Mina första riktiga minnen av Storbritannien är från början av 1970-talet och vad som etsat sig fast är strejkerna som tycktes pågå för jämnan. Ibland bildade sopsäckarna stinkande berg, ibland slocknade plötsligt belysningen på ett varhus, ibland gick inte tågen. Öknamnet ”the sick man of Europe” var inte oförtjänt.

Som man bäddar får man ligga och Labourpartiets och fackets destruktiva symbios hade stor del i frambringandet av motreaktionen Margaret Thatcher. De konservativa kunde sedan styra i arton år innan Tony Blair tog över med en dagordning som inte andades ett ord om socialism och garanterade att Thatchers marknadsekonomiska reformer skulle bestå. Med undantag av kriget mot Irak kännetecknas Blaireran av en relativ harmoni i samhällsutvecklingen och väljarkåren. Ekonomin gick bra och de sociala spänningarna från 1980-talet minskade. Storbritannien framstod som något av ett föredöme för övriga Europas socialdemokrater med sin ”tredje väg”.

Men så kom den ekonomiska krisen 2008 och med ens tycks den gamla dåliga tiden, om än inte strejkerna, vara tillbaka. Koalitionsregeringen med konservativa och liberaler genomdriver omfattande nedskärningar i offentliga verksamheter samtidigt som den ekonomiska tillväxten är nästintill obefintlig. Stämningsläget har också svängt dramatiskt under de senaste två åren. Inte överraskande har förtroendet för de etablerade partierna sjunkit. Labour leder visserligen i opinionsmätningarna men väljarna misstror partiets ekonomiska politik och dess nye partiledare Ed Miliband anses inte vara av rätta virket för 10 Downing Street. Samtidigt ansätts premiärminister David Cameron och de konservativa från höger av Ukip som gjorde sensationellt bra ifrån sig i lokalvalen i början av maj. Partiets stora fråga är EU-motståndet och kravet att Storbritannien lämnar in sin utträdesansökan. För bara några månader sedan talade Cameron och andra ledande konservativa om Ukip som ”clowner”. Nu är tonläget annorlunda och den konservative partiledaren pressas av sina egna att hålla folkomröstning redan före nästa val 2015. Hatet mot EU och misstron mot Europasamarbetets avsikter är fortfarande ett politiskt kitt för det konservativa partiet.

Margaret Thatchers död och ståtliga begravning i april blev därför något av en symbol för en era som för hennes parti (och många britter) står i förklarat ljus och som skärper in de senaste årens bakslag och besvikelser. Den ekonomiska nedgången och de ökade sociala klyftorna föder pessimism och en misstro om samhällsutvecklingen på sikt. Ukips stora uppgång i opinionen kan alltså inte uteslutande förklaras med eurokriser och EU:s stadiga försvagning. Partiets och dess karismatiske ledare Nigel Farages stora dragningskraft beror framförallt på den omständighet som alla framgångsrika populister vet att utnyttja: misstron mot den bestående ordningen. Farages budskap om etablissemangets sammansvärjning och om behovet av en politik som sätter landet främst utövar en stark dragningskraft på en betydande del av väljarna (15–20 procent). Både vänster och höger har all anledning att frukta honom. Någonting verkligen nytt tycks ha inträffat i brittisk politik.

Men marken har beretts sedan lång tid tillbaka. En viktig aspekt på mottagligheten för Ukip är kritiken mot den liberala invandringspolitiken som var en del av epoken Blair (och för den delen parentesen Gordon Brown) som drog till sig miljontals människor och som blev en del av den ekonomiska boomen. Men som därmed också, oförskyllt, blev en del av dagens problem som Ukip förstår att utnyttja. Det finns idag en allt växande övertygelse att Storbritannien tagit emot för många invandrare. Också Labour medger öppet att man underskattade invandringens negativa konsekvenser: ekonomisk osäkerhet, pressade löner, exploaterad arbetskraft. Men också att de underskattade oron och motståndet hos många infödda britter mot de kulturella förändringar som därigenom ägt rum. Sambandet mellan en djup och långvarig ekonomisk nedgång och ett skuldbeläggande för sakernas tillstånd på främlingar är inte svårt att se.

