Mobiltelefonen darrade till i den mycket tidiga morgontimmen och jag kastade en förströdd blick. När jag såg att det stod ”Norrköping” blev jag snabbt klarvaken. Jag inser naturligtvis att människoliv är lika mycket värda i Borås som i Bagdad som i Norrköping. Men avståndet spelar som bekant roll. Graden av intresse ökar i takt med att nyheterna kommer närmare. Och jag förstod givetvis att jag som kommunalråd inom kort skulle behöva svara på alla de förväntade frågorna som följer efter dödsskjutningar. Hur reagerar jag nu när det brutala våldet även har nått Norrköping? Vad kan vi göra lokalt? Vad säger jag till ansvariga nationellt? Vad säger jag till alla oroliga Norrköpingsbor? Frågor som ställs samtidigt som det spekuleras vilt om offren och orsaker.

Med dagens teknik tar det som sagt bara ett ögonblick för nyheter att spridas. Det är bra det. Kunskap är makt och vi lever i en fantastisk tid när allt fler får veta allt mer allt snabbare. Det finns förstås en del nackdelar, som att det inte är helt enkelt att sortera vad som är sant och relevant och vad som är falskt. Dessutom är det inte helt enkelt att se mönstren, tendenserna i en utveckling som presenteras via mobiltelefonens nyhetsflashar.

Det tar numera betydligt längre tid att bilda en regering. Efter valet 2018 tog det närmare bestämt 129 dagar, vilket är drygt 100 dagar mer än det tidigare svenska rekordet. Det gör oss inte på något sätt unika. Nästan alla val i vår del av världen slutar med ett oklart resultat. Det finns inga givna segrare och inga givna förlorare. Förhandlingarna efter valet är minst sagt lika dramatiska som själva valrörelserna.

Skälet är uppenbart. Det är inte bara i Sverige som blockpolitiken har luckrats upp. Fler partier än tidigare konkurrerar om makten och politik är inte längre enbart en strid mellan en vänstersida och en högersida. Miljöfrågor, invandring och andra frågor har gjort politiken betydligt mer spännande, oförutsägbar och flerdimensionell.

Nja, egentligen är det inte riktigt sant att det tog 129 dagar. Debatten om vem som ska styra pågår fortfarande. Sedan valet har oppositionen redan utmanat regeringen flera gånger på allvar, och bakom nästan varje diskussion om stora sakfrågor döljer sig en regeringskris.

Alla politiska system måste ha sina kontrollfunktioner. Parlamentarismen förutsätter att riksdagen kan utmana regeringen, pröva om det fortfarande finns ett parlamentariskt stöd för den förda politiken. Därför finns misstroendeförklaringen som en ventil, att ta till i låsta lägen. Mellan 1980 och 2000 användes möjligheten vid fyra tillfällen. Under senare år har det blivit något av en rutin att hota med eller föreslå en misstroendeomröstning. Under 2019 fick vi uppleva två omröstningar och lägg därtill ytterligare hot, och risken är uppenbar att detta yttersta vapen förlorar sin kraft och sitt allvar.

Det är inget nytt att Sverige regeras av en minoritetsregering. Det har varit grundregel sedan demokratins införande. Det nya enligt min mening är att regeringen ständigt måste kämpa för sin överlevnad och att det bildas allianser som är beredda att fälla regeringen utan att ha ett eget gemensamt alternativ.

Därmed är jag framme vid min första slutsats: Jag tror vi politiker och i förlängningen politiken som sådan lever farligt om valrörelserna aldrig tar slut, om kampen om makten i allt för stor utsträckning överskuggar det politiska vardagsarbetet. För i grunden handlar politik om att lösa små och stora samhällsproblem, och i det arbetet har alla politiker, oavsett om de tillhör regeringssidan eller oppositionen, ett ansvar att delta konstruktivt.

Det är naturligtvis inget märkligt med att oppositionen vill sätta käppar i hjulet för regeringen. När jag blev riksdagsledamot efter Socialdemokraternas förlustval 1991 kände jag mig definitivt revanschsugen. Självfallet funderade jag på hur vi Socialdemokrater åter skulle komma i regeringsställning, gärna före nästa val 1994. Men det jag minns bäst är ändå det politiska vardagsgnetet. Framförallt de gånger när jag och mina partikolleger lyckades justera något förslag i den riktning vi ville. Jag lärde mig uppskatta ”avslag med krans”, det vill säga att mitt förslag avslogs men fick ett slags erkännande och därmed väcktes en förhoppning att jag möjligen kunde lyckas bättre nästa gång. Om livets mening som oppositionspolitiker hade varit att författa retoriskt renläriga reservationer hade jag aldrig orkat hela mandatperioden.

Nej, jag försöker inte idyllisera gårdagens politiska klimat, än mindre mina egna insatser för länge sedan. Vad jag försöker säga är att vi som är folkvalda har ett ansvar att försöka hjälpa människor här och nu, och att det ansvaret gäller alla, oavsett om vi är regerings- och oppositionspolitiker. Inom vissa områden har vi ett särskilt stort ansvar att vara konstruktiva och ta ett gemensamt ansvar. Försvarspolitik, utrikespolitik och migration handlar om Sveriges relationer med andra länder och förhållande till internationella överenskommelser, och därför är det viktigt med en trovärdig politik över tid inom dessa områden.

