så sent som 2011 skrattade vi varje gång vi gick på bio i Hanoi åt en inhemsk reklamfilm avsedd att lära ut hyfs och god ton vid mobiltelefoni: den placerade rent bokstavligt den genomsnittliga unga vietnamesen på dynghögen hemma i byn, tills han eller hon lärt sig folkvett. ”Bondläpp” är den värsta tänkbara förolämpningen på vietnamesiska, värre än påståenden om sexuell vidlyftighet i föräldragenerationen. Då ska man veta att 70 % av befolkningen lever på landet, att de flesta Hanoibor är inflyttade från landsorten, och att den vietnamesiska landsbygden generöst tillhandahåller allt man kan begära av rustika detaljer som dynghögar, fritt kringströvande ankor och barfotabarn.

Byter man bara ut mobiltelefonen skulle det mycket väl kunna vara en scen ur Vu Trong Phungs satiriska roman Dumb Luck (Bondtur) från 1936, som drev med dåtidens ängsliga försök att verka västerländsk: vietnamesiska 30-talshipsters som talar franska med varandra och skryter med sina kunskaper om ultramoderna företeelser som tennis, mode och kärlek på hotell. I dagens Vietnam är moderniseringen fortfarande i högsta grad aktuell, liksom urbaniseringen och det som med en självförringande term från den franska kolonialmaktens dagar kallas civiliseringsprocessen. Kanske beror det på att man är så oerhört många fler idag: sedan Dumb Luck utkom har landets befolkning närmare femdubblats, trots alla decennier av blodiga krig, hungersnöd och naturkatastrofer. (Hanois befolkning har under samma period fyrtiofaldigats!) Det innebär ett ständigt tryck på storstäderna, en ständig tillströmning av nya storögt gapande inflyttade från bondlandet. Skillnaden är att det inte längre är franska utan engelska man vill behärska tillräckligt för att kunna gå rakryggad i sin samtid.

Huvudpersonen i Dumb Luck heter Rödhårige Xuan och reklamspråket är något han förstår sig på efter att ha levt på gatan som försäljare eller inropare största delen av sitt liv. Dumb Luck har kallats en trottoarroman och det stämmer bra, det vietnamesiska vardagslivet utspelar sig på gatan, inför öppen ridå, och då måste man vara slängd i käften. Rödhårige Xuan försörjer sig som bollkalle på en tennisklubb och är en populär dubbelpartner till välbeställda vietnamesiska hemmafruar (av kolonialmakten syns inte mycket i den här romanen: fransmännen är på sin höjd en fond). Inte mycket har förändrats: även idag står tennislektioner högt på de nyrika vietnamesernas att göra-lista.

xuan klarar sig genom att härma slogans och standarduttryck. Han, som är föräldralös och hemlös, avancerar blixtsnabbt i 30-talssamhället genom sin förmåga att vara det som andra vill läsa in i honom – en Hanoimotsvarighet till Peter Sellers Mr Chance. Han, som är en genuin slusk, får snabbt anställning i modebutik, blir läkare, poet och så småningom tennisproffs genom andras beredskap att se precis det de vill. Att just Rödhårige Xuan enkom genom sin imitativa förmåga tar sig in i de allra mest moderna och västerländska miljöerna, de som borde vara mest stängda för honom, är givetvis Phungs sätt att visa att alltsammans är en bluff: även han som bokstavligen bytt namn till Herr Civilisation (Van Minh) sitter fortfarande figurativt på dynghögen. Det är satir enligt samma mönster som Balzac eller Maupassants Bel Ami – uppkomlingsromanen – och en svensk läsare kan tänka på Birger Sjöbergs något godmodigare skildring av kollektiv godtrogenhet i den aningen tidigare romanen Kvartetten som sprängdes (1924). Och, som sagt, påfallande många situationer känner dagens Vietnamresenär igen. Phung är en rolig författare, man har inga problem att föreställa sig Dumb Luck som en film i samma stil som Pettersson & Bendel. Dessutom är han en fenomenal miljöskildrare som med få penseldrag målar upp stämningen på en Hanoigata.

