Ännu svårare bygga vid vatten där många vill bo

Foto: Tom Butler

Ända sedan strandskyddets tillkomst 1950 har det varit föremål för ständig debatt. Inom ramen för Januariavtalets 73-punktsprogram presenteras nu en utredning om hur dagens system skulle kunna förändras. I utredningen påstås att vinnaren blir landsbygden, men för dem som tar till sig förslagen framstår det snarare som att länsstyrelserna är vinnarna och folket förlorarna.  

Visst är det bra att landsbygden får större möjlighet att tillåta bebyggelse nära vatten. Detta föreslås möjliggöras genom att exploateringsgraden ska vägas in mer för att avgöra om ny bebyggelse kan tillåtas eller inte. Det gör att det exempelvis blir enklare att bygga ett hus i Norrlands inland. Samtidigt är det få som gagnas av denna uppluckring. Det säger sig självt. Om reglerna främst kommer att gälla där få bor blir förändringen marginell. Att uppluckringen av strandskyddet skulle leda till en massutflyttning till glesbygd är det nog ingen som tror.  

Det föreslås även att det som idag kallas för LIS-område (landsbygdsutveckling i strandnära lägen) ska skrotas och att kommunerna i stället ska kunna få ansöka om att upphäva strandskyddet i utpekade områden: det vill säga glesbefolkade områden. Gott så, LIS har aldrig fungerat i praktiken. Problemet är dock att länsstyrelserna fortfarande kommer vara att den överprövande instansen. Det är där problemet finns redan idag.  

För samtidigt som utredningen föreslår lättnader för glesbygden, öppnar man för ett strängare strandskydd i övriga Sverige. Detta riskerar att bli förödande för alla kustnära kommuner. Förutom att försvåra byggnationen av bostadshus vill man särskilt försvåra för byggnationen av privata bryggor, vilket är absurt. Enligt utredningens egna siffror är det bara 2 000 nybyggda bryggor som från 2011 till idag som fått beviljat undantag. Men även detta är tydligen alldeles för frikostigt. 

Tanken med strandskyddet är att värna djur och natur, men även allemansrätten. Grundtanken har också ett stort stöd bland befolkningen, men implementeringen är redan extrem och orsakar stora konflikter mellan medborgare och stat. Problemet förvärras av att länsstyrelserna har enorm makt och i regel överprövar alla kommunala beslut på området. Att de olika länsstyrelserna tolkar lagen på helt olika sätt gör inte saken bättre. 

Alarmismen i utredningen är också påtaglig. Att Sverige skulle överexploatera vattennära mark stämmer inte. Faktum är att den totala strandlinjen längs sjöar och vattendrag som är påverkad av bebyggelse motsvarar 12 procent av den totala tillgängliga strandlinjen i Sverige. Det är en orimlig bedömning att 88 procent jungfrulig mark skulle vara för lite.  

Det som Sverige istället skulle behöva är ett ordentligt omtag från grunden. Utgångspunkten bör vara att det är tillåtet att bygga vid vatten och att de områden som är skyddsvärda pekas ut. Så gör vi med det mesta annat; naturreservat eller andra viktiga grönområden motiveras och skyddas. Det är därför inte helt onaturligt att det även skulle gälla vattennära miljö. Men något sådan kommer inte att bli verklighet så länge förnuftiga tjänstemän har ersatts av aktivister.  

Marcus Nilsen

Medarbetare i Axess.

Läs vidare