Få begreppsdistinktioner är lika betydelsefulla i den samtida politiska debatten som den som skiljer mellan mångkultur som statlig politik – för vilken jag i den här texten reserverar termen multikulturalism – och mångkultur som samhällelig erfarenhet – som jag här benämner som mångkultur. Medan det mångkulturella är töjbart och tidlöst är multikulturalismen tidsbunden och fångar de idéer om relationen mellan identitet, politik och kultur som vid skiftet mellan 1960- och 1970-talen fick fäste hos en bred politisk elit i ett dussintal västländer.

Multikulturalismen så som den formulerades i politiska åtgärder – specifikt erkännande av och särskilda rättigheter för kulturellt definierade minoritetsgrupper – har visserligen haft ett svagt opinionsstöd och bara genomförts i begränsad omfattning vad lagstiftning beträffar. Icke desto mindre har den varit vägledande för hur debatten inom integrationsområdet har förts i ett antal länder. Tillståndet vid slutet av 1990-talet fångades elegant i titeln på en bok av Nathan Glazer från 1997: We Are All Multiculturalists Now.

Sedan dess har en hel del hänt. Under hösten och vintern 2010- 2011 har flera ledande europeiska politiker tagit avstånd från multikulturalismen. Först ut var Tysklands förbundskansler Angela Merkel som i ett tal i Potsdam i oktober 2010 hävdade att ”den multikulturella modellen har misslyckats, misslyckats fullständigt”. I januari 2011 följde Storbritanniens premiärminister David Cameron efter när han valde att använda sitt tal vid säkerhetskonferensen i München till att ta upp hemlandets integrationsproblem, vilka han härledde till ”den doktrinära statliga multikulturalismen”. En månad senare anslöt sig så även Frankrikes president Nicolas Sarkozy till klagokören då han i en tv-intervju svarade jakande på frågan om le multiculturalisme inte utgjorde ett misslyckande.

Trots att de brittiska, tyska och franska erfarenheterna av invandring och mångkultur är olika, och trots att endast Storbritannien genomdrivit vad som inom samhällsvetenskapen skulle beskrivas som en multikulturalistisk modell, är det rimligt att hävda att de tre ledarna åsyftade ungefär samma sak när de talade om multikulturalism: idén att grupper av individer med olika etnicitet, kultur och språk kan leva sida vid sida i ett demokratiskt samhälle, utan krav på anpassning till en majoritetskultur. Såväl Merkel som Cameron och Sarkozy efterlyste därför samtidigt med avståndstagandet från multikulturalismen istället mer integration: nykomlingar måste lära sig majoritetsbefolkningens språk och tillägna sig dess liberala värderingar och demokratiska kultur. Detta är en grundförutsättning för att samhällena ska hålla ihop.

Avståndstagandet från multikulturalismen har av många tolkats som en motgång även för det mångkulturella samhället. Inte minst från den svenska debatten kan hämtas många exempel på hur både de som ser med oro och de som ser entusiastiskt på vändningen bort från multikulturalismen gjort sitt bästa för att blanda samman multikulturalism med mångkultur. Sverigedemokraterna, som är det enda riksdagspartiet i Sverige som är motståndare inte bara till multikulturalism utan även till mångkultur, har applåderat Camerons och Sarkozys uttalanden samtidigt som man på kultursidor har kunnat läsa en rad analyser som framställer multikulturalismkritiken som en förtäckt kamp mot det mångkulturella samhället, alterna tivt som ett taktiskt försök att locka röster från antiinvandringspartier.

Givetvis finns många bland multikulturalismens kritiker som vill se ett mer homogent samhälle och en minskad invandring. Distinktionen försvåras ytterligare av att det är negativa samhällserfarenheter som tas till intäkt för att multikulturalismen har misslyckats: argumentationen bärs upp av empiriska påståenden om invandrares överrepresentation i arbetslöshets- och brottsstatistik eller specifika problem som relateras till just invandrargrupper (hederskultur, islamisk terrorism etcetera). Begreppsdistinktionen är enklare i teorin än i praktiken.

