europeisk linje för ett mottagande. Trots beslut som EU fattat. Frågan måste därför ställas: Vad är nyttan och värdet av en union där enskilda medlemmar struntar i gemensamt fattade beslut? Den frågan kommer vi inte undan även om den ännu inte finns på EU:s dagordning.

MW: För många av oss speglar den här reaktionen just det som är så oroande: en autokratisk, antidemokratisk rörelseriktning.

RS: Visst är det oroande. Som jag ser det, finns här djupt liggande orsaker som spränger ramarna för det dagspolitiska. Inför östutvidgningen reste jag runt mellan huvudstäderna i öst för att ta reda på vad de förväntade sig av den. Höga politiker talade mångordigt och gärna om att äntligen återvända till Europa, om våra gemensamma värden, demokrati och annat fint, men förstås också om deras behov av pengar, stöd och hjälp. Till alla ställde jag sedan samma fråga: Men vad är då ert speciella bidrag till Europa? Vad kan ni i öst ge oss i väst? Häpen tystnad. Eller man var chockad över frågan. Så hade man inte sett saken. I bästa fall började någon tala om hur man i århundraden skyddat Europa mot barbarerna, alltså mot turken, mongolen, tataren eller moskoviten, och vilka stora offer det inneburit. Men historiskt lidande och uppoffringar hör hemma i en annan kategori än krediter och ekonomiskt know-how. Så väsensfrämmande bidrag är knappast någon god grund för gemenskap.

MW: Men det fanns ju inget annat alternativ.

RS: Nej, det är riktigt. Men bristen på alternativ underströk samtidigt olikheter som är både historiska och hierarkiska. Östutvidgningen var en förening av ojämlika, ett slags friendly takeover. Från väst. Med alla de problem som det innebär.

MW: Som till exempel?

RS: Till exempel att ditt bidrag till gemenskapen är näst intill ingenting jämfört med mitt.

MW: Med tanke på den politiska utveckling som sedan dess ägt rum kan man tillspetsat fråga om det inte åter uppstått en, om inte järnridå, men väl mental gränsdragning mellan öst och väst i det nya Europa som ingen hade kunnat förutse. Överdriver jag?

RS: Nej. Det tror jag inte.

MW: Och vi ser resultaten av detta redan nu. I Ungern eller i Polen.

RS: Ja. Särskilt i Ungern har man på en lång rad områden förbrutit sig mot grundläggande principer för ett demokratiskt samhälle

MW: Det kan få smittoeffekter.

RS: Jag vet inte om smitta är det rätta ordet. Snarare är nationalismen ett virus samhället under lång tid kan bära slumrande i sin kropp, men som sedan plötsligt väcks till liv igen, ungefär som herpes. Som nu i Polen eller Kroatien. Men det har hela tiden funnits där.

MW: Men finns inga motkrafter? Sådana fanns ju under kommunismen. Människor som under ett stort tryck, intellektuella och kulturella personer, som på olika sätt skapar ett mottryck och upprätthåller anständiga värderingar?

RS: Visst, där finns motstånd, en början till ett civilt samhälle, fast i en ganska begränsad urban miljö. I Polen är det till och med förhållandevis starkt. Men det oroande är inte nationalistiska politiker i sig, som Jaroslaw Kaczy´nski eller Viktor Orbán, utan att de har ett så kompakt folkligt stöd. Mot dem står sig dina motkrafter slätt.

MW: Men man får inte glömma bort att ett liknande stämningsläge breder ut sig hos oss.

RS: Skillnaden är att skyddet mot alternativet till vår demokratiska ordning – alltså nationalismen – är så tunt i öst. Till namnet handlar det visserligen om demokratier och rättsstater, men mycket av det finns bara på papperet. Praktiken ser ofta annorlunda ut. Hos oss i väst finns ändå en bred, liberalt sinnad medelklass som inte kan tänka sig att bygga murar och hetsa mot grannen.

MW: Har nationalister i öst tagit intryck av den framväxande nationalismen i väst? Av sådana som Berlusconi, Le Pen och andra?

RS: Det har inte behövts. Att spela det nationalistiska spelet kan man i öst sedan gammalt, det är det nya demokratiska man har problem med. Vi får inte glömma att i öst fortfarande rådde feodalism innan kommunismen tog över. Tjeckoslovakien var det enda undantaget. Mellan ett tunt skikt av aristokrater och massan av bönder fanns nästan ingenting, ingen medelklass förutom tyskar och judar, fast som inte räknades till den egna nationen. Men Hitler mördade judarna och tyskarna tvingades efter kriget fly västerut. Att de här två grupperna bokstavligen försvunnit är en stor del av det östra Europas tragedi. Och priset för det betalas fortfarande.

MW: Du menar att bristen på en medelklass är skälet till att Östeuropa ännu inte utvecklats som man hade hoppats efter EU-utvidgningen?

RS: Ett av skälen, historiskt sett förmodligen det viktigaste. Idag bidrar utvandringen, inte minst brain drain, till att underminera den bräckliga medelklassen. Många av de bästa ger sig iväg västerut och kan inte klandras för det. Alla har vi bara ett liv. Men det gör det inte lättare för det samhälle de lämnar bakom sig och sällan eller aldrig kommer att återvända till.

