Vi måste hålla huvudet kallt
När man lyssnar på eller läser Peter Pomerantsev sugs man in i en surrealistisk värld av rysk propaganda och västlig oförmåga, och någon tröst eller hoppfull försäkran står icke att få. Det kommer att bli värre innan det blir bättre, är den närmaste lindring han kommer i en brutal och mycket mörk beskrivning av vad han kallar det första riktigt postmoderna samhället.
Med detta resonemang närmar sig Pomerantsev omedelbart ett av hindren för vår förståelse av propagandan, nämligen den mycket svenska och ganska diffusa föreställningen att vi har kommit längre. Vi står egentligen över ofred och konflikter rent generellt, det bara berör oss om vi väljer själva att gå in i dem och vägen framåt leder likt en naturlag mot bättre tider – förvisso med ett och annat irritationsmoment på vägen men inte så mycket värre än så. Att makthavare ljuger rakt upp och ner, är korrumperade, mördar oliktänkare eller vidgar sina territorier anses medeltida, för att använda ett populärt uttryck i utrikespolitiken nuförtiden. I detta ligger en mycket förrädisk risk för underskattande av den kraft vi möter samtidigt som vi överskattar den på ett annat plan, på ett sätt som dessvärre riskerar tjäna dess syften. Låt oss börja med det förstnämnda:
Benägenheten att underskatta propagandan förstärks av att vi ofta förknippar begreppet med positiva budskap – att vinna ”hearts and minds”, få folk på sin sida och väcka sympatier för sin sak. Men man blir inte precis välvilligt inställd när man plötsligt ser Putin i en tv-dokumentär byta verklighetsbeskrivning om Moskvas inblandning på Krim. Utan minsta tvekan ändrar han historien från att det som skedde var en lokal folklig rörelse bestående av självförsvarsgrupper till att närmast stoltsera med sin ordergivning av annekteringen. Eller för att ta ett annat exempel: När en bufflig ambassadör breder ut sig oförblommerat om den misshandlade ryska välvilligheten på Dagens Industris debattsida är det lätt att avfärda både honom och alla varningsrop. Reaktionen blir att det där, det ser vi ju igenom och folk blir inte precis pro-Kreml på kuppen. Det anses visserligen provocerande men inte farligt.
Men Pomerantsev hamrar effektivt in att propagandan inte handlar om att framställa sig i god dager eller väcka sympatier för sin sak. Om så hade varit fallet hade Putins annekteringsskryt och ambassadörens skolboksexempel på rysk utsatthet från det onda väst betraktas som tämligen misslyckade. Syftet är istället att skapa osäkerhet och splittring. Det behövs inte ens några svindlande och välplanerade KGB-konspirationer längre. Det går bra att improvisera och hävda motsatsen nästa dag. En surrealistisk känsla infinner sig av att det finns en ny lögn bakom varje dörr man öppnar, ingen sanning står att finna, så varför bry sig?
Våra medier bryr sig dock. Hur anorektiska och klickstyrda de än är rapporterar de, när de väl gör det, om alla sidor och från samtliga avsändare som anses relevanta, lögn eller ej, i ärlighetens namn. Några brasklappar om att regimen ”hävdar” ett och annat förs till, men perspektivet ska med. Detta att en makthavare ljuger – inte glider på sanningen utan ljuger rakt ut – är så främmande att tanken kommer som ett slags muskelminne: Ingen rök utan eld, väl? Röster inpräntade från barnsben säger oss dessutom att det inte är ens fel att två träter.
Pomerantsev är lika tydlig med hur vår något uppblåsta självbild av att vara ett samhälle på framkant krockar med Kremls omdöme: Det är väst som står och stampar i sina fantasier om att globalisering och öppna samhällen leder till ömsesidig välgång länder emellan istället för att se världen som den är. Eller blev, snarare. De europeiska demokratierna ägnar sig i varierande grad åt naiv dekadens och begriper sig inte på nollsummespelet – man förmår inte ens hålla ihop de strukturer man byggt upp för att försvara sina intressen. Ryssland ser med lika delar förakt och förvåning på detta och vänder sig istället till de ledare man respekterar , i alla fall så länge det gagnar Putin och hans maktstruktur, eftersom de är gelikar i att manövrera skrupellöst i en ständigt pågående maktkamp om inflytande där någon alltid förlorar vad den andre vinner.