Det främsta problemet med sammanblandningen av multikulturalism och mångkultur är emellertid inte att den som framför legitim kritik misstänkliggörs för att ha dolda syften eller för att egentligen vara rasist. Värre är att detta förstärker en vid närmare eftertanke helt absurd föreställning: att multikulturalismen, så som den formulerats i ett fåtal västländer i en specifik brytningspunkt i historien, skulle vara den enda möjliga vägen att uppnå ett mångkulturellt samhälle. Så stark är nämligen idén att samhällelig mångfald bara kan garanteras genom att staten sanktionerar den med en multikulturalistisk invandrar- och identitetspolitik, att den som ogillar hela – eller delar av – denna partikulära multikulturalism också förväntas ogilla mångkultur. Så stark är kopplingen mellan multikulturalism och anti-nationalism att den som ogillar multikulturalism också förväntas vara nationalist.

Utrymmet för att formulera ett annat mångkulturellt ideal än det multikulturalistiska är i svensk debatt högst begränsat. Mot detta vill jag hävda att en annan mångkultur inte bara är möjlig, det är också högst tveksamt om vi någonsin kan sägas ha varit mångkulturella. Frågan är därför inte så mycket hur vi ska försvara den mångfald vi har, utan hur vi på allvar ska förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle. Och om vi verkligen vill det?

Tre aspekter av den svenska multikulturalismen är viktiga att lyfta fram i sammanhanget. För det första var multikulturalismen i grunden reaktiv. Den formulerades som en antites till nationalismen och hör hemma i ett större sammanhang av ett intellektuellt uppror mot nationalstatens auktoriteter och strukturer. Det nationella var en del av den symbolvärld genom vars nedrivning 68-generationens politiska världsbild formerades. Från förtryckande homogen nationalstat till tolerant mångkulturell stat. Att värna minoritetskulturer var lika naturligt som att ta avstånd från majoritetskulturens symboler (flaggan, kungahuset, statskyrkan, armén, historieskrivningen etcetera) och det ena förmodades gynna det and ra.

Det går en rak linje från Carl Johan De Geers uppmaning 1967: ”Svik fosterlandet, var onationell”, fram till diskrimineringsombudsmannens decemberfester och vinterpresenter på 2000-talet. I botten ligger en syn på mångkultur som ett nollsummespel: för att invandrarna ska kunna rymmas och trivas måste svenskheten dekonstrueras. Denna förening av multikulturalism och anti-nationalism har resulterat dels i en överdriven misstro mot dem som talar om behovet av att hålla ihop samhället med en gemensam identitet, dels i en överdriven tilltro till de positiva effekterna av att slänga nationella symboler på historiens soptunna.

Den andra egenheten som är viktig att poängtera gäller hur det för all normativ samhällsteori så centrala begreppet tolerans i den multikulturalistiska idévärlden kommit att definieras som acceptans. Vi tolererar minoriteter genom att vi accepterar dem. Det var mot detta synsätt som David Cameron vände sig när han tog avstånd från vad han benämnde som ”passiv tolerans” och istället förespråkade en ”muskulös liberalism”.

I Sverige kodifierades denna accepterande syn på tolerans genom det så kallade valfrihetsmålet som var ett av tre bärande inslag i 1975 års omläggning av invandrarpolitiken. Invandraren skulle själv välja huruvida han eller hon ville anpassa sig till samhället eller inte. Att bli svensk var en fråga om individuella intressen där staten inte uttryckte några preferenser.

Denna accepterande tolerans har harmonierat väl med ett i Sverige utbrett värderelativistiskt ideal. Varje kultur har sina traditioner, normer och seder och det är inte upp till oss att värdera eller kritisera dessa. Att respektera är att låta vara ifred. Denna värderelativistiska norm har på ideologisk nivå inte sällan legitimerat en politisk ovilja, eller möjligen rädsla, att kritisera ”de andra”. I sina allra sämsta stunder har värderelativismen och den accepterande toleransen åsamkat enskilda individer stor skada, som när myndighetsutövare sett mellan fingrarna när övergrepp begåtts inom minoritetsgrupper eller när politiker och intellektuella ursäktat rasism från minoritetsgrupper.