Jag tycker även det finns skäl lägga till kriminalpolitiken och inte minst kampen mot den grova brottsligheten. Vi som politiker bråkar ofta om vad vi ska besluta om och vad som ska överlåtas till marknaden eller den enskilde att bestämma. Det finns emellertid några områden där vi alla förväntar oss att samhället, de offentliga institutionerna, har den kraft som krävs för att styra utvecklingen. Vi utgår ifrån att samhället tar ansvar för att upprätthålla lag och ordning. Vi som medborgare förväntar oss att politiker oavsett färg gör sitt yttersta för att grov brottslighet ska bekämpas. Kraftsamlingen har alltså ett egenvärde, men jag är dessutom övertygad om att den spelar roll för att åstadkomma resultat. Självklart måste vi tro på samhällets förmåga att kämpa ner den grova brottsligheten, och som i alla konflikter gäller det att hålla reda på vem som är de riktiga motståndarna.

Därför är det förödande för hela det politiska systemets trovärdighet när även debatten om grov kriminalitet och dödsskjutningar präglas av maktkamp och former för samtal snarare än konkreta förslag för att vända utvecklingen. Det finns frågor där vi har en förbaskad plikt att åstadkomma resultat gemensamt. Efter nästan varje dödsskjutning eller sprängning följer politiska utspel om vad som borde ha gjorts och vem som bär det största politiska ansvaret för den allvarliga utvecklingen. När det sprängdes en bomb i ett trapphus i Norrköping nyligen tog det bara ett par timmar för den första partiledaren att uttala sig kritiskt om sina politiska motståndare.

Det är enligt min mening pinsamt.

Missförstå mig inte, jag försöker inte leda i bevis att vi numera har en opposition som vägrar ta ansvar. Alla partier har ett ansvar för oförmågan att kraftsamla och för att de viktiga sakfrågorna överskuggas av dragkampen om makten. Och detta skrivs med en rejäl nypa självkritik. Jag har med liv och ibland inte så lite lust deltagit i diskussioner om hur mitt parti ska förhålla sig till framförallt Sverigedemokraterna. Självklart är det viktigt att fundera på vilka andra partier det är möjligt att samarbeta med, men jag tror det är få utanför den politiska innekretsen som begriper upphetsningen i debatter om vem som pratar med vem eller varför inbjudningar om samtal med riksdagens partier inte omfattar alla partier.

Jag tillhör Januariavtalets försvarare. Först därför att det i ett oklart parlamentariskt läge är naturligt att forma en lösning i mitten. Det ligger liksom i sakens natur att sådana lösningar har större chans att tolereras av de flesta, om än inte älskas. För det andra fanns det bevisligen inga andra fungerande lösningar. Innehållsligt kan jag fortfarande försvara uppgörelsen, men problemet är att den inte bidrog till det som var syftet, nämligen att skapa arbetsro, att få politiken att gå ifrån valrörelsens maktkamp till politikens vardagsgnet.

”Vad jag försöker säga är att jag tror att resultat slår retorik och att inom vissa områden är det närmast en nödvändighet att de statsbärande samarbetar för att åstadkomma resultat.”

Därmed är jag framme vid min andra slutsats: Partier med ambitionen att vara stats- och regeringsbärande måste ta ett särskilt ansvar för frågor där den nationella kraftsamlingen har ett egenvärde. Och detta måste gälla oavsett om det finns Januariöverenskommelser eller andra formler för att lösa politiska vardagsfrågor. Socialdemokrater och Moderater har ett särskilt ansvar, i kraft av sin storlek men också därför att de historiskt och fortfarande är huvudalternativen som regeringsbildare. Kort sagt, jag är övertygad om att förtroendet för det politiska systemet gynnas av att de statsbärande partierna uppträder som statsbärande oavsett om de för tillfället är i regeringsställning eller opposition.

Innan jag fortsätter mitt lite introverta resonemang om det politiska klimatets betydelse; jag är självklart medveten om att tilliten påverkas av mer grundläggande faktorer. Tillit och förtroende för myndigheter och det offentliga systemets företrädare handlar ytterst om hur systemet lyckas åstadkomma det människor behöver och önskar. Hur brottsligheten utvecklas, hur den egna livssituationen förändras och så vidare spelar helt avgörande roller. Men det påverkas i sin tur av det politiskas systemets förmåga att fungera. Vi lever i ett land och i ett samhälle där vi sedan lång tid bestämt att vi via politiska beslut och politiskt styrda system ska tillgodose många av våra mänskliga behov. Vi förväntar oss ett starkt samhälle och det i sin tur förutsätter starka och väl fungerande myndigheter och ett funktionellt politiskt system.