Detta är förstås – även med de bästa av avsikter – ett minfält att beträda. Ända sedan den konservative parlamentsledamoten Enoch Powell i ett ljungande tal i slutet av 1960-talet varnade för ”a river of blood” som en följd av immigrationens påfrestningar på samhällsekonomin – vilket i ett slag förstörde hans politiska karriär –?yttrar sig därför varje offentlig person närmast av ren självbevarelsedrift mycket försiktigt och neutralt i de allra flesta frågor som har med immigration och invandring att göra.

En som fått känna på är journalisten och författaren David Goodhart, tidigare chefredaktör för tidskriften Prospect och numera i ledningen för tankesmedjan Demos i London. 2004 skrev han en essä just på temat om invandringens socio-kulturella och ekonomiska spänningar. ”Too divisive” utlöste också de förväntade försvarsmekanismerna hos de flesta inom vänstern med tillmälen som bigott, xenofob och främlingsfientlig. Men vad Goodhart, som är socialdemokrat, försökte göra var att ställa frågan utifrån ett progressivt, socialdemokratiskt/socialliberalt perspektiv. Kan, och i så fall hur, man upprätthålla en solidarisk välfärdsstat i ett samhälle med en sådan etnisk mångfald? Med sådana skilda livsstilar? Och han har fortsatt att ställa den. Nu senast i boken The British Dream som dels är en sociologisk studie av immigrationen till Storbritannien från åren efter andra världskriget fram till nu, dels är en utvidgning och problematisering av debatten om multikulturalism, nationalism och integration.

På det hela taget har The British Dream fått ett helt annat mottagande än Goodharts essä i Prospect för nästan tio år sedan. Som Jon Cruddas, parlamentsledamot och ansvarig för Labours politiska analysgrupp, skriver i en mycket erkännsam recension i New Statesman befinner sig numera Goodhart i det politiska mittfältet. Hans frågeställningar och problematiseringar uppfattas som relevanta och ett viktigt bidrag till att förstå de genomgripande förändringar som på bara några årtionden ägt rum i Storbritannien.

Jag träffar David Goodhart (vars artikel ”Integration inte allt eller intet” publicerades i Axess 2/13) på Demos några stenkast från London Bridge.

–?Invandringen borde ha varit på en lägre nivå och vi borde framför allt ha förberett oss bättre för den. Vänstern har inte analyserat i vems intresse invandringen skett. Vi vet att den har stora fördelar. Låt oss nu också försöka mildra kostnaderna som först och främst drabbar låginkomsttagare. Vi har börjat föra den här debatten nu, men det borde ha skett redan på 1960-talet.

Goodhart är särskilt oroad över vad han kallar parallella världar: gettoiseringen och de både geografiska och mentala skiljelinjerna som blivit allt påtagligare. Under den första invandringsvågen kom 500 000 människor från de forna kolonierna. Ingen trodde att så många skulle komma och inte heller att de skulle stanna. Det var därför enligt Goodhart heller aldrig tal om att försöka integrera dem. Men stanna gjorde de och oftast åtskilda från den övriga befolkningen i urbana arbetarklassmiljöer där de i bästa fall möttes med likgiltighet och inte sällan med misstro och förakt.

– I någon mening fortsatte alltså segregeringen byggd på ras från den koloniala eran. Från att ha varit en reaktionär idé har det egendomligt nog blivit något som multikulturella förespråkare anser progressivt: att människor är lyckligare av att leva skilda från varandra. Visst, om det handlar om ett fåtal individer gör det ingenting. Men nu har vi betydande delar av Storbritannien där befolkningen lever i skilda världar.

Men, invänder jag: So what? Vad spelar det för roll om man bara vill leva med sina egna? Vad är problemet?

–?Den multikulturella hållningen är att människor kan leva åtskilda och ändå vara goda medborgare. Frågan blir då: Hur åtskilda? Multikulturalister argumenterar, helt rimligt, att vi har haft en uppdelning baserad på klass som varit minst lika stor som den som nu baseras på etnicitet. Det är delvis sant. Men det finns en gemensam historia, ett gemensamt språk och en gemensam berättelse baserad på motsättningar och samarbete över klassgränserna som trots allt binder samman människor. Det är egendomligt att höra vänstern tala om klassuppdelning som om det vore något eftersträvansvärt. Vi ägnade faktiskt hundra år att minska klassklyftorna. Att återuppliva dem i etnisk form är ingen bra idé.