Men det är, för det tredje, också viktigt att klargöra i vilken begränsad utsträckning denna multikulturalism trots allt har genomförts i praktiken. Endast i undantagsfall har värderelativismen påverkat lagstiftning eller rättskipning. Likhet inför lagen har gällt i Sverige, för de allra flesta inom nästan alla områden. (Ett viktigt undantag gäller äktenskapslagstiftningen, där det varit möjligt för icke-myndiga invandrare att gifta sig, förutsatt att det varit tillåtet i hemlandet.)

Det har heller aldrig någonsin varit tal om att på allvar låta andra kulturers värdesystem förändra den svenska majoritetskulturen. Visst har invandrarna, som de har kommit att kallas, tillåtits prägla och förändra det svenska samhället. De har fyllt restauranger och närbutiker, fotbollsplaner och fängelser. Men samtidigt har politiken, näringslivet, tidningsredaktionerna, fackföreningarna och kyrkorna fortsatt att spegla en homogen svensk majoritetskultur.

Summan av detta är ett jämförelsevis homogent samhälle med en stark välfärdsstat som välkomnat en stor mängd invandrare. Vi har haft en särskild politik för dem. Vi har velat ta hand om dem och bekymrat oss för dem. Vi har speglat vår egen goda självkänsla i dem (”Vi gillar olika” som Aftonbladet kallar det). Vi har skrämts av dem. Men, och detta är avgörande, vi har endast varit måttligt intresserade av dem.

Det är därför endast med stora reservationer som Sverige kan beskrivas som mångkulturellt. Och med den utgångspunkten är det inte heller så självklart på vilket sätt den pågående uppgörelsen med multikulturalismen utgör ett hot mot mångkulturen. Vill vi på allvar ha ett mångkulturellt samhälle – ett som sträcker sig längre än till att ta emot flyktingar för att vi måste eller för att vi vill vara goda; ett där vi lever tillsammans under samma lagar samtidigt som vi respekterar djupgående kulturella olikheter – krävs större förändringar. Vi kan kontrastera den svenska erfarenheten med två alternativ på reellt existerande mångkultur som skulle kunna utgöra inspirationskällor.

Vi kan vända oss västerut och inspireras av USA. Om vi abstraherar fram kärnan i den amerikanska assimilationsmodellen (vilket såklart är något helt annat än att korrekt återge hur assimilationsprocesser går till i verklighetens USA), handlar denna om att individer med olika bakgrund assimileras in i en ständigt föränderlig gemensam amerikansk kultur. Den amerikanska nationen rymmer i sig många etniciteter. Att vara amerikan är att ha en annan bakgrund än de flesta andra amerikaner. Att vara amerikan är att finna en plats för den egna religionen och kulturen i en gemensam offentlighet som i första hand bärs upp av ett gemensamt språk och ett gemensamt politiskt och offentligt system som överbryggar etniska och religiösa skiljelinjer.

Men om denna modell är svår att tillämpa i USA är den förmodligen omöjlig att överföra till Europa. Det skulle kräva en grundläggande förändring av hur vi definierar kultur och nationalitet. De europeiska nationella identiteterna är inte öppna på samma sätt ens för den som lär sig språket, sedvänjorna och normsystemen. Nationerna bygger samtliga på etnisk grund. Därför är dubbelt medborgarskap – så kallad ”bindestrecksidentitet” – lika ovanligt i Europa som det är vanligt i USA. Att förespråka assimilation i Europa är därför mycket mer problematiskt än att göra det i USA eftersom det i en europeisk kontext enbart tolkas som en envägsprocess och inte som ett ömsesidigt möte.

Det andra alternativet är att istället vända sig bakåt i europeisk historia och återupptäcka en tradition av mångkultur som har fallit i glömska. Inte minst en rad städer i Central- och Östeuropa – i synnerhet kanske i Galizien och Transsylvanien men också kosmopolitiska storstäder som Konstantinopel – bär på en historia av mångkultur som levd erfarenhet från en tid långt innan multikulturalistisk identitetspolitik hade uppfunnits.

