Claudio Magris stora litterära genombrott kom 1986 med boken Donau, ett magistralt panorama över den mångkulturella mosaik­ som är Europa speglad genom floden Donau. Det blev också den bok som kanske mer än hans andra etablerade honom som Europas röst.

Sedan publiceringen av Donau har han hunnit med fler böcker, Mikrokosmos (1998), Utopi och klarsyn (2001), I blindo (2007) för att nämna några. Han satt också i italienska senaten mellan 1994 och 1996. Under senare år har hans namn också börjat nämnas i spekulationerna kring Nobelpriset i litteratur.

Förutom sitt författarskap är Claudio Magris professor i germanistik vid universitetet i Trieste. Han fick 1987 Baguttapriset för Donau och Stregapriset 1997 för Mikrokosmos. Han erhöll 2001 Erasmuspriset och det spanska Premios Príncipe de Asturias 2004. Österrike gav 2006 sitt årliga statliga pris i europeisk litteratur till honom.

Claudio Magris tillhör den politiska vänstern. Men han kan knappast hänföras till den del av vänstern som flörtar med postmodernism och är fixerad vid en identitetspolitik. Tvärtom är det till upplysningstraditionen som Claudio Magris bekänner sig. Han är övertygad kosmopolit och demokrat. Dessutom tillhör han ett kanske krympande släkte av den politiska vänstern som är varma anhängare av Europatanken; drömmen om Europa som en politisk enhet.

Det är en hållning som bottnar i hans egen bakgrund. Magris kommer från en italiensk familj men hans fars namn är från numera kroatiska Fiume (Rijeka på slovenska). Farfadern lämnade sitt liv som bonde på den kroatiska landsbygden och blev borgare i Trieste. Moderns släkt är venetiansk med grekiska rötter ”men med italienska traditioner”. Och så finns där kroatiska kusiner. Farfadern pratade perfekt italienska, tyska och kroatiska.

Teman som gränser, identiteter, exil och kosmopolitism som upptar hans författarskap och som också utgör grunden för den humanism som hans verk kan sägas utgöra.

En mycket varm julidag med åskan bokstavligen hängande över våra huvuden träffar jag Magris i hans bostad i hans födelsestad Trieste. En stad som betytt och betyder mycket för hans idéer såväl som för honom personligen.

Ulf Öfverberg (UÖ): Kan du först säga något om dig själv och Triestes betydelse för dig, dina idéer och ditt författarskap?

Claudio Magris (CM): Jag föddes här 1939. Jag lämnade Trieste när jag var 18 år för Turin. Därefter bodde jag i Tyskland och flyttade senare i livet tillbaka till Trieste av personliga skäl.

Trieste är ju av flera skäl väldigt viktigt för mig. Framförallt, kanske, för gränsen.

När jag var liten gick jag ofta ut på Karsten (den kalkstensplatå som dominerar runt Trieste och Istrien). Gränsen var fysiskt närmare i Trieste än, säg, en del av Paris är nära en annan del.

Bakom gränsen fanns det – under den tiden då den var stängd – en mystisk värld. Stalins imperium, den mörka sidan – Östeuropa som egentligen ju var det tidigare Centraleuropa. Men samtidigt visste jag att det bakom gränsen fanns ett för mig inte helt okänt land, ett territorium, eftersom det landet hade varit italienskt. Jag hade tidigare flera gånger varit i den välbekanta världen.

Denna känsla, att någonting är både välkänt och samtidigt okänt, är en känsla som är väldigt viktig för litteraturen. Litteraturen är en resa från det kända till det okända eller tvärtom. Något som känns väldigt bekant avslöjar sig helt plötsligt som något obekant.

UÖ: Men sedan flyttade du till Turin.

CM: Turin var Triestes motsats. Under de år som jag bodde där fördubblades Turins invånarantal framförallt beroende på invandring från södra Italien. När jag kom till Turin 1957 hade staden 700 000 invånare. När jag flyttade därifrån 1962 hade den 1,3 miljoner invånare.

Turin hade varit den antifascistiska staden, staden för den nya liberalismen, industrialiseringen, Antonio Gramscis hemstad. I Trieste fanns det en stor frihet men också faran av att befinna sig i periferin. I Turin var jag mer i centrum. Jag tror dock att vara i periferin av livet är väldigt viktigt – i synnerhet för en författare. Men idag tror jag nog att man överallt och alltid är i periferin av livet. Även om jag bodde på Femte avenyn i New York skulle det fortfarande kännas som en perifer tillvaro.

UÖ: Vilka författare inspirerade dig?

