Är detta Stockholms fulaste ­byggnad? ­I sin genre är Garnisonen – ett monstruöst kontorskomplex i betong från tidigt 1970-tal – svårslagen. Fängelser ser mer välkomnande ut. I och med att byggnaden dessutom upptar ett helt kvarter kan den heller omöjligen ignoreras visuellt. Man vill inte gärna tänka på vad som revs för att den skulle få plats. Men odiskutabelt är att ett arkitektoniskt övervåld har begåtts.

Av ren självbevarelsedrift, för att inte distraheras och tryckas ned av denna gigantiska studie i grått, måste man helt gå upp i sina arbetsuppgifter. Ju mer att göra, desto bättre. I så motto har Jesper Strömbäck det synnerligen väl förspänt när han öppnar porten till Karlavägen 102 och tar hissen upp till sjunde våningen. Huvudsekreteraren i Framtidskommissionen har fått i uppdrag att, enkelt uttryckt, identifiera vilka framtida samhällsutmaningar Sverige står inför, med sikte på 2020 och 2050. Regeringen har identifierat fyra utmaningar som kommissionen ska fokusera på och varje utredning koordineras av respektive partiledare: Demografisk utveckling (Fredrik Reinfeldt), Integration, jämställdhet, demokrati och delaktighet (Jan Björklund), Hållbar tillväxt (Annie Lööf) och Rättvisa och sammanhållning (Göran Hägglund). Ett dussintal underlagsrapporter har lagts fram sedan kommissionen drog i gång i början av förra året, och de olika delutredningarna och slutrapporten kommer att läggas fram under våren.

Det är en ambitiös agenda att gå i land med under en begränsad tidsperiod och tempot har varit högt för de åtta som ingår i kansliet. Jesper Strömbäck, under lugnare omständigheter professor i journalistik och politisk kommunikation vid Mittuniversitetet i Sundsvall, har dessutom en några månader gammal bebis att känna dåligt samvete för. 60–70 timmars arbetsveckor är mer eller mindre obligatoriska. Men han utstrålar lugn och tillförsikt när vi träffas en förmiddag på hans arbetsrum i början av januari.

Mats Wiklund (MW): Kommissionen kom all­deles nyss ut med en debattbok som du är redaktör för. Det måste betraktas som ett ovanligt grepp. Varför frångå utredningsprosan och slå in på åsiktsbildning?

Jesper Strömbäck (JS): Jag tycker att framtidsfrågor får alldeles för lite utrymme och att kortsiktigheten i olika delar av samhället ofta kan vara bedövande – det har jag tyckt länge. Redan när Framtidskommissionen annonserades i Almedalen sommaren 2011, innan jag visste att jag själv skulle spela en roll i den, tyckte jag att det var ett väldigt bra initiativ. I vårt uppdrag ligger inte bara att vi ska genomföra de här fyra utredningarna och lämna en slutrapport, utan också att bidra till en mer framtidsinriktad debatt.

MW: Och hur gör man det?

JS: Det är en svår fråga. Vi lägger fram våra delrapporter, har seminarier och öppna möten i olika delar av landet, jobbar med webben, är aktiva på Twitter och så vidare. Så vi hoppas på ringar på vattnet. Den här debattboken är en pusselbit i allt detta. Vad jag vill göra med boken är att få fram bidrag från personer från olika delar av samhällslivet som kan nå ut till en annan och bredare publik än den begränsade krets som normalt sett läser publikationer från Regeringskansliet.

MW: Har du kunnat mäta genomslaget i samhällsdebatten för vad ni hittills har producerat?

JS: Nej, inte empiriskt.

MW: Okej, så om vi ska vara icke-akademiska: Vad är din magkänsla? Arbetet här har ju gått med racerfart.

JS: Jag tycker att det har varit en ganska intressant process. När kommissionen tillsattes fick den till en början kritik från olika håll.

MW: Vad gick den ut på?

JS: I grund och botten att regeringen saknar idéer om framtiden och därför tillsätter man en framtidskommission. Det var någon som kallade oss för regeringens egen studiecirkel om framtiden. Senare, under våren och sommaren, fick vi kritik för att vi inte gjorde någonting. Nu har den tystnat, allteftersom vi har släppt allt fler rapporter. Det har varit flera artiklar med formuleringar i stil med att ”nu kommer ytterligare en skrivelse från Framtidskommissionen”. Det som från början sågs av en del som att regeringen tillsatte en framtidskommis­sion för sin egen skull och utifrån ett gans­ka partipolitiskt syfte har vridits till att ”ja, det händer något där som faktiskt är gans­ka intressant”. Och det alldeles oavsett var man står partipolitiskt. En del av rapporterna har kritiserats från höger- eller vänsterhåll men i regel har de tagits emot med en öppenhet för vad som faktiskt står i dem.