Samtidigt vet Putin att väst både utgör en dragningskraft gentemot hans intressesfär och är starkare militärt – i alla fall så länge den transatlantiska länken inte brister fullständigt eller Natos ömsesidiga försvarsgarantier testas och fallerar så att alliansen går under utan minsta rök och damm. Detta är ett mycket irriterande faktum som det är värt ett försök att rusta bort militärt i kombination med fortsatt underminering av den teoretiska möjligheten att EU-länderna trots allt skulle samla ihop sig och agera samfällt om så krävs. Lägg till detta direkta och indirekta hot mot de länder som rör sig västerut och mot de som anses arbeta aktivt för att underlätta färden och vi ser ingredienserna i Kremls soppa.
Peter Pomerantsev nämner den tidigare ryske försvarsministern Igor Sergejev och hans ord om att Ryssland inte kan mäta sig med Nato militärt och att man istället ska söka revolutionära vägar för att strida mot väst. Ta den liberala demokratins alla redskap och använd dem som vapen, citerar han. Det går att tvinga ner ett land på knä utan att slå ner det med militära medel, och hur Ryssland har utvecklat den förmågan och använder hela verktygslådan har vi bland annat kunnat studera genom stödet till extrema och nationalistiska anti-EU-rörelser, skruvande på gaskranen och uppköp av energidistributörer, aggressivt övningsbeteende, öppna hot om kärnvapenanvändning och cyberkrigföring – vid sidan av propagandan och naturligtvis kriget i Ukraina. Allt är öppet för beskådan och numera även föremål för debatt och uppmärksamhet i vidare kretsar än övervintrade kallakrigare som säger: Vad var det vi sa?
Men ju fler exempel vi får och ju tydligare hotbilden kan beskrivas, ju mer ställs frågan: Vad syftar all denna söndring och propaganda till? Om Kreml lyckas splittra EU kring sanktionerna, stoppa nya länder från att inlemmas i västliga strukturer, göda mörkerkrafter som späder på misstro mot egna regeringar och erodera Nato och EU till ett antal förtvivlade möten och krystade pamfletter om enighet och kraft som ingen riktigt tror på – vad händer då? Är det nu som de små gröna männen börjar uppträda även väster om det tidigare Sovjetunionen och kampen om territoriet tar vid? Det varnande finger för krigshot som militära experter höjer, får de rätt den dag Kreml gör bedömningen att den sammanlagda militära överlägsenhet Nato kan uppbringa inte spelar någon roll eftersom det politiska beslutsfattandet ändå kommer att klicka och att Ryssland då går till anfall för president och fosterland?
Här stoppar tanken och det utkristalliserar sig två grupper: De som säger kanske, man vet aldrig, se på Georgien och Ukraina. Det ser mycket oroväckande ut och därför bör vi snabbt rusta för att möta detta potentiella hot. Mot propagandan och söndringen har vi få effektiva medel och därför gäller det att koncentrera sig på att föregripa nästa steg – krig med militära medel. För att inskärpa allvaret i budskapet upplyser man om alla de nya konster den ryska krigsmakten kan utföra på ett sätt som gör att läget känns akut – vilket står i närmast självlysande kontrast till svensk politisk hantering. Som resultat av detta hamnar fokus av naturliga skäl på militärt försvar av riket och, kontraproduktivt nog med hänsyn till Kremls intresse av europeisk splittring, en gravitation mot det absoluta närområdet och landgräns. I denna grupp ligger det i farans riktning att överskatta propagandans effekter på så sätt att slaget om internationell sammanhållning och ömsesidig solidaritet redan anses förlorat. Nu gäller det att rädda vad som räddas kan och bygga upp det som hinns med (underförstått: innan det smäller).