CM: Jag var väldigt brådmogen. Jag hade läst Melville ochFaulkner vid fjorton och Dostojevskij vid femton men inga av de ­triestins­ka författarna. Och vi hade då två stora författare i min hemstad: Umberto Saba och Italo Svevo. Men när jag var i Turin började jag läsa en del om Trieste och blev medveten om den som en italiensk stad med många minoriteter, sina slaver, tyskar och kroater; denna stad full av sina motsägelser. Jag hade börjat läsa de stora österrikiska författarna för att jag ville tillägna min tradition. Det ledde till att jag började skriva en bok om myten kring Habsburg.

Författaren som jag skrev om var ingen stor författare men han skapade Triestes litterära landskap, Scipio Slataper. 1912 ,tre år före sin död i första världskriget som frivillig i italienska armen, inleder han sin bok My Karst (Mitt land) med: ”Jag vill tala om för er att ni är italienare.” Han är också italienare, han är beredd att dö för italienarna. Men sedan skriver han: ”Jag vill också berätta för er att jag är född på Carson, men det är inte sant, jag är född i Kroatien, i Dalmatien.” Med andra ord, för att förklara sin identitet, italiensk men ändå inte italiensk, måste han göra det som enligt de gamla grekerna poeter gör, nämligen ljuga.

Detta är skälet till varför Trieste hyser en känsla av osäkerhet och ovisshet över sin egen identitet. Det blir nödvändigt att hävda den.

UÖ: Europa står idag inför en rad omfattande problem: finanskrisens fortsatta efterverkningar, nationalchauvinistiska och anti-europeiska utmaningar från höger men också från vänster, migration, terrorism, ett aggressivt Ryssland som invaderar ett grannland och skramlar vapen mot andra med mera. Vad är dina reflektioner kring detta? Finns det en framtid för Europa som politisk enhet?

CM: När jag talar om Europa avser jag i första hand EU. Jag är en europeisk patriot. Jag drömmer om ett federalt Europa. Ett Europa utan gränser och med konstitutionella lagar som garanti för minoriteter och allas medborgares rättigheter. Ett Immanuel Kants Europa.

Vi behöver en bättre balans i Europa av idag. Reformer behövs för att EU ska bli mer federalistiskt. Migrationen är ett jätteproblem för EU. Men inte bara för EU. De flesta flyktingar lever ju i de krigsdrabbade länderna och i deras närmaste grannländer. Men samtidigt måste vi föra en diskussion var vi ska dra gränsen för hur många människor på flykt som vi kan ta emot i Europa. Det är som ett sjukhus. Ett sjukhus har ett visst antal platser. Om vi vet att det har 100 platser kan vi inte ta emot 800 nya patienter. Någonstans går gränsen. Men om vi har en humanistisk utgångspunkt går det givetvis inte att säga var exakt gränsen går, men vi måste ha en medvetenhet om att vi också inte bara ska ta emot människor på flykt utan också ge dem möjligheter att leva goda liv bland oss.

UÖ: Låt oss uppehålla oss ett tag vid migrationen eftersom den är en dominerande fråga på den europeiska agendan och även den fråga som de högernationella och populistiska partierna formulerar sin politik kring. Vad betyder migrationen för den europeiska identiteten och hur ska vi kunna formulera en positiv idé kring migration i dagens debatt?

CM: Migrationen är som sagt ett enormt problem. Vi ska ta emot migranter. Hela Europas idé bygger på det också. Det finns barbariska idéer om nationalism som vill stoppa migrationen. Men Europa har alltid haft migranter och den europeiska identiteten är en mosaik av olika kulturer och människor som är en konsekvens av just historisk migration.

Men, migrationen kan inte bli för omfattande. Då kan vi inte behålla den sociala sammanhållningen och vår välfärd. För att motverka barbariet från den chauvinistiska nationalismen måste vi andra kunna svara på dessa frågor. Det har vi inte kunnat göra på ett acceptabelt sätt för många väljare.

Vi inom vänstern har för länge stirrat oss blinda på det som vi ansett vara de ”rätta” politiskt korrekta svaren: Vi har stirrat oss blinda så vi inte sett hur samhället samtidigt har förändrats.

Människor vill känna sig hemma någonstans. Denna känsla är inte kons­tig utan socialt naturlig. Att känna sig hemma är en variant av nationalism som är förenlig med en kosmopolitisk idé. Vi kan säga att den är en liberal nationalism.

Människor har olika identiteter. Se på alla människorna i min egen hemstad, här i Trieste. De flesta har många identiteter: italienare, kroater, slovener, tyskar och så vidare. Det går att ha flera identiteter och leva i en nationalstat. Men det måste vara enklare att ha flera identiteter och leva i en kosmopolitisk statsbildning, ett federativt Europa utan nationsgränser. Det är den idé som vi måste hålla levande. Det var dessutom en idé som har varit närmare att förverkligas tidigare under EU:s allt tätare samarbete när Europeiska unionen bildades.

UÖ: Vänstern stirrade sig blind på de politiskt korrekta rätta svaren, säger du. Kan du utveckla det?