Kardinalfrågan för Goodhart är alltså när det börjar kantra. När börjar de skilda världarna skapa en social distans mellan medborgarna? Kan människor som man nästan inte har något som helst samröre med vara en del av ens egen värld (”social communities”) som man gladeligen och alldeles självklart är beredd att dela samhällets resurser med? I områden med många muslimer med bakgrund i fattig och traditionell landsbygdmiljö där den moderna, liberala samhällsmodellens syn på jämlikhet mellan könen och yttrandefrihet avvisas uppstår gradvis en barriär av misstro hos en majoritet av medborgarna. Det i sin tur riskerar att leda till att den generösa välfärdsmodellen börjar ifrågasättas och att Storbritannien kan bli som USA. Goodhart anser att man redan börjat slå in på den vägen.

Jag knyter an till hans bok där han skriver att dagens Storbritannien är mer öppet men mer åtskilt. Olikheterna förenar inte utan separerar. Människor blir mindre villiga att dela med sig och göra uppoffringar.

–?Fyrtio procent av britter med annan etnisk bakgrund är fattiga. För vita fattiga britter är siffran tjugo procent. Fattiga utnyttjar självfallet välfärdsstaten mer och bland vissa grupper finns ett disproportionerligt större beroende, samtidigt som vissa grupper bidrar disproportionerligt mer. Men jag tror inte att människor tänker i termer av ras. Det finns en betydande skepsis och social distans gentemot en vit brittisk underklass som man anklagar för att inte vilja arbeta, mot kvinnor som blir gravida för att kunna leva på bidrag etcetera.

Oviljan och misstron mot fattiga bidragstagare har också ökat under de senaste åren. I maj rapporterade Guardian att nästan hälften av Labours sympatisörer håller individen, inte sociala orättvisor, ansvarig för sin fattigdom. David Goodhart fruktar en politisk utveckling, likt den amerikanska, där grupp ställs mot grupp, etniska som icke-etniska minoriteter och majoriteter. Europa, säger han, har fortfarande chansen att kombinera individuell frihet och social solidaritet.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

En invändning mot resonemangen om riskerna med ett samhälle där människor lever parallella liv är att de faktiskt gjorde det, som ju också David Goodhart konstaterar, under en lång tid utan att det skapade stora motsättningar. Skillnaden är att under 1950-, 60- och 70-talen rådde i stort sett full sysselsättning. Problemen, undrar jag, uppstod väl under 1980-talet när massarbetslösheten uppstod och sedan befästes i olika delar av landet? Numera existerar, till skillnad från förr, en permanent underklass där flera generationer varit arbetslösa.

–?Ja, det är en viktig iakttagelse. Om invandring inte är ett hot mot dig kulturellt – därför att den sker gradvis och under kontrollerade former – eller ekonomiskt – därför att ditt välstånd ökar och det råder full sysselsättning – då finns inga problem. Men öppnas dörren upp mot storskalig invandring bryts ett implicit socialt kontrakt med den fattiga befolkningen, oavsett deras hudfärg eller tro. Det förstärker den brittiska ekonomins värsta sidor: kortsiktigheten, bristen på utbildning. Något som i sin tur ökar mottagligheten för politisk populism och intolerans.

Ett sätt för politiker att bryta utvecklingen är att uppmuntra vad David Goodhart kallar en ”open and inclusive national story” där den nationella identiteten blir summan av olika erfarenheter och bakgrunder. Som ett lysande exempel framhåller han öppningsceremonin för London-OS förra året där den brittiska historien dramatiserades och då svarta och asiater var en del av skildringen. Med ens vidgades begreppet nationalitet. Goodhart är också en stark anhängare av språktester, medborgarskapsceremonier och kurser om medborgarskapets innebörd. De allra flesta som kommer hit vill ju bli en del av samhället, menar han.

Kommentaren är betecknande. För i The British Dream är det tydligt att de goda exemplen och optimismen tränger undan pessimism och svartsyn. Det ligger därför mycket i Economists recension att David Goodhart omedvetet, genom intellektuell öppenhet och hederlighet, motsäger sin egen tes. I själva verket visar han att invandringen, trots reella spänningar och uppenbara svårigheter, till Storbritannien på det hela taget är en framgångssaga. På min fråga i ett mejl svarar han aningen irriterad att Economist karikerar honom. Bokens budskap är att invandringen varken blivit en katastrof eller en total framgång. Den brittiska integrationens paradox, skriver han, är att samhället blivit mindre rasistiskt och mer öppet samtidigt som människor lever mer åtskilda från varandra.

På vilket man kan replikera att det väl mer borde inge hopp än fruktan inför framtiden.