Exemplen som Murray nu radar upp är inte heller upplyftande. Det var på Toopes vakt som ett par uppmärksammande fall av deplattformering genom studentaktivism inträffade, bland annat av hans landsman Jordan Peterson. Det var på hans vakt som det kom förslag från universitetsledningen om regler som skulle tvinga studenter och anställda vid universitetet att ”respektera” andras åsikter och resonemang, vilket förstås går rakt på tvärs mot det kritiska uppdrag som är ett högre lärosätes. Efter en motkampanj, med filosofen Arif Ahmed i spetsen, röstades förslaget ned av kollegiet med stor majoritet och ”respektera” byttes ut mot det långt rimligare ”tolerera”.

Och det var under Toope som universitetsledningen (fast rektorn sade sig inte ha sett det personligen på förhand) föreslog en sorts angiverisystem där de som ansåg sig ha blivit utsatta för ”mikroaggressioner” skulle kunna göra anmälningar mot lärare och medstudenter anonymt. Det fick också snabbt dras tillbaka.

Pikant nog har detta pågått parallellt med att Cambridgeuniversitetet knutit allt närmare band till penningstinna kinesiska institutioner som på olika sätt står kommunistpartiet nära, vilket förre NBC-reportern Ian Williams beskrev i en Spectatorartikel i somras. Omsorgen om de kinesiska intäkterna fick enligt Williams en professor att varna sina studenter för att diskutera övergrepp i Xinjiang och Hongkong med argumentet att ”det skulle inte underlätta en gemensam förståelse”. Fast på sistone har svansföringen blivit lägre. Om de två Kinacentrumen i Cambridge tidigare ”lånade formuleringar från kommunistpartiets broschyrer” kännetecknas deras webbplatser i dag av ett ”neutralare språkbruk”, skriver Williams. Under intryck av rapportering och opinionsbildning har stämningsläget inför den auktoritära stormakten förändrats och universitetet uppenbarligen sett sig nödsakat till åtminstone viss anpassning.

Mitt i den nedslående beskrivningen av rektor Toopes förment progressiva fögderi finns alltså också en ljusglimt: Motstånd är inte förgäves.