Två ledamöter av Kungliga Vetenskapsakademien, Lars Hultman och Christina Moberg, varnar i dag riksdagen för att svälja regeringens forskningsproposition med hull och hår. För ovanlighets skull handlar inte kritiken om att det anslås för litet pengar, eller om att fel lärosäten får nya resurser, utan om den akademiska friheten.

I förstone kan man tycka att oron är litet märklig. För vad regeringen föreslår är att följande formulering ska skrivas in i Högskolelagen: ”I högskolornas verksamhet ska som allmän princip gälla att den akademiska friheten ska främjas och värnas.” Det är tydligen inte tillräckligt att forskningens frihet redan skyddas av grundlag och högskolelag utan regeringen vill också föra in själva begreppet ”akademisk frihet” i lagtexten.

Men djävulen sitter som bekant i detaljerna och vad Hultman & Moberg vänder sig emot är inte denna formulering i sig utan den kommentar till förslaget som också finns i propositionen: ”Det fria kunskapssökandet och den fria kunskapsspridningen ska dock alltid utövas inom de rättsliga ramar som finns och utifrån den värdegrund som gäller.”

I svensk tradition är det inte bara själva lagtexten utan också de så kallade förarbetena, varav propositionstexten är ett, som har betydelse och som beaktas av domstolar och myndigheter. Så när det nu ska stiftas lag om akademisk frihet kan det bli så att universiteten får värdgrunden på köpet. Och det är farliga saker, varnar Hultman & Moberg. Tänk bara på vad som kan hända ifall det skulle röstas fram nya ruskiga regimer, som använder värdegrundsparagrafen till att politisera det akademiska livet.

Om detta finns flera saker att säga:

För det första begår Hultman & Moberg det vanliga felet att varna för framtida politisering men ignorera den politisering som redan pågår för fullt. Har Anna-Karin Wyndhamns och Ivar Arpis Genusdoktrinen (Fri tanke, 2020) verkligen gått dem helt spårlöst förbi? I boken visas med all önskvärd tydlighet hur regeringens krav på jämställdhetsintegrering får långtgående konsekvenser för högskolornas verksamhet och utgör ett påtagligt ingrepp i deras självständighet. Men även politisering i ”progressiva” syften är politisering.

För det andra är det här med värdegrund inget nytt. Redan för 15 år sedan skrevs det till exempel in i Högskolelagen att högskolorna ”skall främja en hållbar utveckling” (utan att någon närmare definition av denna angavs). Och när regeringen ska klargöra vad man egentligen avser med att styrning ska inom rättsliga ramar och värdegrund så är det till redan befintliga lagar och dokument man hänvisar: lag om etikprövning, lag om ansvar för god forskningssed och till Den statliga värdegrunden, som gavs ut av Statskontoret 2019. Regeringen anser uppenbarligen att värdegrunden redan är på plats.

För det tredje kan man notera att denna skrift från Statskontoret inleds med kapitlet ”En gemensam grund för alla statsanställda”. Alla. Det går i linje med signalerna från senare år, som betonar att högskolor är myndigheter och inte skiljer sig så mycket som somliga tror från andra delar av statsförvaltningen. Jämför beslutet från häromåret som innebar att universitetskanslern bytte titel till generaldirektör. Ni ska inte tro att ni är något!

Det är värdefullt att Hultman & Moberg orkar protestera, och jag hoppas att utbildningsutskottet lyssnar. Men uppgiften att bryta politisering och banalisering av svenskt universitets- och kulturliv är oerhört mycket större än att stryka en mening i en proposition.