Fadimes familj var kurder från Turkiet som invandrat till Sverige. Hennes brott var att hon ville leva som en svenska och bröt mot familjens traditioner på flera sätt. För detta både misshandlades hon och dödshotades av sin far och sin bror. Med Fadime vägrade att underkasta sig. Istället valde hon att berätta om hedersvåld, både för att överleva, men också för att hjälpa andra i samma situation.

Den 20 november höll hon ett tal i Sveriges riksdag:

”När jag kom upp i tonåren ville mina föräldrar att jag skulle åka ner till Turkiet och gifta mig med någon av mina kusiner, precis som mina äldre systrar hade gjort. Jag vägrade att finna mig i detta. Jag kände mig alldeles för ung och omogen för ett sådant stort beslut. Dessutom ville jag själv få bestämma vilken man jag skulle dela mitt liv med.

Det synsätt som mina föräldrar hade var att familjen och släkten skulle stå i centrum, varför jag måste tänka på familjens bästa framför mitt eget välbefinnande. Det är bättre att en person lider än att en hel familj och släkt lider.”

Där är nyckeln – en persons lidande spelar ingen roll. En person är bara en liten kugge i ett mycket större maskineri som är familjen. Men en trasig kugge kan förstöra hela maskinen. Så om kuggen är trasig måste den bort.

”Fadime förintades.”

Inte nog med att Fadime inte ville göra som hennes familj ville, hon ville göra precis tvärtom. Hon ville inte gifta sig med en kusin i Turkiet utan ville bo i Sverige med sin svenska pojkvän.
Inte nog med att kuggen var trasig, den rörde sig åt motsatt håll än alla andra kuggar och stoppade upp hela maskineriet. Den måste tas ur maskinen och förintas för att dölja skammen över hur den höll på att förstöra hela maskinen.

Fadime förintades. En kväll väntade hennes pappa på henne i en mörk trappuppgång. Han grep tag i hennes hår, sen sköt han henne med två skott rakt i ansiktet.

Vi är dåliga på att förstå, men vi har egentligen ingen ursäkt. Fadime berättade för riksdagen för 20 år sedan och hela hennes tal finns att läsa på nätet. Sedan dess har otaliga röster höjts för att försöka hjälpa alla dessa människor som lever under hedersförtryck. Tonåringar som inte kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet eftersom de blivit bortgifta i hemlandet. Tonåringar som kontrolleras av sin omgivning, vad de har på sig, vilken musik de lyssnar på och att de går raka vägen hem efter skolan och inte träffar någon av motsatt kön. Pojkar som får stryk hemma för att de är homosexuella. Flickor som ”råkar” trilla ner från en balkong och störtar mot sin död. Män som blir knivhuggna av sina bröder och kusiner. Kvinnor vars pappa väntar på dem i en mörk trappuppgång.
 
De som har försökt tala om detta har ofta blivit skällda för rasister. Just för att vi har varit dåliga på att förstå att hedersvåldet och hedersmördandet faktiskt är ett system snarare än enskilda vansinnesdåd.

Nå, nu har vi ingen ursäkt att inte lyssna längre. Siffrorna är osäkra och mörkertalet stort, men minst 100 000 personer får i dagens Sverige sin vardag begränsad av hedersnormer. Jag har medvetet valt den lägsta siffran som presenteras när den här typen av statistik diskuteras, den som söker vidare kan hitta betydligt högre siffror.

”Alltför många valde att blunda.”

Men 100 000 personer! I världens mest feministiska, jämställda och jämlika land! Vi har låtit våldet både gro och fortsätta växa trots Fadimes och hennes medsystrars rop på hjälp.
Med hennes egna ord:

”Jag har valt att berätta min historia här för er i dag i förhoppning om att det kan hjälpa andra invandrartjejer, så att inte fler behöver gå igenom det jag har fått göra. Om alla drar sitt strå till stacken behöver sånt här inte upprepas. Oavsett vilken kulturell bakgrund man har bör det vara en självklarhet för varje ung kvinna att både få ha sin familj och det liv man önskar sig.

Men tyvärr är det ingen självklarhet för många tjejer. Och jag hoppas att ni inte vänder dem ryggen, att ni inte blundar för dem.”

Men alltför många valde att blunda och blundar tyvärr fortfarande.