Wagnersångerskan från Västra Karup
Trots att befolkningsunderlaget är litet har Sverige producerat ett stort antal sångare i världsklass. Myterna kring 1800-talets Jenny Lind och Kristina Nilsson lever kvar. I det följande seklet är det sångare som Set Svanholm, Jussi Björling, Nicolai Gedda, Ingvar Wixell, Elisabeth Söderström och Gösta Winberg som skapade sig ett omfattande internationellt anseende. I vårt århundrade hör Peter Matei, Nina Stemme och Malin Byström till operavärldens mest efterfrågade artister. Bland svenska storsångare är det emellertid Birgit Nilsson som överglänser alla ifråga om ryktbarhet och anseende – främst tack vare att hennes röst var briljant, men också för att hennes rolltolkningar präglades av psykologisk inlevelse och mänskligt djup.
Nilsson skulle i år ha fyllt hundra, hon föddes den 17 maj 1918. Gården i Västra Karup där hon växte upp är numera museum. Här kan man ta del av allehanda minnen från hennes enastående karriär och museibesökaren får också en levande bild av henne som person. På hemsidan www.birgitnilsson.com kan man läsa om hennes liv och musikaliska höjdpunkter.
Hennes sångarbana var lång; den sträcker sig från debuten på Stockholmsoperan 1946 som Agathe i Webers Friskytten till sista framträdandet i Frankfurt 1982 som Elektra i Richard Strauss opera med samma namn. I Stockholm var det 1946 fråga om ett inhopp med några dagars varsel. När hon tackade ja var hon praktiskt taget obekant med rollen. Men hon ”hade lätt för att lära, absolut gehör och ett bra visuellt minne”, som hon själv skriver i sin minnesbok La Nilsson (1995).
Efter det sista operaframträdandet i Frankfurt 1982 meddelade hon sina kolleger mycket sakligt: ”Det här var min sista föreställning, punkt och slut.” Det kan låta osentimentalt. I själva verket var det precis tvärtom. Det var meningen att hennes avskedsföreställning skulle ske i Wien ett par veckor senare: ”Jag kände emellertid att jag efter ett tjugoåttaårigt innerligt kärleksförhållande med min underbara wienerpublik inte skulle kunna frambringa så många toner med gråt i halsen.” I ett brev till Wienoperans chef förklarade hon varför hon var tvungen att ställa in.
Debuten blev en framgång för den unga sångerskan. Året därpå skedde hennes verkliga genombrott som Lady Macbeth i Verdis Macbeth. I snabb följd studerade hon in ett stort antal roller som hon framträdde i på Stockholmsoperan och som hon senare skulle gestalta på världens främsta scener. Hennes första Wagnerroll var Venus i Tannhäuser 1947, följd av Senta i Den flygande holländaren året därpå. Rösten var snart mogen för de verkligt krävande rollerna i Wagnerrepertoaren. Isolde sjöng hon för första gången 1953 och därefter Brünnhilde i Ragnarök 1954. Den senare rollen har hon karakteriserat som ”den underbaraste av alla tre Ringen-Brünnhilden”. Detta sopranparti ”fordrar inte bara en utomordentlig höjd, den kräver också stabilt djup och mellanläge”. Vid det laget hade världen öppnat sig för Birgit Nilsson.
Festspelen i Bayreuth hade under senare delen av 1930-talet fram till 1944 spelat en betydelsefull roll i den nazistiska propagandan. När de återupptogs 1951 användes alla medel för att tvätta bort den bruna färgen. Estetiskt tog det sig uttryck i en stilisering ifråga om kostymer och scenografi, man var försiktig med vikingahjälmar och brynjor. Regimässigt fick den psykologiska gestaltningen ett större utrymme. Inför nyöppnandet 1951 fick Birgit Nilsson ett brev i vilket hon erbjöds rollen som Sieglinde i Valkyrian. Men hon var redan engagerad på annat håll och tackade nej. Därefter fick hon årligen ett uppvaktande brev från Bayreuth, tills hon tackade ja till att sjunga Elsas roll i Lohengrin. Uppsättningen 1954 omfattade en förnämlig sångarbesättning med bland andra Astrid Varnay, Wolfgang Windgassen, Dietrich Fischer-Dieskau och Theo Adam. Året därpå sjöng Nilsson alla tre Brünnhilderollerna under musikalisk ledning av Hans Knappertsbusch. I sammanlagt sexton säsonger skulle Nilsson framträda i Bayreuth.