CM: I Italien insåg Berlusconi att någonting hade förändrats. Vänstern förstod inte vad som hände förrän det var för sent. Det var hans storhet, även om han och hans politik i övrigt var motbjudande. Han insåg hur transformativt samhället hade blivit och appellerade till den stora grupp som utgjorde en ”lumpen”-bourgeoisie. (Här syftar Magris på en ursprungligen marxistisk idé om en samhällsklass som har det hyfsat ställt men inte särskilt stor självmedvetenhet och som ofta så att säga röstar emot sina egentliga intressen.)

Berlusconi förstod att basera sin politik på denna grupp av väljare.

UÖ: Du menar att det har skett en förändring i själva villkoren för en medborgarbaserad politik?

CM: Vi såg inte hur detta ägde rum mitt framför våra ögon. Vi satt fast i våra egna teoretiska modeller av samtiden och såg inte förändringen. Berlusconi behandlade lumpen-bourgeoisien som politiskt subjekt.

Han gav den en röst och tog dess uppfattningar på allvar. Allt medan vi i vänstern beklagade oss över att alla hans väljare inte förstod sitt eget bästa. Vi borde naturligtvis istället försökt formulera en politik som hade i varje fall en del svar på deras frågor och krav.

UÖ: Åter till Europa. Varför tror du så starkt på det europeiska projektet? Varför inte nöja oss men en lös samverkan mellan starka nationalstater? Varför denna federalistiska strävan?

Popular

Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd

I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.

Torbjörn Elensky Recension 2025 5

CM: Fred är endast möjlig om de europeiska staterna samverkar. Ju mer beroende de är av varandra – ju mer de samverkar – desto mindre fientliga mot varandra blir de. Det är det enda sättet att bevara freden. Och finns det någon mer humanistisk viktigare strävan än denna, efter fred?

Redan upplysningstänkarna insåg att efter språk är pengarna, valutan, avgörande för att skapa en gemensam identitet. Därför är den gemensamma valutan inte endast en ekonomisk fråga utan framförallt en politisk fråga, en gemenskapsbyggande fråga med kulturellt värde. Jämte östutvidgningen är den gemensamma valutan det kanske viktigaste som har hänt EU de senaste decennierna.

Men Europa idag har matsmältningsproblem. Vi har ännu inte lyckats smälta den förändring som tanken på ett gemensamt Europa utgör. Vi har en europeisk historia av krig, konflikter och folkmord, ja och en Förintelse. Vi har inte smält vår historia ännu.

Vägen att smälta vår historia blir därför att konfronteras med den. Vi måste kasta oss in i vår egen historias malström. Det är enda sättet att hantera framtiden. Vi måste söka sanningen för att se enheten i den fragmentariska historien.

UÖ: I dina böcker är historien ständigt närvarande. Det är till och med som att du i dina böcker söker en sanning?

CM: Det finns en sanning. Och vi måste söka den. Det är det som gör oss till människor och humanister. Jag har inte mycket till övers för postkoloniala och poststrukturalistiska teorier. Sanningen finns och vi måste söka den, i historien och i litteraturen. Jag betraktar mig som en sentida upplysningstänkare.

För vi kan inte skriva litteratur som om ingenting har hänt. Någonting har nämligen hänt; hela vår 1900-talshistoria har hänt. Krigen har hänt. Folkfördrivningar har hänt. Gränser har ändrats och människor har dött och lidit. Förintelsen har hänt. Detta har förändrat oss, alla dessa mikrohändelser har förändrat oss samtidigt som det gett oss olika berättelser och en enhet i upplevelsen av gemensamma öden.

Vi måste söka efter det som har hänt i historien. Det är en av litteraturens uppgifter.

UÖ: I din bok Mikrokosmos och kanske framförallt i Donau använder du just mikroberättelserna för att skriva en större berättelse om historisk förändring. Du behandlar alla – små som stora – öden och människor med samma respekt och samma utrymme. Varför väljer du just det sättet att skriva på?

CM: Vad är det som trots allt håller samman mänskligheten? Det är en identitet som har befriats från tron på något fast och oåterkalleligt. Här i Trieste avskyr man all stark, kompakt identitet och särskilt den begränsade lokala varianten. Identiteten blir ett ögonblick av kamp, en utmaning, präglad av paradoxer, motsatser och begränsade insikter.

Det finns ett sätt att skriva som trots all splittring i vår identitet och situation upprätthåller en helhet, en totalitet, och därför kan härbärgera lidandet och allt det tragiska i ett slags ordning. I ett sådant skrivande finns det till och med en plats för ondskan, så att vår egen och andras död kan göras begriplig. Det gör det inte lättare att dö och det gör det inte lättare för oss att se våra nära och kära dö, och det lindrar inte heller de efterlevandes smärta. Men det ger oss en känsla av att det finns ett skäl för oss att leva och att fortsätta älska.