Utmärkande för denna historiska epok var hur behovet av en gemensam offentlighet i ett stadsliv där människor talade olika språk och bekände sig till olika religioner tillgodosågs inte genom att en kultur assimilerade de andra utan genom en kombination av formella regelverk och informella normer. Central var insikten om det ömsesidiga behovet av kunskaper i varandras språk, religioner och sedvänjor och ur dessa kunskaper växte ett toleransideal grundat i respekt, inte acceptans.

Denna historiska mångkulturella erfarenhet krossades av turkiska, rumänska, ungerska och polska nationalister, av tyska och inhemska nazister och av ryska och inhemska kommunister. Alla gjorde de gemensam sak mot denna erfarenhet och formulerade istället det ideal som vunnit en så förkrossande framgång: åt varje folk en stat, i varje stat ett folk.

Det är till denna nationalistiska idétradition Sverigedemokraterna ansluter sig. Ingen annanstans på den svenska politiska kartan hittar man anhängare av nationalism. Alla andra säger sig som bekant vilja ha mångkultur samtidigt som man erkänner problemen med integrationen. Men få är beredda att konkretisera innebörden. Bristen på politiska program och visioner kring innebörden av mångkultur och integration är slående. Alla talar väl om begreppen men ingen vill fylla dem med ett begripligt innehåll.

För att begreppet ”ett mångkulturellt samhälle” ska vara meningsfullt måste det emellertid syfta på något mer än att olika kulturer lever sida vid sida i mer eller mindre etniskt homogena enklaver. I ett mångkulturellt samhälle delar vi en offentlighet. Annars är det inget samhälle, hur mångkulturellt det än må vara.

Men vad ska denna offentlighet bestå av? Trenden i europeisk politik under 2000-talet är att lyfta fram en specifik uppsättning liberala värden som nationen anses vara enad kring och som invandrare därför bör tvingas anpassa sig till. I Sverige har ännu bara några få försiktiga steg tagits i denna riktning. Fortfarande tvekar etablerade politiker att definiera kriterier för den nationella gemenskapen.

Väljer vi den amerikanska idealmodellen, där religion och kultur saknar betydelse i offentligheten, förutsätter det samtidigt att vi gör upp med djupt rotade föreställningar om att den som är född i Sarajevo eller Beirut aldrig kan bli ”pursvensk”. Det kräver också att vi låter andra kulturer sätta sin prägel även på annat än det politiskt harmlösa, vilket såklart innebär en utmaning för föreställningen om en gemensam nationell värdegrund.

Att försöka återskapa en förlorad, och delvis mytomspunnen, centraleuropeisk mångkulturell stadskultur är naturligtvis utsiktslöst. Varken Sverige eller någon annan europeisk nationalstat lär gå en flerspråkig framtid till mötes. Men att ge etniska, kulturella och religiösa livserfarenheter en större plats i offentligheten är alltjämt ett alternativ. Framför allt bör ökad kulturell kunskap vara ett självklart mål för den som eftersträvar ett mångkulturellt samhälle präglat av tolerans. Med kunskap följer nämligen också möjligheten att kritisera och värdera, vilket är en grundförutsättning för möjligheten att också kunna tolerera. Endast en tolerans som är grundad i kunskap om det man tolererar är eftersträvansvärd.

Den som inte har ens de allra mest grundläggande kunskaper om islam kan heller inte på ett meningsfullt sätt tolerera muslimer. Samtidigt är insikten om en grundläggande värdepluralism i mänskliga samhällen förstås en grundförutsättning för att toleransidealet ska vara meningsfullt – om vi istället utgår från att vi faktiskt vet att en specifik uppsättning värden är de bästa vore ju assimilation den mest försvarbara modellen. Därför leder även detta alternativ oundvikligen mot ett ifrågasättande av värderingar som grund för den nationella gemenskapen.

Vi har aldrig varit mångkulturella. Vill vi bli det måste vi till att börja med göra upp med arvet från de senaste decenniernas multikulturalism. Det är minst sagt fåfängt att inbilla sig att en (fungerande) kulturell mångfald skulle vara beroende av just de specifika politiska och ideologiska arrangemang som utvecklades i Nordamerika och Västeuropa under 1970-talet.