En mycket otidsenlig, och därför numera sällan ställd, fråga är: Finns det någon skillnad mellan manliga och kvinnliga författare? I en roman av Kingsley Amis klagar en kvinnlig romanfigur över hur manliga författare, snarare än att ägna tid åt personers känslor och inre processer, ”bara går runt och lägger märke till saker”. Om detta verkligen är ett manligt drag så är amerikanen Tom Wolfe den slutgiltiga manliga romanförfattaren. Wolfe nöjer sig nämligen inte bara med att lägga märke till saker – han lägger märke till saker som det inte är tänkt att vi ska lägga märke till.

Wolfe började sin karriär på 1960-talet som en av innovatörerna bakom den så kallade new journalism, ett slags korsning mellan journalistik och konstnärlig prosa. Det kanske mest kända exemplet på denna nya journalistik är Wolfes skildring av ett möte mellan de svarta pantrarna och dirigenten och West Side Story-kompositören Leonard Bernstein, publicerad i essäsamlingen Radical Chic & Mau-Mauing the Flak Catchers från 1970. Essän är den första i en serie reportage och böcker i vilka Wolfe utforskar sitt favoritämne: social status. Det är i synnerhet den övre överklassens ständiga strävan att särskilja sig från den bredare bourgeoisien som sätts i fokus i Radical Chic. I takt med att Martin Luther King och hans följe hade blivit alltmer accepterade av den amerikanska medelklassen så upphörde de med att vara intressanta för 1960-talets kulturella avantgarde.

Bernstein och hans fashionabla vänner behövde en ny talisman – något som skulle hjälpa dem att markera sitt avstånd från ”Herr och Fru Förmögen Tandläkare” från förorten. De fann vad de sökte hos de svarta pantrarna; med sina vildvuxna afron, skinnjackor och benhårt maskulina attityd utgjorde de ett spännande alternativ till de dödtrista ”medborgarrättsnegrerna i grå kostymer tre storlekar för stora”. Wolfes beskrivning av ”festen hemma hos Lenny”, där aningslösa filmstjärnor och medietyper fraterniserade med hårdföra kriminella, var ett mästerverk av såväl komisk slagkraft som sociologisk skärpa.

Bernstein svarade med en förfärad insändare i New York Times, och kultureliten, med Marlon Brando i spetsen, fortsatte envist med att donera pengar till pantrarna. Det var först i mitten av 1970-talet, efter flera dödsskjutningar och anklagelser om droghandel och utpressning, som Hollywood till slut övergav pantrarna och gick vidare till nya statusprojekt.

tom wolfes mest framgångsrika roman är utan tvekan Fåfängans fyrverkeri, publicerad 1987. Boken utspelar sig i New York och handlar om den framgångsrike börsmäklaren Sherman McCoy, som en natt råkar köra på en fattig svart yngling med sin bil. Innan han vet ordet av befinner sig McCoy i en virvelvind av folklig vrede, när populistiska politiker, cyniska journalister och en demagogisk pastor utnyttjar händelsen för sin egen vinnings skull.

Wolfes bok var inte bara skarp och underhållande; den var också ett förebud om vad som komma skulle. Blott ett par månader efter att boken kommit ut anklagades sex vita män för att ha våldtagit en fattig, svart tonårsflicka vid namn Tawana Brawley. Fallet visade sig snart vara en bluff, men under några veckor kunde Tom Wolfe se sin roman dramatiserad på New Yorks gator och torg, med den finurlige Al Sharpton i rollen som den demagogiske pastorn. Flertalet uppmärksammade rättsfall av liknande karaktär, med den allmänna opinionen delad enligt svart-vita linjer, fortsatte att dyka upp även under 1990-talet. Den pågående mediala och politiska cirkusen omkring den bortkomne George Zimmerman, anklagad för att ha mördat en svart tonåring i Florida, kan i detta sammanhang också ses som ett exempel på verkligheten som imiterar dikten.

i takt med att hans egna barn närmade sig collegeåldern började Wolfe alltmer intressera sig för det sociala livet vid landets högre lärosäten. Hans kanske mest ambitiösa roman, I Am Charlotte Simmons från 2004, var resultatet av flera års idogt researcharbete vid ett stort antal amerikanska universitet. I synnerhet det prestigefyllda Duke University i North Carolina, en institution känd för sitt arbete inom genusstudier och feministisk teori, fick tjäna som inspiration för Wolfe. Iklädd sin karakteristiska vita kostym smög den sjuttioårige Wolfe omkring på allehanda fyllefester och förde noggranna anteckningar, som senare utgjorde grunden till hans roman.

Wolfes slutsats var att studenterna vid Duke, snarare än att förkasta gamla normer om heterosexuell, monogam parbildning, hade regredierat till ett tidigare, premodernt utvecklingsstadium, i vilket en liten grupp dominanta hannar (i detta fall skolans idrottsstjärnor) rådde över flockens samtliga honor. Den hjärtskärande historien om hur den oskuldsfulla förstaårsstudenten Charlotte Simmons slukas upp av denna unkna värld skrämde slag på tonårsföräldrar över hela USA. Kritikerna var dock inte imponerade; precis som med Radical Chic anklagades Wolfe för att ha överdrivit verkligheten för att skapa dramatisk effekt.

Sex år efter att boken släppts hamnade Duke University åter i nyhetersflödet. Skälet var en ”avhandling” skriven av Duke-studenten Karen Owen, i vilken hon i detalj beskrev sina sexuella förehavanden med tretton medlemmar av universitetets ökända lacrosse-lag. Berättelsen om Karen Owen och hennes tretton välutrustade ”alfa-hannar” var inte bara fängslande läsning i sig själv, utan blev också ett slags upprättelse för Wolfe.

nu är tom wolfe tillbaka med romanen Back to Blood, förlagd till Miami, en samtida brännpunkt av etnisk mångfald. Boken kan ses som ett femhundra sidors hån mot amerikanernas bild av sitt land som en smältdegel, i vilken alla möjliga folkslag smälter samman till en starkare enhet. Wolfes Miami liknar inte så mycket en smältdegel som en sallad, i vilken tomaterna hatar gurkan, gurkan hatar oliverna, oliverna hatar krutongerna och alla hatar fetaosten. Wolfe är särskilt uppmärksam på interna stridigheter bland latinamerikaner, en grupp som i medier ofta behandlas som en politisk och kulturell monolit. I en karakteristiskt snorkig recension i The New Yorker anklagas Wolfe för att överdriva de etniska spänningarna i staden för att skapa en mer spännande bakgrund till sin berättelse. Wolfe kontrar som vanligt med att beskylla kultureliten för att sakna kontakt med verkligheten och ”livet på gatan”. Det blir intressant att se vem som får rätt i slutändan.