”Bismarckgate”: Grön nervositet blir till bränsle i kulturkriget

Otto von Bismarck.

Progressivt handlande eller historielös moralism? Die Grünens Annalena Baerbocks beslut att döpa om ett konferensrum på utrikesministeriet väcker debatt.

Det tidigare ”Bismarckrummet”, döpt efter den stridbare ”Järnkanslern” som enade Tyskland och som också var dess första utrikesminister, heter nu ”Tag der Deutschen Einheit”. Från officiellt håll heter det att det nya namnet understryker utrikesministeriets ”fasta förankring” i Tysklands demokratiska historia. Någon passionerad demokrat av modernt snitt var förvisso Otto von Bismarck (1815–1898) knappast. Han var en hårdnackad motståndare till den allmänna rösträtten, motarbetade i samma anda socialdemokratiska SPD med fula medel och tvekade inte att gå i krig mot både Österrike och Frankrike för att ena Tyskland. Att Bismarck och den preussiska militarismen senare kom att omhuldas av nazisterna är en komplicerande faktor.”Reichsbürger”-rörelsens patetiska försök till statskupp häromveckan gör inte saken bättre. Som påpekas av NT:s politiska redaktör Hans Stigsson gick också minnet av 150-årsdagen av Tysklands enande i princip obemärkt förbi av tyskarna själva.

”Historieskrivningen om Bismarck tenderar att bli väl negativ”

Fast historieskrivningen om Bismarck tenderar att bli väl negativ. Faktum är att ”Järnkanslern”, efter enandet, ville att Tyskland skulle ha en stabiliserande och inte expansiv roll på kontinenten. Simultana erövringar mot väst och öst skulle oundvikligen leda till ett tvåfrontskrig med risk för statskollaps. Vilket katastroferna Vilhelm II och, inte minst, Adolf Hitler senare kom att bevisa.

Grunderna för den moderna tyska välfärdsstaten, med sjuk- och pensionsförsäkringar för arbetarklassen, initierades också av kanslern. Dels för att undvika risken för en revolution, dels för att detronisera SPD och dels för att hitta ett sätt att inkorporera arbetarna i den moderna samhällsordning som den industriella revolutionen skapat. Bismarck ville skapa en ny allians mellan ”Herrgården och masugnen”, det vill säga de gamla och nya samhällsklasserna (ty.: ”Bündnis zwischen Rittergut und Hochofen”). Embryot till Tysklands federala maktstruktur och dess maktdelning går också att finna i Bismarcks konstitution (även om han själv inte drog sig för att bryta mot dess anda när det passade honom).

Idén om Bismarck som enbart en reaktionär krigsherre med pickelhuva stämmer därför inte. Tvärtom, mycket av det vi idag förknippar med en modern stat härstammar åtminstone delvis från Kejsartyskland. Men idag är Bismarck ett rött skynke för vänstern och kejsardömets arv, får man nog säga, halvkänsligt.

På senare tid har även Tysklands kolonialism under 1800- och tidigt 1900-tal fått mer och mer kritik. Litet sent, kan tyckas, men så har också tyskarna varit upptagna med att bearbeta nazismens brott. Och det är först nu, cirka tio år efter USA och Storbritannien, som postkoloniala teorier börjar vinna terräng på allvar ute på tyska universitet och kulturredaktioner. Den ”vanliga” kritiken mot kanslern har getts ytterligare en dimension: förra våren attackerades en Bismarckstaty i Hamburg med röd färg, föregått av protester mot rasism och kolonialt förtryck.

Utan att urskulda de brott som begicks i Afrika under tyskt styre så bör tilläggas att Bismarck själv hade en ljummen inställning till kolonialismen. I alla fall för Tysklands del, eftersom den riskerade att ta energi och fokus från inrikespolitiken (en korrekt bedömning).

Att det är Die Grünen som väljer att byta namn på rummet är inte så förvånande, givet partiets strävan att alltid utgöra moraliskt rättesnöre i samhället. För protokollet kan det vara av intresse att det var under en annan grön utrikesminister, Joschka Fischer, som rummet först gavs namnet ”Bismarck”. Och för att göra det ännu mer komplicerat fanns det också ett ”Bismarck”-rum i det gamla utrikesministeriet i Bonn, i sin tur namngivet av förbundskansler Konrad Adenauer.

Givet att salen under DDR-tiden fungerat som sammanträdesrum för SED:s politbyrå och att byggnaden i sig uppfördes på order av Hitler (då som huvudkontor för riksbanken) kan det tyckas orättvist att det är minnet av den gamle Bismarck som hamnat i skottgluggen. Ingen har ju, än så länge, föreslagit att hela byggnaden borde rivas på grund dess mörka historia.

Men så är också Tyskland och dess relation till den egna historien väldigt komplex. Och stundtals ologisk.      

Erik Thyselius

Medarbetare i Axess.

Läs vidare