Under Bergmanåret ser jag Gudstrilogin Såsom i en spegel (1961), Nattvardsgästerna (1963) och Tystnaden (med arbetsnamnet Guds tystnad, 1963). I hopp om att förstå mer av filmernas religiösa tema lyssnar jag på samtal som arrangeras med anledning av jubileet. Men lika påtaglig som tystnaden från Gud är i Bergmans verk, är tystnaden om Gud hos deras uttolkare.

Hur är det möjligt? Det är ingen okänd sak att Ingmar Bergman brottades med Gud i sina filmer. Tycker man att ämnet är färdigbehandlat? Anses det kanske vara för simpelt? Förminskar det Bergmans konstnärskap att han ägnade sig åt kristna existentiella frågor? Eller handlar det rätt och slätt om ointresse, ovilja eller okunskap?

I förordet till Rastlös sökare och troende tvivlare. Existentiella frågor i filmer av Ingmar Bergman (2017) uttrycker Caroline Krook en sorg över att ”det vi förr kallade kristendomskunskap” försvagats och att därmed ”mycket av tolkning och associationer i konst och kultur inte längre är självklara”. Okunskap, med ett annat ord. I hennes bok hittar jag en intressant utläggning om trilogins religiösa innehåll. Måste det verkligen till en biskop för att göra en sådan analys? Det verkar inte bättre.

Ungefär samtidigt läser jag Ibsens Peer Gynt för första gången, detta i samband med att pjäsen sätts upp på Dramaten. Jag slås av den kristna allegorin och förvånas över att jag inte kände till den. Den äregirige Peer Gynt irrar runt i världen, brännmärks av trollen och råkar ut för diverse vedermödor och frestelser. I sitt hemland är han hela tiden väntad och älskad av den trofasta Kristusgestalten Solveig, som möter honom med öppen famn när han slutligen återvänder hem. Det är pingstdag, kyrkans födelsedag, och hon är på väg till kyrkan med psalmboken i hand. I recensioner av den aktuella uppsättningen återfinns kloka och lärda kommentarer om genren vandringsdrama, om människans livsval och om parallellerna till Goethes Faust. Om de kristna inslagen råder däremot tystnad. Jag vänder mig till de akademiska texterna och finner vad jag söker i en magasinerad skrift från början av 1970-talet, författad av en dominikansk munk.

”Till min förfäran erfor jag att det inte ansågs självklart att inkludera Bibeln i litteraturhistorieundervisningen.”

Det var när Lars von Triers Dogville(2003) kom som jag första gången blev varse denna oförmåga till kristet perspektiv. I Dogvilleär de bibliska referenserna övertydliga: kasta om ett par av bokstäverna i stadens och filmens namn och det blir Godville, Guds stad. Den Kristuslika huvudpersonen Grace (Nåd) är tjänarinna åt invånarna, men får dem emot sig efter att ha blivit anklagad för ett brott hon inte har begått. Hon offrar sig för folket som plågar henne. Ändå är hon ständigt förlåtande och försvarar dem inför sin far, den hämnande gammaltestamentliga Guden. Hade detta verkligen gått förbi filmkännarna? Recensionerna var fulla av lovord, men gapade häpnadsväckande tomt beträffande filmens kristna symbolik.

Vid samma tid arbetade jag som gymnasielärare i svenska. Till min förfäran erfor jag att det inte ansågs självklart att inkludera Bibeln i litteraturhistorieundervisningen. ”Det får religionsämnet ta hand om”, som en kollega sa. Men Bibeln som litterär text då? Berättelserna? Symbolerna? Idéerna? Kulturarvet! Säg den text som har påverkat Västerlandet i samma utsträckning. Ovidius, Dante och Shakespeare i all ära, men utan Bibeln står vi oss slätt när vi närmar oss de verk som vår kultur har frambringat.

Genom århundraden har människor insupit bibelord, bibliska berättelser och psalmsång med modersmjölken. Det är dessa personer som har delat med sig av sin föreställningsvärld till vår eftervärld. Hur mycket vi moderna sekulära personer än vill göra upp med den kristna traditionen, kan vi inte komma undan dess inflytande.

Emellanåt vänder jag mig till Hjalmar Gullbergs Fem kornbröd och två fiskar (1942). Det är ett diktverk som ter sig otänkbart idag, med sina hänvisningar till allt från Genesis till Uppenbarelseboken. Så får jag Kristian Lundbergs senaste diktsamling i handen, Requiem över en förlorad son, och förundras över de många insprängda bibelreferenserna. Nåväl, dessa kommer väl att förtigas av recensenterna, tänker jag missmodigt. Men riktigt så ensidigt blir det faktiskt inte. I något fall ignoreras aspekten helt, men hos andra lyfts den bibliska tematiken fram som central för verket – och förståelsen av det. Det finns hopp.