Svend Dahl skriver i Smedjan att ”oförmågan att på ett nyktert och pragmatiskt sätt förhålla sig till Sverigedemokraterna” har gett upphov till det ena misslyckandet efter det andra i de senaste tio årens svenska politik men hoppas att den framgångsrika misstroendeförklaringen mot Stefan Löfven ska öppna för en annan och mindre halsstarrig samarbetskultur.

Men, frågar jag mig, det kanske inte räcker med att först DÖ och nu JÖK havererar? Måhända kan det bli verklig ändring först när partiledarna som satt sin personliga prägel på låsningarna har klivit av.

Jimmie Åkesson har suttit sedan 2005 och förkroppsligar uppenbarligen ”de gamla sverigedemokraterna” på ett för många blockerande sätt. Annie Lööf (2011) och Stefan Löfven (2012) har spelat en nyckelroll för bägge de olyckliga uppgörelserna och sitter fortfarande fast i det tänkande som lade grunden för dem. Av idealism eller maktrealism eller bäggedera vägrar de att göra distinktionen mellan att göra en motståndares idéer till sina och att ge och ta samtidigt som man vidmakthåller skarpa linjer i sak.

För Ulf Kristersson (2017), Ebba Busch (2015) och Nyamko Sabuni (2019) är situationen annorlunda. De båda förra hade förvisso ledande positioner när det manipulativa Reinfeldttänkandet fortfarande gällde, men det var inte deras projekt och de har som partiledare lett sina partier i annan och mer konstruktiv riktning.

Måhända kan även Nooshi Dadgostar (2020) visa större flexibilitet och göra V mer lättsmält för de andra. Hon lät sig i alla fall inte skrämmas av SD-stämplandet när det drog ihop sig till misstroendeförklaring. Per Bolund (2019) och Märta Stenevi (2021) har för närvarande endast statistroller i dramat.

Ett extraval kan utöver andra fördelar ha poängen att det sätter processer i rörelse som underlättar skiften på centrala poster. Ingen av de nämnda signalerar för närvarande att det är aktuellt att söka sig till nya vädjobanor, men sådant går ofta fort när det väl sker.