MW: Framtidskommissionen är ju också en helt ny skapelse. Det är ju inte frågan om en SOU eller en långtidsutredning.

JS: Just det. Det finska parlamentet har ett framtidsutskott. Den brittiska regeringen har Foresight som är ett tjänstemannaorgan som arbetar med framtidsanalyser och i Sverige finns det Institutet för framtidsstudier och så klart statliga utredningar. Men en framtidskommis­sion som leds av statsministern och tre andra ministrar tillika partiledare och som ligger under Statsrådsberedningen, inte under något departement, det har aldrig tidigare existerat. Och det väcker självfallet frågor om vad detta är och vad det kommer att leda till.

MW: Om du skulle sätta på dig din akademikerhatt, så skulle väl du själv ha reagerat med en viss avvaktan?

JS: Ja, kanske. Normalt sätt fokuserar statliga kommittéer och utredningar på vad som är här och nu, eller vad som har skett fram till nu. De koncentrerar sig på vad som är känt. Här ska vi göra något annat. Vi ska försöka analysera vilka de framtida utmaningarna är med sikte på 2020 och 2050 och vi ska göra det på ett sätt som så långt det är möjligt baserar sig på en empirisk eller observerbar verklighet. Den kombinationen är en utmaning. För vi vill inte hamna i situationen att slutrapporten enbart håller sig till nutiden, för då har vi inte klarat vårt uppdrag. Men det får heller inte upplevas som för spekulativt, för då är det alldeles för lätt att avfärda. En annan utmaning är att vi ska analysera de framtida utmaningarna, inte att analysera hur framtidens land och värld ser ut. Men för att analysera utmaningarna måste vi ha en uppfattning om vart vi är på väg.

MW: Kan du konkretisera?

JS: Den demografiska utvecklingen. Vi vet att vi blir allt äldre, och det finns olika prognoser för hur åldersgruppen 65 år och äldre kommer att utvecklas framöver. De prognoserna kommer säkert inte att stämma i alla delar, utan det kommer säkert att skilja någon procent hit eller dit. Det kan vara ett problem om man i strikt mening ska förutsäga exakt hur världen kommer att se ut, men det behöver inte vara det om man ska analysera hur de framtida utmaningarna kommer att se ut: huvudriktningen är ändå väldigt tydlig. Samtidigt måste vi vara klara med att det kommer att inträffa saker som kan omkullkasta åtskilligt av vad vi idag tror oss veta.

MW: Låt oss ägna resten av intervjun åt ditt bidrag till debattboken. Du listar där ”fem förbannelser” som motverkar långsiktigt tänkande och handlande. Du inleder med ”nuets förbannelse”, en oförmåga att se bortom dagens trender och oförmågan att tänka abstrakt för att se bortom dagens problem. Är detta specifikt för vår tid?

JS: Nej, egentligen inte. Det bottnar i hur vi människor psykologiskt fungerar och det i sin tur har evolutionära förklaringar. Under stora delar av mänsklighetens historia har det varit nödvändigt för den fysiska överlevnaden att vara vaksam på det som är nära i tiden och rummet. Skillnaden är förstås att samhället har utvecklats och att många av problemen inte är konkreta utan abstrakta och bottnar mer i processer. Därmed blir glappet mellan hur vi psykologiskt är konstruerade och den verklighet vi har att bemästra större än det var för hundra eller två hundra år sedan.

MW: En sak som slår mig efter att ha sett dokumentären om Olof Palme är att den så påtagligt är en beskrivning av den svenska modernitetens utveckling och att framtidsdebatten då, bara för femtio sextio år sedan, verkligen inte var abstrakt utan konkret: om utbildningen, välfärden, miljön och så vidare. Människor hade helt klart för sig vad samhällsutvecklingen betydde. Och därför kunde de engagera sig och se en mening med politiken.

JS: Politik förr handlade mer om det man ville. Politiken hade en större kontroll över samhällsutvecklingen, medan den nu har blivit mer komplex därför att samhällena blivit det. Vi har blivit mer beroende av varandra och andra nationer. Mycket av vad som händer och sker är sådant som politiken har ett begränsat inflytande över, men måste förhålla sig till och hantera. Det går inte att som förr peka med hela handen och ange färdriktningen.

MW: Det kanske var roligare att vara Erlander än Reinfeldt?

JS: Men tänk på Palme! Jag såg också teveserien. Hans storhet ses oftast i ljuset av vad han uträttade i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet. Men vad gjorde han på 1980-talet? Det var under 1970- och 1980-talen som politiken förändrades. Vi gick in i en serie lågkonjunkturer där politiken mer kom att handla om att bemästra kriser, problem och utmaningar snarare än att bygga ut välfärden ytterligare. Det har blivit svårare att vara visionär därför att utvecklingen styrs av en mångfald krafter som samverkar och där politiken är en, om än väldigt viktig.