MW: Låt oss återkomma till den fråga du ställde till makthavarna i Östeuropa just före utvidgningen. Men istället rikta den till väst: vad kan ni göra för att hejda en utveckling som håller på att gå riktigt illa och som också hotar era intressen?

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

RS: Det är en vanlig mänsklig vanföreställning att våra problem också måste ha en lösning. De riktigt stora har det bara sällan. Ärligt talat tror jag inte det finns särskilt mycket att göra. Jag har i alla fall inga lösningar på lager.

MW: Ligger det inte implicit i ditt resonemang att du tror att EU håller på att rasa samman?

RS: Redan nu avtecknar sig väl konturerna av ett Europa som inom en ganska snar framtid kommer att se mycket annorlunda ut. Exakt hur annorlunda vågar jag inte säga; man bör akta sig för att konkurrera med den där damen i tältet med kristallkulan. Men allt oftare har EU inte kraft nog att gå från beslut till handling. Vad man är ense om är lättviktigt, ibland inte mer än symboliskt. En och annan medlemsstat funderar förmodligen på att lämna gemenskapen. För egen del är jag övertygad om att det vore receptet för en katastrof, redan britterna lär få upptäcka det. Europa är för litet för att kunna ägna sig åt nostalgiska önskedrömmar. Det går inte i en globaliserad värld. En klok man har sagt att Europa består av två slags stater, de som är för små och de som ännu inte insett att de är det.

MW: För man har ju nu känslan av att läget i Europa blivit mer riskabelt även från säkerhetspolitisk synpunkt. Hotet från Ryssland känns nu åter som en realitet.

RS: Den ryska nationalismen är sammanvävd med föreställningen om ett imperium. Under kalla kriget försökte Moskva bevara vad man efter andra världskriget uppfattade som just sitt imperium. Det var en i grunden konservativ strategi, ett försök att bevara status quo. Med kommunismens fall förlorade man större delen av imperiet; århundradets största geopolitiska katastrof, enligt Vladimir Putin. Detta har skapat en helt ny situation som inte är att jämföra med kalla kriget eftersom det nu från rysk sida handlar om att restaurera så mycket som möjligt av imperiet, ett slags revanschism om man så vill. Frågan är bara hur imperiet idag definieras. Historiskt sett var det aldrig fixerat. Och vad som är möjligt att återupprätta. Mycket litet, tror jag. Och låt oss inte glömma att den ryska aggressionen som vi nu ser kommer ur svaghet och desperation.

MW: Det gör den inte mindre farlig.

RS: Det stämmer. Kanske till och med farligare.

MW: Men hur tror du att dagens östeuropeiska ledare ser på Ryssland och Putin? Betraktar de Ryssland som ett reellt hot?

RS: Förmodligen känner de sig, milt sagt, illa till mods, en blandning av pavlovska reflexer förorsakade av det nära förflutna och vad som för några av dem är ett potentiellt, men mycket konkret hot. Fast de är nog inte helt överraskade av vad som hänt på Krim och i Ukraina. Det ligger i linje med hur Ryssland traditionellt tänker och agerar och de kan sitt Ryssland. Men med undantag för Baltikum gissar jag att de ser sig som på ”rätt” sida av det klassiska ryska imperiets gränser. Nu är man dessutom med i Nato och i EU. Ett anfall mot dem skulle betyda att Putin får med USA att göra. Några sådana planer har han säkert inte.

MW: Om man utgår från att de östeuropeiska medlemsstaterna kommer att fortsätta att frondera i EU på nationalistisk grund, vägra att acceptera fattade beslut, måste det få konsekvenser för Europasamarbetet.

RS: Det har det nog redan fått. Bryssel har blivit tvunget att befatta sig med medlemmar som man hade räknat med skulle sitta still i klassen. Det var okunnigt och arrogant tänkt. Istället blir den östra delen av vår kontinent ännu en gång till den politiskt neuralgiska zonen i Europa. Det är här som nationalism och främlingsfientlighet har de starkaste rötterna, som den politiska mitten är svagast och nationalistiska populister går fram på bred front. Här ligger man steget före. Eller några broschyrer före, som det hette under kommunismen. Och andra följer efter.

MW: Och om den utvecklingen alltmer dominerar och tar över samhällsutvecklingen i Östeuropa måste det väl i sin tur minska respekten för de demokratiska institutionerna?

RS: … som nästan alla är helt nya, följaktligen utan tradition och rutiner, därför inte heller särskilt robusta. Samhället håller ju fortfarande på att vänja sig vid dem. Redan det är svårt. Men om de som har makten börjar att montera ner delar av den institutionaliserade demokratin, som nu i Ungern eller Polen, kan vi snart hamna i en både dramatisk och mycket kritisk situation.

MW: Det låter inte som några lysande framtidsutsikter.

RS: Nej, det har du rätt i. Kanske ser jag alltför dystert på utvecklingen. För övrigt bör man akta sig för att uttala sig om vad som komma skall, det enda vi vet om framtiden är ju att vi ingenting vet om den. Vill vi försöka förstå vad som kommer att hända så är vår enda möjlighet, paradoxalt nog, att så exakt som möjligt ta reda på vad som redan hänt. Bara genom att konsekvent och noggrant hålla fast det förflutna kan vi skaffa oss åtminstone en vag aning om det kommande.