Berlin: rasistisk tunnelbanestation snart antisemitisk

Namnbyte pågår. Foto: IngolfBLN (CC BY-SA 2.0) 

Sedan en tid tillbaka pågår det en ”statystrid” i Västvärlden. Förenklat handlar konflikten om vilka nu döda personer som ska tillåtas visas upp i offentligheten eller inte (men debatten går givetvis mycket djupare än så).

Att historieskrivningen är en ständigt pågående process och att det, i takt med att nya fakta tillkommer, ibland kan finnas skäl att omvärdera placeringen av statyer och monument är i sig inget konstigt. Samma princip gäller självklart när förtryckande regimer faller.

Grundkravet från vänstern verkar däremot vara att personer levandes på 17-, 18- eller tidigt 1900-tal måste ha gett uttryck för 2020-talets värdegrund för att deras statyer inte ska rivas ned eller gatunamn döpas om. Enligt den logiken måste därför väldigt många statyer förstöras och väldigt många gatunamn döpas om.

Det rödrödgröna styret i Berlin är självklart inte opåverkat av tidens anda (Die Welt 9/7). Därför beslöt stadens senat i en gest av tolerans och antirasism att tunnelbanestationen ”Mohrenstraße” (ordagrant ”Morergatan”) ska döpas om till ”Glinkastraße”, efter den ryska kompositören Michail Glinka (1804-1857). (I förbifarten bör nämnas att gatunamnet ”Glinkastraße” redan finns i Berlin).

Problemet är bara att Glinka, som många andra nationalister vid denna tid, hyste antisemitiska åsikter. De kommer dels till uttryck i bevarade brev och i ett av hans verk där judar konspirerar med fienden mot tsaren. Så mycket för den ”toleranta” gesten från Berlins sida.  

Fallet med den ”rasistiska” tunnelbanestationen visar på det gungfly som argumenten om att riva statyer och byta namn på platser vilar på.

Dels är det nästintill omöjligt att hitta historiska personer som lever upp till vår tids höga krav på handel och vandel. Och i det fall någon historisk person mot förmodan skulle leva upp till vår tids värdegrund (detta hemska begrepp) skulle denne med all sannolikhet vara en rätt färglös figur. (Undantaget från regeln är så klart hjälten Stig-Helmer Olsson som står staty i Bålsta, men han är ju som bekant fiktiv och upphovsmannen bakom karaktären lever och har hälsan).

Dels inbjuder varje namnbyteskrav/statyrivning in till ännu fler namnbyteskrav/statyrivningar som i sin tur leder till… ja ni fattar. Några exempel från Tyskland och Sverige:

Richard Wagnerstraße: Antisemit. Gatunamnet finns i ett flera tyska städer. Ska vi verkligen ha det så?  

Karl-Marx-Alle: Hjärnan bakom ett av historiens blodigaste politiska system. Paradgata i Berlin. Står staty lite här och var i forna Östtyskland tillsammans med Friedrich Engels. Ska vi verkligen ha det så?

Martin Lutherstraße: Antisemit han också. Vanligt gatunamn i flera tyska städer. Ska vi verkligen ha det så?

Moriska paviljongen i Malmö: Motivering överflödig. Ska vi verkligen ha det så?

Och så här kan vi fortsätta i all oändlighet tills alla spår bakåt i tiden är försvunna. I denna process är vänstern inte ensam bov. Dyrkandet av moderniteten och nuet har, inte minst i Sverige, blivit närmast en överideologi.

Ett alternativ är att vi lär oss att leva med statyer och namn på gator och låter de påminna oss om historien. Att förstå det förflutna är inte samma sak som att omfamna det. Ja, det kanske är rentav nödvändigt om vi vill växa som människor och samhällen?

Erik Thyselius

Medarbetare i Axess.

Läs vidare