Vu Trong Phung (1912–1939) var en äkta Hanoipojke och bodde hela sitt liv i en liten lägenhet på Hang Bac (Silversmidesgatan) i Gamla stan, systemet av smala gränder där rester av det medeltida skråväsendet lever kvar än idag: turisternas, svindlarnas, hantverkarnas och gatuförsäljarnas stadsdel. Phungs pappa var elektriker på ett franskt garage. Hans mamma, som tidigt blev änka, var sömmerska och den som tog hand om sonen medan han långsamt dukade under för en kombination av tuberkulos och opium.

Phung tillhörde den första generationen vietnameser som lärde sig franska och latinska alfabetet i skolan, och alltså hade ett försprång gentemot tidigare generationer som lärt sig kinesiska tecken. Men han slutade skolan redan vid fjorton och var livet igenom bitter mot mer lyckligt lottade landsmän som fått chansen att leva livet i Paris några studentår. Istället skaffade han sig en gedigen litterär bildning på egen hand, läste Dostojevskij, Zola, Malraux, Maupassant och Freud, och översatte flera verk av Victor Hugo. Trots att han dog kort före sin tjugosjuårsdag hann han lämna efter sig ett så pass betydande och enhetligt verk – åtta romaner, sju pjäser, fem reportage av boklängd, noveller, essäer, artiklar och översättningar oräknade – att poeten Luu Truong Lu i sitt begravningstal den 15 oktober 1939 kunde utnämna Phung till Vietnams Balzac. I sin journalistiska ambition att ge en totalbild av samhället kom Phung ganska nära förebilden. Vid sidan om Dumb Luckär hans mest kända verk de Wallraffliknande reportage han gjorde för tidningen Hà Thàng Ngo Báo (Huvudstadsbladet) efter förebild av Tam Langs banbrytande I Pulled a Rickshaw från 1932. Phung skildrade den sjaskiga och livsfarliga värld han såg varje dag utanför fönstret i sin och mammans lägenhet: Hanois undre värld, befolkad av gangstrar, narkomaner och prostituerade. Han wallraffade som skådespelare och sandwichman på en venerisk klinik, och även bland tjänstefolk. Det sistnämnda reportaget finns översatt till engelska som ”Household Servants” i en antologi med vietnamesisk 30-talsrealism som heter The Light of the Capital. Det är fortfarande en glasklar skildring av utsatthet och översitteri, där man precis som i Dumb Luck lås av Phungs fina öra för hur vi använder språket för att positionera oss mot varandra och markera över- eller underläge, ungefär som vargar tar plats i en flock med hjälp av lukt, öron- och svansvinkel. Phungs konsekventa vilja att skildra sociala realiteter gav honom naturligtvis ett gediget eftermäle som pornograf och nihilist.

vi har redan hört gravtalet som utnämnde Vu Trong Phung till ”Vietnams Balzac”. Hans fortsatta öde speglar onekligen Vietnams moderna historia. Enligt vännerna var Phung pyramidalt ointresserad av politik: bristen på intresse var inte ömsesidig. I slutet av femtiotalet blev Phung använd som slagträ i en intern maktpolitisk kulturdebatt – av den förlorande sidan, vilket gjorde att han hamnade på förbjudna listan i 25 år, förbjuden först i Nordvietnam och sedan efter återföreningen även i det nya Vietnam. Först doi moi, det vietnamesiska tövädret 1986, gjorde det möjligt att läsa honom på nytt och nämna honom som något annat än exempel på farliga kontrarevolutionära tendenser. Sedan dess har han lästs framförallt som ”naturalist” eller ”kritisk realist”.

Nu har den engelska översättningen – gjord av Nguyen Nguyet Cam och Peter Zinoman och ursprungligen utgiven på ett nordamerikanskt universitetsförlag år 2002 – utkommit i Hanoi, sjuttiosju år efter originalupplagan. Vi får den som gåva från en vän som är djupt engagerad i Vietnams demokratirörelse, där yttrandefriheten står högst på dagordningen. Han ser utgåvan som ett hälsotecken, ett bevis på att landet är på rätt väg och inte längre skräms av en satir från 1936. Det hade nog glatt den tjugosexårige tuberkulospatienten som låg nedbäddad i ett opiumtöcken hemma hos mamma på Hang Bac: böcker har onekligen sina öden.