MW: Å andra sidan är människor väldigt engagerade i samhället, men utanför partierna. De känner att framtiden kan jag mycket väl utforma, men på andra sätt och i andra sammanhang än i politiken. Det ger väl hopp för framtiden?

JS: I sin klassiska bok Sorti eller protest. En fråga om lojaliteter menar Albert Hirschman att om alla bara protesterar mot politiken och organisationerna utan att lämna dem blir styrsignalerna för svaga. Men om alla lämnar och ingen försöker påverka inifrån då blir de också för svaga eftersom det blir svårt att utläsa vad problemet är. Men det måste också finnas en viss lojalitet inom organisationer och system, för om alla protesterar eller lämnar saknas den grundläggande stabiliteten som en institution eller ett samhälle också behöver. Och då kan man fundera över om utvecklingen gått dithän att det blivit svårt för de etablerade institutionerna, medier, företag, de politiska partierna, att få in de relevanta styrsignalerna och orientera sig utifrån dem. Det behövs också en grad av lojalitet, en balans mellan olika krafter och intressen som skapar en samhällelig mångfald. Ja, man kan engagera sig individuellt utan­för partierna men det kan inte vara en ersättning för politiken.

MW: Uppfattar du att en kantring är på gång?

JS: I vissa fall är det nog så. Ett exempel handlar om utvecklingen av medielandskapet. Där har utvecklingen gjort att mångfalden och yttrandefriheten har ökat och blivit större. Det är på många sätt positivt, och har gjort, att de som intresserar sig för politik och samhälle har större möjligheter att informera sig än någonsin tidigare. Men det har också gjort att det blivit mycket enklare att undvika allt som har med politik och samhälle att göra. Vissa väljer att konsumera mer, andra mindre, nyheter om politik och samhälle, vilket i sin tur leder till ökande kunskaps- och deltagandeklyftor. Och då ökar risken att demokratins funktionsförmåga försvagas. Om vissa grupper är kunnigare och mer aktiva än andra snedvrids representationen. De som hörs, informerar och engagerar sig får en starkare röst.

MW: Detta ser vi redan nu?

JS: Detta ser vi redan nu. Allra tydligast i USA, men vi är i samma process, om än ett antal år efter. Om vi allt mer rör oss i olika världar, konsumerar olika medier och få olika verklighetsbilder, då blir det svårare för människor att förstå varandra. Och det kan försvaga den sociala sammanhållningen. Vi rör oss i den riktningen och jag har svårt att se vad som skulle kunna hejda förloppet.

MW: Du oroar dig också för tendensen till kortsiktighet, på att kravet på omedelbar behovstillfredsställelse breder ut sig. Inställningen är att resultaten ska komma nu ”medan de underliggande processerna förskjuts från diskussionen och medvetandet”. Vad betyder det?

JS: Ett enkelt exempel är en partiledare som har svårt i opinionsmätningarna och får kritik för det. Kriteriet för framgång är hur man lyckas i opinionsmätningarna. Att detta parti samtidigt har gått igenom en stor process där man analyserat samhället, samhällsutvecklingen, det egna partiets politik och försökt modernisera den betraktas som irrelevant. Den enda bedömningen är hur det går i opinionsmätningarna. Eller ta företagsledaren som bara bedöms efter delårsboksluten, inte om han eller hon byggt en långsiktigt stark verksamhet eller inte. Eller medborgaren som klagar över bensinpriserna.

MW: Låt bli att köra då!

JS: Just det. Det är väl alldeles utmärkt att bensinpriserna stiger om vi nu tar klimatfrågan och miljöutmaningarna på allvar.

MW: Låt mig citera dig igen, och nu på stycket om ”historielöshetens förbannelse”. Samhällsdebatten förs ofta ”utan historiska referenser, utan någon djupare diskussion kring vad vi kan lära oss av tidigare erfarenheter i Sverige eller i andra länder och utan referenser till forskning kring samhällsprocesser”. Varför är det så?

JS: Det finns olika källor till historielöshet. En är om man tar hi­storien för given och av det skälet inte diskuterar den. En annan är att den blir för politiserad så att den blir ett slagträ och inte får en självständig tyngd bortom den partipolitiska debatten. För att historien ska vara meningsfull på ett konstruktivt sätt i den bredare samhällsdebatten måste man närma sig historien med, om man säger så, ett mer populärvetenskapligt förhållningssätt. Den får varken domineras av facklärda eller bli ett redskap i den kortsiktiga debatten.

MW: Du har säkert flera exempel på hur detta kan vara ett samhällsproblem.

