Vi tror att vi vet
Alla vet också att alkemi och astrologi alltid varit vidskepelser utan att ha något med vetenskap att göra, att man på medeltiden trodde att jorden var platt som en pannkaka och att Gregor Mendel – han med ärtorna och ärftligheten – var en ensling helt oförstådd av sin samtid. Det finns en uppsjö sådana ”allmänt bekanta” historiska förhållanden. Vi tar dem för givna, därför att vi har hört dem återges så flitigt att de helt enkelt måste vara sanna.
Är det då verkligen så? Det är nog lite si och så med den saken. Vissa historiska ”fakta” är helt uppdiktade, medan andra har några korn av sanning i sig. För att få ett ordentligt grepp på just detta med vetenskapliga myter har historikerna Ronald L Numbers och Kostas Kampourakis i sin samlingsvolym låtit ett antal etablerade vetenskapshistoriker sakkunnigt belysa var sin ”myt”. De 27 kapitlen är snärtigt skrivna; inget kapitel är på mer än tio sidor. Boken är en verkligt förnämlig samling vetenskapshistoriska miniessäer!
De olika bidragen begränsar sig inte bara till att vederlägga många historiska villfarelser. De försöker även reda ut hur dessa vanföreställningar har kunnat uppkomma. Likaså belyser de den funktion myterna har haft. I några av bidragen vidgas perspektivet till att ta upp vad som menas med vetenskap, om det finns något som kan kallas ”den vetenskapliga metoden” och om vad som skiljer vetenskap från pseudovetenskap. På det viset blir boken en förnämlig kortkurs inte bara i vetenskapshistoria utan också i vetenskapsteori.
Genomgående är det fråga om naturvetenskap; andra vetenskaper har säkert sina motsvarande problem. När jag nu skriver ”vetenskap” skall det alltså läsas som ”naturvetenskap”. Historiskt sett borde det till och med heta ”naturfilosofi” – man talade inte om någon ”naturvetenskap” förrän i början av 1800-talet – men jag tillåter mig att här vara litet anakronistisk.
Låt mig först ta några av de mera påtagliga myterna, till exempel att människorna före Columbus trodde att jorden var platt. Det är ett direkt falsarium. Redan de gamla grekerna var väl medvetna om att jorden var ett klot. De kunde till och med uppskatta jordens omkrets hyggligt noggrant. De allra flesta av medeltidens lärde hade samma uppfattning. Så Columbus trodde visst inte att det fanns risk för att hans skepp skulle trilla över någon kant där den platta jorden tog slut. Han var istället ute efter att finna en alternativ sjöväg till Östasien.
Varifrån kommer då detta platta-jorden-falsarium? Det kan spåras till början av 1800-talet, men än idag finns det läroböcker som återger föreställningen. Då, för två sekler sedan, ville man från anglosaxiska forskares sida framhäva sin egen förträffliga vetenskapliga och rationella världsuppfattning genom att bland annat beskylla katolska kyrkan för att på medeltiden ha undertryckt vetenskapliga sanningar. Sedan har myten bara levt vidare så att säga av egen kraft.
Hur är det då med Newton och äpplet? Den myten har faktiskt ett drag av riktighet över sig och kan föras tillbaka till Newton själv. Han berättade nämligen sent i sitt liv för sin vän och levnadstecknare William Stuckley att han som ung student hade tvingats åka tillbaka till sitt barndomshem därför att pesten härjade i Cambridge och universitetet där var stängt. Newton drog sig till minnes att han då ofta tillbringade sin tid under gårdens äppleträd, fullt upptagen med sina tankar. En gång när han satt där slog det honom att äpplet faller rakt ned, inte åt sidan eller uppåt, därför att jorden finns där. Och att samma kraft, tyngdkraften, måste finnas överallt i universum. Sant eller inte, denna historia passade naturligtvis alldeles utmärkt när man under romantiken började odla föreställningen om det stora snillet Newton.
Ett av de mest intressanta bidragen i boken handlar om alkemi och astrologi. Idag är ju sådana aktiviteter förpassade långt utanför vetenskapens råmärken. Men så har det inte alltid varit. I själva verket har såväl alkemi som astrologi båda varit högt ansedda verksamheter och av stor betydelse för vetenskapens utveckling. Dagens kemi har i mycket sina rötter i gångna tiders alkemi. Som kapitlets författare, Lawrence M Princip, framhåller var i själva verket kemi och alkemi i stort sett likvärdiga begrepp fram till åtminstone början av 1700-talet.