Jag inser naturligtvis Socialdemokraternas och Moderaternas dilemma. I ett allt mer aggressivt och polariserat politiskt klimat är det inte helt enkelt att uppträda pragmatiskt och resultatinriktat. Vid varje tillfälle som en moderat och en socialdemokrat tar varandra i hand förstärks bilden av ett etablissemang som har fjärmat sig från väljarna och sina värderingar. Det blir lättare för den som vill att måla upp bilden av makten mot väljarna.

Samtidigt visar valresultaten med brutal tydlighet att det inte går särskilt bra för partierna idag. Det alltmer polariserade klimatet och den allt hårdare tonen har uppenbarligen inte gynnat de båda partierna. I valet 2010 samlade Moderaterna och Socialdemokraterna tillsammans över 60 procent av väljarstödet. I valet 2018 hade stödet sjunkit till cirka 45 procent och om vi får tro dagens opinionsmätningar fortsätter partierna att sjunka.

Om vi lyfter blicken och studerar vår omvärld ser vi att det är fullt möjligt för traditionella regeringspartier att vinna framgång. I det senaste danska valet gjorde Socialdemokraterna och liberala Venstre tillsammans ett av de bästa valen sedan demokratins genombrott.

Jag argumenterar inte för en gigantisk samling, en stor koalition likt den i Tyskland. Vad jag försöker säga är att jag tror att resultat slår retorik och att inom vissa områden är det närmast en nödvändighet att de statsbärande samarbetar för att åstadkomma resultat.

Med risk för att idyllisera det förflutna åter igen; när jag var Socialdemokraternas partisekreterare mellan 1998 och 2002 hände det mer än en gång att jag ringde min moderata kollega, först Johnny Magnusson och sedan Sven Otto Littorin. Vi var bittra konkurrenter och ideologiska motståndare, men som politiker och förtroendevalda har vi också ett gemensamt ansvar. Och alla frågor vinner inte på att dras in i den politiska slagväxlingen. Därför ringde jag ibland och ibland blev jag uppringd.

Något säger mig att relationerna är betydligt frostigare idag.

Avslutningsvis, åter till där jag började den här artikeln. Vi lever i många avseenden i den bästa av tider. Nya tekniker ger oss nya möjligheter att leva längre och bota och lindra effekterna av sjukdomar. Dessutom har många ett ganska stort förtroende för makten och myndigheterna. Sifos mätningar visar att förtroendet ligger tämligen stabilt och alla som arbetar på Skatteverket, Systembolaget och inom polisen kan definitivt stolt sträcka på sig. Förtroendet för politiker och partier är inte lika imponerande, men mätningarna visar ingen alarmistiskt negativ utveckling.

Samtidigt är det uppenbart att migrationen och dödsskjutningar och sprängningar har orsakat en oro som gnager sig in i folkhemmet. Rädslan sprider sig och därmed spänningarna mellan människor och makten och människor emellan. Jag rycker av förklarliga skäl till lite extra när det är Norrköping som drabbas, men vi vet numera att det brutala våldet kan slå till var som helst, i Gislaved, på Östermalm eller i Angered.

”Jag rycker av förklarliga skäl till lite extra när det är Norrköping som drabbas, men vi vet numera att det brutala våldet kan slå till var som helst, i Gislaved, på Östermalm eller i Angered.”

Trots allt, utgångsläget kunde vara sämre. För att vända utvecklingen är det av oerhörd vikt att människor litar på makten och myndigheterna. Och om jag får tro opinionsmätningarna rätt så utgår flertalet ifrån att polisen, sjuksköterskan och socialsekretaren står på medborgarnas sida. Det förtroendet är helt avgörande.

Det är därför som jag oroar mig för att dagens system inte fungerar som det borde. Väljarna har ritat om det politiska landskapet, och det är som det är. Jag ogillar Sverigedemokraternas politik, och tror inte att den ökade rörligheten över gränserna är den främsta orsaken till de stora samhällsproblemen. Men partiet är invalt och det betyder att det är en del av ett parlamentariskt system där alla förväntas prata med alla. De är en del av politikens vardagsgnet.

Jag är trots allt optimist. Jag tror det är fullt möjligt att forma en migrationspolitik som har folklig förankring, och som förenar respekt för mänskliga rättigheter och ordning och reda. Jag är likaså övertygad om att det går att pressa tillbaka de kriminella gängen, bryta brutaliseringen och rejält reducera antalet mord och sprängningar. När politiker, inklusive undertecknad, kommenterar våldet uttrycker vi ofta vikten av samhällelig kraftsamling. Polisen har en viktig uppgift men klarar inte av att lösa problemen själv. Andra statliga myndigheter som Skatteverket och Försäkringskassan har också viktiga uppgifter. Kommunernas roll när det gäller det förebyggande arbetet kan inte underskattas. En väl fungerande skola som förmår hjälpa alla barn är det bästa tänkbara skyddet mot socialt utanförskap och grov kriminalitet. Det var ungefär så jag uttryckte mig den där morgonen efter det att jag hade vaknat av telefonens nyhetssurr.

Det där är förstås lättare sagt än gjort. Det lättaste borde emellertid vara att åstadkomma en politisk kraftsamling. Det handlar trots allt inte om så särskilt många människor. Det krävs emellertid att det finns några vuxna i rummet.