Vi kan själva
För åttio år sedan, 1934, låg Sveriges BNP per capita en bit under Rumäniens ekonomiska nivå idag. Sexårig folkskola var det normala. Inkomsterna fördelades mer ojämnt– den översta procentens andel av inkomsterna var dubbelt så hög som idag. I städerna rådde trångboddhet och bostäderna uppfyllde inte basala hygienkrav, kort sagt: bostadsnöden var ett faktum. Fyra år senare gjorde journalisten Lubbe Nordström sina radioreportage om Lort-Sverige där han besökte sotiga torp med stampat jordgolv och vägglöss.
I detta Sverige tog folkhemsbygget sin början. Visserligen hade det funnits sjukkassor och allmänna pensioner innan dess. Men när Socialdemokraterna vann valet 1932 fick politiken uppgiften att både fördela det växande välståndet och att upplysa den breda massan.
På tjugo år mer än halverades barnadödligheten. Inkomsterna hade fördubblats. Ett obligatoriskt sjunde skolår infördes. Snart var statarstugorna ersatta med HSB-hus med sopnedkast och tvättstuga.
Allt hände inte på en gång. Reformerna kostade pengar. Den växande ekonomin var en förutsättning för det ökade skatteuttaget som finansierade välfärdsreformerna. Först efter kriget infördes folkpension, barnbidrag och allmän, obligatorisk sjukförsäkring.
Utbyggnaden av välfärdssystemen var alltså inte främst ett resultat av växande politiska ambitioner utan av en växande ekonomi. Det är en på sitt sätt självklar, men ändå viktig poäng. Välfärdsstaten hade inte varit möjlig utan tillväxten.
Den skissartade historiken syftar alltså inte till att förklara den ökade levnadsstandarden som ett resultat av välfärdsstatens framväxt. Men ska man alls förstå den politik som ofta hade en minst sagt paternalistisk prägel måste det nog göras i ljuset av den fattigdom som rådde när politiken sjösattes. Det gör den inte nödvändigtvis mer rimlig. I efterhand kan vi med förskräckelse studera baksidorna av den politik som skulle lägga människors liv tillrätta under decennierna kring kriget och högskattestatens socialistiska experiment kring 1970-talet. Steriliseringar, sameförflyttningar, pomperipossaskatter och löntagarfonder har förpassats till historieböckerna.
Sverige är, åttio år senare, ett annat land. Välståndet har sexdubblats, spädbarnsdödligheten är tjugo gånger lägre, 40 procent av den arbetsföra befolkningen har någon form av eftergymnasial utbildning. De breda befolkningslagren har aldrig tidigare haft så stora ekonomiska och kunskapsmässiga förutsättningar att själva ta ansvar för sina livsval och sin konsumtion av välfärdstjänster. Ändå präglas de offentligfinansierade välfärdssystemen fortfarande i påfallande hög grad av det snart hundra år gamla folkhemmets grundidéer.
Men den tacosätande genomsnittssvensken idag är långtifrån trångbodd eller outbildad. De problem som välfärdsstaten en gång skapades för att lösa finns inte längre där eller ser annorlunda ut. Ändå snickras det glatt vidare på folkhemsbygget. Om dålig bostadsstandard och bristande hygien var det som tidigare skulle åtgärdas är det idag livspusslet som medborgarna ska få hjälp att lägga. Varsågod, en jämställdhetsbonus, en maxtaxa och ett rutavdrag. Men när omsorgen om medborgarna börjar handla om dem som har svårt att hinna med både skjuts till hockeyträning och egentid med kompisarna kan man undra om den inte har överlevt sig själv. Välfärdsstaten medelklassifieras. Men behöver en välutbildad och välbeställd medelklass verkligen politiken för att lösa det så kallade livspusslet?
Rent logiskt är det inte särskilt konstigt att det blivit så här. De partier som vill vinna så många väljare som möjligt måste vända sig till de breda grupperna.
Det finns annars en utbredd uppfattning att välfärdsstatens främsta uppgift är att sörja för dem som är mindre lyckligt lottade. Många hemlösa, psykiskt sjuka och narkomaner skulle nog ifrågasätta den bilden. De som har det svårast får ofta lita till ideella krafter. I själva verket har den generella välfärdsstaten hela tiden främst riktat sig mot en bredare grupp. Det var så politiken skulle ges legitimitet – om alla får del av allmosorna blir villigheten att vara med och betala för dem desto större. Om ingen pekas ut som särskilt behövande sägs stigmatiseringen minska. Om även ingenjör Nilssons familj får ta emot barnbidrag och bo i en kommunal lägenhet behöver ensamstående fru Pettersson inte skämmas över att göra detsamma.
