Ytkunskap om Ryssland
Författaren till dessa rader etablerade sig som Östeuropaforskare under 1980-talets andra hälft. Då vibrerade luften av förväntningar och löften. Michail Gorbatjovs reformverk hade startat en process som skulle göra Ryssland, om än fortfarande i Sovjetskrud, till ett land som alla andra: marknadsekonomiskt, demokratiskt och rättsstatligt. Världsordningen skulle stärkas när Ryssland intagit sin plats i den. Historien skulle nästan ta slut.
Oscar Jonsson, som har skrivit Hotet från Ryssland, befinner sig i början av sin karriär i en helt annorlunda situation. Vladimir Putin har med sitt brutala krig mot den ukrainska grannstaten fullständigt skakat om världsordningen. Historien lever, som ett verksamt vapen som hjälper oss att förstå det till synes oerhörda, och som i det ryska samhället fungerar mobiliserande, legitimerande och tillrättaläggande. Ryssland hotar och väcker fruktan inte bara i Ukraina utan över stora delar av världen.
Man kan fråga sig vad så olika förutsättningar gör inte bara med de inblandade länderna, Europa och världen, utan också med forskarna. Oscar Jonsson är relativt nybliven doktor i krigsvetenskap. Ett sådant ämne hade varit svårt att sälja in på det sena 1980-talet. I sin nya bok ger han inte den ryska demokratin och rättsstaten några som helst chanser.
Historien ges inget stort utrymme, åtminstone om den går längre tillbaka än till 2008, då Ryssland invaderade Georgien, formellt för att undsätta ryskvänliga separatistregimer i Abchazien och Sydossetien, reellt för att skapa militära och politiska brohuvuden i Sydkaukasien. Mest plats tar naturligen 2014, året för Euromajdan-revolutionen, den ryska annekteringen av ukrainska Krim och etniska ryssars ökande mobilisering för ”folkrepubliker” i Donbass.
Det bör förstås erkännas att inte heller jag ser annat än brutal diktatorisk maktutövning i dagens närmast nytotalitära Ryssland. Det bör likaledes slås fast att demokrati och rättsstat är fenomen som har spelat mycket underordnade roller i den ryska och sovjetiska historien. Men liberaldemokratiska och rättsstatliga tendenser ligger ändå bara en generation tillbaka. De är rimligen inte döda, bara oerhört effektivt tystade och förtryckta, mest aktivt genom förgiftningar, fängslanden och mord. Någonstans i den ryska västsinnade medelklass och kritiska intelligentsia som förändrade världen under åren kring 1990 finns ett annat Ryssland, även om det inte ens med skarp blick går att skymta idag.
Med detta vill jag säga att också en bok som rör Putins och Rysslands krig mot Ukraina behöver ett historiskt perspektiv. Inte för att inge förhoppningar, för Jonsson och jag är nog överens om att ett mindre krigsorienterat Ryssland inte är inom synhåll. Snarare behövs historien för att kunna ställa frågor och formulera problem: Vad har hänt med Ryssland från 1990 till idag? Hur har det ryska hotet växt fram?
Sådana analyser kunde med fördel ha varit mer direkta och framträdande i boken. Visserligen säger Jonsson sig vilja analysera ”hur de ryska ledarna förstår världen, vad de fruktar, hur makt fungerar i landet och hur de tror att makt fungerar i världen”. Svaren blir emellertid mest en genomgång av det politiska system av lojala barndomsvänner, chefer inom underrättelse- och säkerhetstjänst, ministrar och oligarker som Putin är navet i och förutsättningen för, och därtill en analys av rysk strategi, definierad som en process att testa ”en hel mängd olika typer av militära och icke-militära operationer och sedan utvärdera vad som funkar mot en motståndare”.
När detta är sagt skall det också sägas att Jonssons bok i flera avseenden är nyttig läsning. Han resonerar till exempel klokt om Putinregimens målsättningar, av vilka den politiska överlevnaden är den viktigaste i ett system ”designat för att vara beständigt just i kristider”. Rysslands cyber- och informationskrig belyses på ett intresseväckande och kunnigt sätt. Att det för Ryssland handlar om ett totalt krig, som tar större och större delar av stat och samhälle i anspråk, framgår klart.
Stundtals syns att det har varit bråttom att färdigställa boken. Korrekturläsningen kunde ha varit bättre, och den begreppsliga precisionen lämnar mycket övrigt att önska. En del resonemang om strategiska överväganden och militära hot är särskilt svåra att ta till sig, som en notering om att syftet ”med de minsta taktiska kärnvapnen är att göra dem så små att det knappt märks att de är kärnvapen för att gränsen till att gå över till kärnvapenanvändning ska bli mindre”. Sammanhanget hade inte förtydligat budskapet. Det är emellertid analysdjupet som är verkets stora svaghet. Förvisso säger författaren att det inte är ett akademiskt verk han har velat skriva, men inte heller en informerad tidningsläsare har så mycket nytt att hämta.
Professor i historia vid Lunds universitet.