Ett betydelsefullt generationsskifte skedde samtidigt vid Stockholmsoperan. Den musikaliska förnyelsen präglad av precision och exakthet stod Sixten Ehrling för, medan regin vitaliserades genom en intensifierad personinstruktion av Göran Gentele. Salome var en av de operor som de båda tog sig an och de ville att Birgit Nilsson skulle sjunga titelpartiet. Hon slog emellertid ifrån sig och ville inte göra rollen. Men tack vare Genteles envishet – han ringde henne klockan åtta varje morgon under två veckors tid – föll hon slutligen till föga och accepterade. ”Arbetet med Ehrling och Gentele blev en av de mest inspirerande och fruktbärande epokerna i min karriär”, skriver Nilsson i sina memoarer. Hon beskriver den intensitet som präglade instuderingen, hur Gentele förlöste henne som skådespelare.
I en av scenerna kastar hon sig mot brunnen där den åtrådde Jochanaan hålls fången. Regissören ville framkalla en stark sexuell utlevelse i tolkningen och Nilsson gjorde sitt bästa så till den milda grad att hennes kolleger döpte om brunnsscenen till ”brunstscenen”. Gentele ”uträttade underverk, jag nästan bodde på Operan, och ibland kunde vi hålla på att repetera till midnatt”. Under två månader pågick repetitionerna. Salome blev en stor succé och en milstolpe i Birgit Nilssons utveckling som sjungande skådespelare.
Utlandsengagemangen kom allt tätare. Redan 1953 framträdde hon för första gången vid Wiener Staatsoper, en scen från vilken hon skulle sjunga mer än 200 gånger. Debuten på Covent Garden i London skedde 1957 och året därpå fick hon inviga säsongen på La Scala i Milano som prinsessan Turandot i Puccinis berömda opera. Normalt var det bara inhemska sångare som vederfors denna ära. Kvällen blev en av de största i Nilssons tidiga karriär: ”Sista tonen i andra akten hade knappast förklingat, förrän den aristokratiska publiken flög upp i bänkarna, skrek, jublade och omfamnade varandra och betedde sig som galna.” Året därefter betvingade hon på ett liknande sätt publiken på Metropolitan i New York. Under de följande decennierna betraktades Birgit Nilsson som den främsta Wagnersopranen i världen.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Brünnhilde eller Isolde är roller som fordrar en enastående fysik, en stor volym som bär över orkestern, en väl utvecklad kontroll över röst och andning och ett hushållande med stämman så att den ljuder lika fräscht alla de fyra eller fem timmar som en föreställning varar. Den som upptäckte detta stora och obändiga naturmaterial som hennes röst en gång måste ha utgjort var Ragnar Blennow, kantor i en liten skånsk församling. Redan vid första mötet gav han henne epitetet ”storsångerska”.
I motsats till forna tiders sångarlegender kan vi ta del av ett stort antal insjungningar som Birgit Nilsson gjorde under 1960- och 70-talen. Även om en inspelning aldrig kan ge den närvaro som ett live-framträdande innebär, kan man ändå när man lyssnar på en skiva med Birgit Nilsson känna vilken glans och intensitet som präglar hennes stämma. I sina minnen beklagar hon sig emellertid över att inspelningstekniken inte kunde ge rättvisa åt hennes förmåga, särskilt inte på höjden. I studion tillämpade man tekniken att sångaren fick ta tre steg tillbaka från mikrofonen när hon skulle ta sina höjdtoner. En av hennes egna favoritinspelningar är emellertid den som gjordes av hela Ringen vid festspelen i Bayreuth under Karl Böhms ledning. Föredrar man hennes italienska repertoar kan man ta del av hennes Turandot med Erich Leinsdorf som dirigent, den enda skiva som hon spelade in tillsammans med Jussi Björling. Inspelningen gjordes i Rom sommaren 1959. Värmen var tryckande i en studio utan luftkonditionering som överbefolkades av solister, kör och orkester. Trots svåra inspelningsförhållanden är resultatet strålande.
Professor emeritus i litteraturvetenskap.