Resultatet blir – förutom just det att fokus hela tiden kommer att ligga på dem som har det relativt hyggligt – en stor rundgång av ekonomiska resurser. I synnerhet i ett land som Sverige med relativt små inkomstskillnader. Den småbarnsfamilj som får barnbidrag, subventionerad barnomsorg, kostnadsfri skola och subventionerade fritidsaktiviteter betalar förr eller senare själv för detta. Den enskilde individen kan glatt konsumera välfärdstjänster som barnomsorg, skola, högskoleutbildning men måste börja betala av så snart den första lönen kommer. Inkomsterna och utgifterna går inte nödvändigtvis ihop sig över ett år. Men sett över ett livslopp sker majoriteten av omfördelningen från en individ till sig själv. Det är således inte omfördelning av pengar som kännetecknar välfärdsstaten. Däremot sker en betydande omfördelning av makt.
Därför har Medelklassupproret och den tidigare Muf-tjänstemannen Claes de Faire en poäng, även om de inte inser det själva. De säger – och det kommer säkert att hinna upprepas många gånger innan valet 2014 – ungefär att ”vi vill inte ha fler skattesänkningar, lägg pengarna på att förbättra vård och skola istället”.
Poängen ligger inte i att det vore fel att sänka skatten ytterligare. Varför skulle världens näst högsta skatter vara en optimal nivå? Den ligger inte heller i att det behövs mer pengar till vård och skola – kopplingen mellan ”mer ekonomiska resurser” och ”bättre resultat” är ofta förvånansvärt svag.
Men de har en poäng såtillvida att svenska löntagare har fått sänkt skatt men inte motsvarande frihet att använda det ökade konsumtionsutrymmet som de vill. Den löntagare som genom jobbskatteavdragen har fått en extra månadslön om året efter skatt kan använda dessa kronor till en hel massa – sparande, mat, kläder, nöjen, hushållsnära tjänster och så vidare. Men inte till ökad konsumtion av välfärdstjänster i någon nämnvärd utsträckning. Den som verkligen tror att brist på pengar är skolans problem har ingen möjlighet att skjuta till en extra slant till barnens undervisning.
Det finns många argumentationslinjer för den som vill se mer flexibla välfärdssystem, även vad gäller finansiering.
Man kan peka på hur den förändrade demografin kommer att innebära en ökad efterfrågan på välfärdstjänster. Samtidigt som vi i takt med ett ökande välstånd ställer allt högre krav på dessa. Vilket sammantaget innebär att kostnaderna inte kan bäras endast av skatterna.
Eller på hur skattetrycket i sig påverkar den sammantagna ekonomin negativt.
Eller på hur ett ökat inslag av privata försäkringar – låt vara finansierade via skattsedeln – exempelvis inom sjukvården skapar ökade incitament hos vårdgivaren att ge förebyggande hälsovård.
Man kan också hävda att välfärdsstaten som sådan blir en allt mer antikverad företeelse i en globaliserad värld där nationalstaterna och industrisamhället får minskad betydelse.
Eller att folkhemmet är dåligt anpassat för en omfattande migration åt något håll.
Eller att de generella system som konstruerades för industriarbetare och kärnfamiljer passar dåligt för egenföretagare, visstidsanställda, vuxenstudenter och stjärnfamiljer.
Men framförallt handlar det kanske om makten att själv kunna påverka viktiga beslut i ens liv.
De senaste decennierna har visserligen en rad valfrihetsreformer inneburit ökade möjligheter att välja utförare av olika välfärdstjänster. Men finansieringsfrågorna har lämnats i stort sett därhän. Det gör också att den enskildes val fortfarande sker inom en ganska snäv ram. Det är, för att ta ett exempel, så kallade biståndsbedömare som avgör om åttioåriga Kerstin behöver hjälp att duscha, inte Kerstin själv. Snarare har enskilda familjer och individers möjligheter till fria val begränsats ytterligare genom exempelvis ökade ambitioner i barnomsorgen. Maxtaxereformer kan låta som en ökad möjlighet till barnomsorg för småbarnsföräldrar, men blir i förlängningen en inskränkning av alternativa sätt att använda de ekonomiska medlen.
Resultatet blir att den som utnyttjar välfärdstjänsterna lär sig att styra om tillvaron utifrån hur byråkratiska system är uppbyggda. Och alla som känner en småbarnsförälder vet att även den som tidigare aldrig hört talas om Försäkringskassan lär sig detta ganska snabbt. Då, om inte förr, blir man systemsmart.