JS: Ja, ett som ligger nära min egen forskning och har att göra med medieutvecklingen kopplat till diskussionen om public ser­vice. Vi vet exempelvis att det har betydelse för kvaliteten i nyhets- och samhällsjournalistiken hur stark public service är. Blir public ser­vice för svagt, genom att den får för liten publik eller blir marginaliserad som ett elitmedium, upphör den att utgöra en normerande kraft på andra medier. Enkelt uttryckt: i den utsträckning som TV 4 börjar se TV 3 och inte public service som sin främsta konkurrent kommer journalistiken i TV­ 4 att förändras. Den diskussionen förs sällan med några referenser till den ganska omfattande forskning som finns i olika länder.

MW: Kunskapsrelativism, skulle man kunna uttrycka det, bor granne med historielöshet. Svårigheten att identifiera vad som är sant och relevant, att skilja mellan åsikter och fakta, kopplar du samman med informationssamhällets utbredning. Men den kan väl också bero på brister i utbildningssystemet?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

JS: Absolut. Sverige har problem på utbildningsområdet: i grundskolan, på gymnasiet eller i högre utbildning. Samtidigt spelar krafter bortom den egna nationen in. Att informationsmängden har ökat så mycket är en enorm belastning för vår förmåga att sortera och bearbeta information. Det gör att utmaningen att hitta relevant information har mångfaldigats.

MW: Vetenskapen har ju beprövade kriterier för vad som är kunskap, för hur teorier testas.

JS: Visst. Den första delen i resonemanget är att informationsmängden har ökat och att den kognitiva belastningen på oss har ökat. Samtidigt har vi under de senaste årtiondena i hela västvärlden haft en rörelse av kulturrelativism och kunskapsrelativism som till att börja med var en sund reaktion mot överdrivna sanningsanspråk.

MW: Hur menar du?

JS: Vetenskap är ju ett ständigt prövande. Sanning i vetenskaplig mening är ju preliminär. Om man tappar bort det och glömmer vissa viktiga perspektiv, könsperspektivet eller det postkoloniala perspektivet eller något annat, så väcker det en reaktion. Det kan vara positivt men också slå över. Kunskapsrelativism i bemärkelsen skepticism är sund, den bygger vetenskapen på. Slår den däremot över i cynism, i en hållning som innebär att man från början avfärdar påståenden utan hänsyn till vilket stöd som finns för dem och utan hänsyn till de kunskaper och den kompetens de som uttalar sig har, blir den förödande och vi tappar respekten för auktoriteter. Och ­utan auktoriteter fungerar inte ett samhälle.

MW: Kunskapsrelativism är ju också uppfattningen att min sanning är lika god som din.

JS: Ja. Och att man inte gör skillnad på sanningar och åsikter. Alla har rätt till sina egna åsikter, men inte till sina egna sanningar. Det finns ju en hel del som landar i åsikten att allting är relativt därför att de inte orkar ta ställning, eller inte orkar sätta sig in i frågorna när det verkar som om vissa experter tycker en sak och andra en annan. Då är det lätt att säga att allting är relativt, att det handlar om åsikter och inte fakta. I detta ligger en fara, till exempel i en journalistik som låter bli att ta reda på hur det faktiskt ligger till för att istället låta två olika källor ge uttryck för sin åsikt som om de var lika mycket värda.

MW: Och från kunskapsrelativism är steget nära till din femte och sista förbannelse: populism. Du definierar populism som en vilja att stryka medhårs. Ser du en tendens hos auktoriteterna, hos vetenskapen, en rädsla för att säga ifrån och att hävda sin expertis?

JS: Ibland kan ett sådant obehag finnas. Men det kan också handla om att det är så komplicerat att hävda sin expertis och att argumentera för att det här påståendet om verkligheten är värt mer än det and­ra påståendet om verkligheten. För då ska man hänvisa till rapporter, böcker och forskningsartiklar för att förklara hur man kommit fram till detta. Och det kräver en tid och uppmärksamhet som man sällan får. Man kan också se detta som ett utslag av arbetsdelningen inom den akademiska världen: allt fler akademiker kan allt mer om allt mindre. Vi har blivit allt mer specialiserade och det gör det ofta svårare att kommunicera med dem som inte är experter. Kombinerat med ett debatt- och medieklimat där det sällan ges tid för mer djupgående och komplexa resonemang så blir det enklare att dra sig undan.

MW: Slutligen: Du frågar dig om de institutioner som främjar allmänintresset och det långsiktiga tänkandet och handlandet är tillräckligt stabila och starka. Förmår de att stå upp mot de här förbannelserna. Och du tycks svara nej på den frågan. Är det rätt uppfattat?

JS: Ja, inte alltid, men allt för ofta är dessa institutioner inte tillräckligt starka.

MW: Vad ska då komma istället?

JS: Det lämnar jag öppet. Vad jag vill är att väcka en diskussion.