Mitt i hjärtat av Stockholm, och mitt i en euforisk känsla av att en hel ledig lördag framför mig, händer det. Min lördagspromenad tvärnitar och ryggmärgsreflexen får mig att hoppa undan från det som rinner ut över asfalten, ungefär mitt emot glasskiosken där Kungsträdgården övergår i trottoar. Med motstridiga känslor tar jag in det jag ser: mitt på marken lyfter en kvinna på sin kjol och urinerar. Bredvid sig har hon sitt bohag, som inte riktigt klarar sig från att bli blött.

Fler än jag stannar upp och ser hur hon drar ned kjolen igen och sätter sig tillrätta på bohaget med sin mugg. Många av oss som hejdat stegen uppvisar liknande vilsna ansiktsuttryck, ett uttryck som avspeglar en rad frågor: Hur många gränser är det som förskjutits nu? Hur ska vi reagera? Ropa på vakter? Ringa polisen? Skrika rakt ut? Kräva fler offentliga toaletter? Upplåta det egna hemmet? Lägga pengar i muggen? Vilsenheten vad gäller det organiserade tiggeriet och kriminaliteten som frodas i dess kölvatten (påståendet är evidensbaserat) har på många håll varit total i Sverige. Och är det fortfarande.

Så här tycks den svenska modellen se ut: Skolgårdar som får saneras från exkrementer och kanyler? Vi klarar det. Vi utarbetar markmaterial som är lättare att spola av så ordnar det sig och barn har dessutom öppna sinnen. Boplatser som förorenar marken så jordlagren får schaktas bort, som i sin tur innebär att miljön för känsliga vattendjur i närheten påverkas? Vi klarar det. Skattebetalarna tar notan och vattendjur är vid närmare eftertanke inte så viktiga. Parkarbetare som blir nedslagna när de städar? Vi klarar det. Låt oss nu inte vara så trista att vi talar om arbetsmiljö.

Personal som behöver vaccineras för att kunna arbeta med den konkreta saneringen av bo- och sovplatser? Vi klarar det. Det är inga problem med att vaccination blir obligatorisk för nya yrkesgrupper. Miljoner och åter miljoner av våra inkomster i saneringskostnader bara för en stadsdel i huvudstaden? Vi klarar det. Det finns ingen anledning att tänka på att nedskräpningen och den sanitära olägenheten har brett ut sig och vad nästa steg i ökningen kommer att innebära och kosta oss.

Rapporter och vittnesmål, egna och andras, om människohandel med kvinnor i tiggeriets spår? Vi klarar det. Det är enbart att hålla undan tanken på att det är människor som far extremt illa mitt framför ögonen på oss och lägga en peng i någon annans mugg. Den där unga kvinnan som var västerländskt klädd och satt med uppspärrade, skräckslagna ögon mot en butiksvägg medan två män förhandlade med en annan kvinna om henne? Den unga skräckslagna kvinnan behöver vi inte reflektera över. Vi såg säkert fel. Och i vilket fall som helst så: Vi klarar vi det.

Men det finns faktiskt vid närmare eftertanke ingen som helst anledning att vara vilsen. Det existerar nämligen två vägar att gå vad gäller det utbredda och alltmer aggressiva tiggeriet (påståendet är evidensbaserat). Den första vägen är att förbjuda tiggeri och att på alla sätt motverka det kaos, den otrygghet och den kriminalitet som blir effekterna av tiggeri.

Den andra vägen, den enda utväg som är moraliskt försvarbar för de påstått goda som värjer sig mot den första, är att storsatsa på tiggarna och deras släkter. Det är dags för dem som förespråkar tiggeri att visa sitt mänskliga ansikte nu och börja kämpa för rejäla reformer och förändringar av vårt samhälle. Bostäder och nya skolor behöver byggas för de här grupperna. Särskilda etableringsbidrag och arbetsmarknadsåtgärder måste skapas. Sverige får kräva av EU att vi får del av de pengar som nu går till Rumänien och Bulgarien för att istället här i vårt land göra en riktig satsning. Vi klarar det, förstås.

Själv förordar jag den första vägen. Men även de påstått goda, som vill storsatsa på den andra, behöver påminna sig om ett alltför bortglömt faktum: även parkarbetare är människor.