Newton själv ägnade ju mycken tid åt alkemi. Och astrologi var länge närmast liktydigt med astronomi. Det var kanske inte så konstigt: nog fanns det fog för att tro att himlakropparnas skulle ha ett visst inflytande på sådant som vädret och på människans hälsa och allmänna välbefinnande. Från antiken fram till 1600-talets mitt var många framstående lärda seriösa astrologer; Galileo och Kepler ställde i detta sekels början horoskop, Newton i dess slut gjorde det inte. Omvänt var seriösa astrologer kända för att vara goda matematiker – de gick för övrigt ofta under beteckningen just matematiker – samtidigt som de var skickliga observatörer av de himmelska fenomenen. Att deras astrologiska förutsägelse kunde slå fel ibland tycker Princip inte är konstigare än hur det förhåller sig med dagens nationalekonomer, vars prognoser ju inte heller alltid stämmer!
Ett annat tänkvärt bidrag i boken vederlägger föreställningen om Mendel som en oförstådd forskningsensling som grundlade ärftlighetsläran, genetiken. Det kloster där han verkade var känt för sina växtförädlingsförsök och det långt innan Mendel kom dit. Han fick goda tillfällen att utbilda sig vid universitetet i Wien. Hans skrifter var citerade, om än inte av så många. Hans upptäckter var heller inte fullt så omvälvande som vad man senare har velat anse, bland annat därför att Mendels syfte mer var växtförädlarens än genetikerns; ingenstans i hans arbeten nämns för övrigt ordet ”ärftlighet”! Men, menar Kostas Kampourakis, som skrivit detta kapitel, att beskriva Mendel som en hjältemodig, ensam pionjär inom genetiken passar bra in i romantiseringen av vetenskapen och har därför fått så stor spridning.
Många av de andra myterna handlar också om enskilda vetenskapsmän – aldrig kvinnor! – och deras genombrott i lösningen av något viktigt forskningsproblem. Därigenom har myterna en given pedagogisk funktion: deras berättelser är lättare att föra fram och att ta in än en redogörelse för de ofta komplicerade faktiska händelseförloppen, där upptäckterna många gånger skett i flera steg och med flera personer inblandade. Nackdelen med sådana myter är förstås att de inte bara förvränger beskrivningen av vad som verkligen hänt, utan också att de, som många författare i boken framhåller, ger en falsk bild av hur vetenskap bedrivs. Att det inte är så lätt att även i vår tid undvika denna ”enmansföreställning” av forskningen visas ju för övrigt av hur Nobelprisen i de naturvetenskapliga ämnena hanteras och vilken massmedial belysning de enskilda pristagarna får.
Ett återkommande tema i flera av bidragen är myterna om religionens negativa inverkan på vetenskapen, hur man framförallt från den katolska kyrkans skulle ha motsatt sig vetenskapens landvinningar. Även om det nog finns belägg för att så ibland skett, så har faktiskt den religiösa sfären under långa tider varit nära förknippad med den naturfilosofiska. De allra flesta naturfilosofer har genom tiderna också haft religiösa motiv för sin verksamhet. Återigen utgör Newton ett paradexempel.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
De avslutande bidragen i boken tar upp några mera övergripande frågeställningar kring vetenskap. Går det att formulera någon allmänt tillämpbar vetenskaplig metod? Mera speciellt: Vad är det egentligen som skiljer ”riktiga” vetenskaper som fysik, kemi och biologi från icke-vetenskaper som kreationism, intelligent design och dagens astrologi? Finns det någon ”demarkation” mellan vetenskap och pseudovetenskap?
Författaren till ett av de bidrag som belyser dessa frågor hävdar att ”den så kallade vetenskapliga metoden” är en myt och ingenting annat än ”ett stycke retorik”. Inget ont om retorik, men detta är väl magstarkt för mig. Även om det inte går att beskriva den vetenskapliga metoden i några få ord, så nog finns den. Den har naturligtvis växlat över tiden; dagens krav på vetenskap är inte desamma som för 300 eller ens 200 år sedan. Den har ibland lite suddiga gränser och den kan se lite olika ut även för olika (natur)vetenskaper. Men bara därför att begreppet kräver många preciseringar och ett antal om och men behöver man ju inte förkasta det helt!
Att detta är aktuella frågor visas inte minst av det pågående meningsutbytet i fysikkretsar kring den så kallade strängteorin och kring multipeluniversa. Dessa teorier försvaras som ”vetenskapliga” av förespråkarna medan belackarna anser att teorierna är ”ovetenskapliga” därför att de inte uppfyller kravet på ”falsifierbarhet”: det finns – än så länge, måste tilläggas – inga möjligheter att pröva teorierna genom experiment eller observationer.
Det är alltså av många skäl viktigt att försöka förstå vad (natur-)vetenskap är. Det är svårt att hitta en bättre och mera lättillgänglig översikt över detta angelägna område än Numbers och Kampourakis väl genomarbetade samlingsvolym.