Men att tillföra resurser för att bygga en fästning av Sverige kommer helt enkelt inte att vara aktuellt mer än på marginalen. Några beslut som signalerar satsning på nationellt försvar pressar man ur systemet, men risken är att vi går ur detta med fullt nationellt fokus manifesterat av några mer symboliskt än operativt viktiga tillskott som ska pratas bort i en nationell och på sin höjd nordisk retorik i höjt tonläge. Intresset för såväl Bryssel som Washington sjunker och i värsta fall tvingas vi så småningom konstatera att vår reaktion på Kremls strategi var att hjälpa till på vägen.
Den andra gruppen, till vilken man kan räkna Försvarsmakten själv om man går till rapporter och dokument som myndigheten producerar, vill förvisso stärka det militära försvaret men då som en del i den internationella väv som snarare måste vävas tätare än försvagas som svar på Putins agerande. Krigshotet mot Sverige har inte ökat, är budskapet, vilket även detta står i kontrast till den livaktiga försvarspolitiska diskussion som förs inte minst i sociala medier. Utmaningen för dem som förfäktar denna linje är att den internationella väven visade sig tunn i Ukraina. Man har inte heller på ett begripligt sätt lyckats förklara vad Putins plan är, om han nu inte ska använda det försvagade tillstånd som etableras till något som har med territoriet att göra.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Att målet inte är ett mål så som vi oftast använder begreppet, utan ett flytande tillstånd av osäkerhet, misstro, paranoia och spelutrymme för Kremls intressen, känns inte rationellt på svenskt vis och därför är det svårförståeligt.
Effekten av propagandan blir att vi enas kring ett starkare försvar, men inte nödvändigtvis kring det som på allvar begränsar Putins inflytande. Min uppfattning är att både det militära och civila försvaret måste stärkas, inte minst för att minska Kremls manöverutrymme vad gäller incidenter, pricksäkra angrepp på sårbarheter i samhället och en växande vanmakt och misstro. Det kan med fördel ske inom ramen för det både viktiga och rationella nordiska samarbetet – men inte istället för Nato och inte utan samtidigt resolut arbete för att stärka EU. Vi behöver vara kallare och smartare, inte bekräfta propagandavinsterna hela tiden genom att gå i taket utan andra effekter än nya politiska ordkrig. Eller för den delen sitta passivt i båten och hoppas på det bästa. Lika lugnt och metodiskt som Sverige bör fylla igen militära och civila luckor i motståndskraften bör vi mejsla fram åtgärder som med hög precision kan höja förmågan. Stockholm ska vara stenhårt kopplat till de europeiska huvudstäderna och lika enträget ska propaganda skäras isär för att blotta sanningen. Vårt samhälle ska vara ytterst noga med att det faktiskt finns något sådant som objektiva sanningar, i synnerhet som hotet mot den uppfattningen inte enbart kommer österifrån utan manifesteras alldeles på egen hand, på sätt som Kreml bara måste älska.
Peter Pomerantsevs styrka är hans klara blick på den ryska propagandan och ett nödvändigt bryskt sätt att göra upp med vår godtrogenhet. Risken är att han gör det alltför bra. En del av propagandans syfte torde nämligen vara att inpränta rysk överlägsenhet på området och att man i sin hand har ett vapen som är lika effektfullt som sin kärnvapenarsenal – med den skillnaden att det redan har briserat och att kontamineringen är ett faktum. Bilden av rysk förbryllande överlägsenhet och en uppgiven rädsla ska gå in under huden. Få oss att krypa in bakom våra gränser, och det gör inget om de är bepansrade och upprustade – bara vi håller oss på vår kant med våra sanningar och fria samhällen och framför allt inte sprider idéer som sätter Kreml i gungning. Vill vi göra Putin den tjänsten?
Annika Nordgren Christensen är försvars- och säkerhetspolitisk debattör och moderator
Försvars- och säkerhetspolitisk debattör och analytiker.