Som småbarnsföräldrar vet man hur många föräldradagar man har kvar och hur man bör ta ut dem på mest förmånligt sätt. Man vet också att den som ser till att bli gravid senast 21 månader efter första barnets födelse får en extra snabbhetspremie för det. Och att en jämställdhetsbonus delas ut till de par som delar tillräckligt lika på föräldraledigheten. Givetvis utöver de 60 dagars ledighet som inte kan överlåtas från en förälder till den andre.
Tala om livspussel!
Från ett års ålder har man sedan rätt att börja på förskola. Det finns förstås inget förbud mot att stanna hemma med lille Hasse men återigen verkar det dumt att inte utnyttja en förmån som man redan har betalt för. Eller åtminstone som ens granne betalt för.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Sedan börjar lille Hasse i skolan. Dags för det berömda skolvalet. Nämligen mellan den kommunala Granitskolan, Gnejsskolan AB eller föräldrakooperativa Täljstensskolan. Men oavsett vilken man väljer är det redan på förhand bestämt vad Hasses skolgång får kosta, vilken utbildning lärarna ska ha, hur många timmars undervisning varje ämne ska få och vilka värderingar som ska läras ut, med några små lokala variationer. Man kan alltså välja om skolan ska drivas som företag eller av kommunen – inte konstigt att den politiska debatten kommit att handla om just detta snarare än om själva undervisningen – men nästan inget som påverkar undervisningens innehåll. Med ett stort undantag – pedagogiken. Det går bra att få undervisning à la Waldorf, Montessori eller Reggio Emilia. Men inte att byta ut några timmar bild mot extra läsning för den som tror att det vore bra. Den som oroas över skolans möjligheter att lära ut det Hasse behöver eller som inte håller med om att skolan har ett ”ansvar för att motverka traditionella könsmönster”, för att ta ett exempel ur läroplanen, tillåts i praktiken inte undervisa Hasse hemma.
Det går säkert bra för Hasse ändå. Han söker till högskolan. Även denna är givetvis helt skattefinansierad med allt vad det innebär av krav på samhällsnytta. Det är inte orimligt att skattefinansierade verksamheter kan uppvisa mätbara motprestationer men det minskar studenternas möjligheter att själva välja om de vill utbilda sig till exempelvis ”klassisk bildning” eller ”konkurrenskraft för Sverige”.
Och så fortsätter det. Varje konsumtionsval som politiker och byråkrater gör åt oss minskar möjligheten till alternativa val. Det behöver kanske inte alltid vara dåligt, men man bör åtminstone vara medveten om att så är fallet.
Om man tycker att köerna till den offentligfinansierade vården är för långa (enligt aktuell statistik visar sig endast Serbien ha längre kötider än Sverige i en jämförelse av 35 europeiska länder) kan man visserligen köpa en privat sjukvårdsförsäkring. Om man har råd – och om man tycker att det är värt att betala dubbelt upp för vården.
Hasse har med andra ord under hela sitt liv ansetts kompetent att köpa hus, ta lån, gifta sig, få barn, flytta. Det är inte säkert att alla beslut han fattar är kloka. Han kan sälja villan och flytta till Bali, han kan spela bort sina besparingar på lotto, han kan gifta om sig fem gånger, bara leva på spenat eller gå med i Scientologerna. Men han kan inte välja hur stor del av hans inkomst som ska gå till sjukvård eller barnomsorg.
När Mauricio Rojas för femton år sedan skrev boken Välfärd efter välfärdsstaten var han övertygad om att tiden var inne att lämna 1900-talets folkhem. ”Allt färre tror numera att välfärdsstaten var världshistoriens slutstation, lika lite som välfärdsstatens existensvillkor, industrisamhället och nationalstaten var det.”
Han fick fel. Eller åtminstone inte rätt än. Det ifrågasättande Rojas talade om 1999 är svårt att upptäcka idag. Sedan dess har välfärdsstatens ambitioner snarast växt. Den som försöker väcka en diskussion om att något kunde fungera annorlunda blir sittande med hela bevisbördan. Det är ett slags status quos tyranni som råder. Men den som tvivlar på att saker kunde vara annorlunda kan påminna sig om att det i varje historiskt läge funnits en diskussion om hur nästa steg i folkhemsbygget ska se ut. Det var inte självklart att inkomstbortfallsprincipen skulle ligga till grund för sjukförsäkringen snarare än grundtrygghetsprincipen. Det var inte självklart att barnbidraget, vars syfte var att öka barnafödandet, skulle införas när väl ”krisen i befolkningsfrågan” var avhjälpt. Men i efterhand ser historiens lopp så självklart ut.
”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”, sa Per Albin Hansson 1928. Styvbarn eller inte – har vi inte växt upp nu?
Maria Eriksson är chefredaktör i Svensk tidskrift