Spelar det någon roll vem som skriver vad? Det korta svaret är ja. I Sverige, för att nämna ett exempel nära till hands, delar vi som bekant upp vilka som är ledarskribenter och vilka som är nyhetsjournalister på en tidning. Ledarredaktionen arbetar med opinionsbildning (”views”) och nyhetssidan med, tja, nyheter (”news”).

Uppdelningen har funnits och förstärkts alltsedan journalistyrkets professionalisering på 1960-talet. En del menar att det endast är nyhetsjournalister som kan ägna sig åt journalistik, medan andra anser att det handlar om en grad- snarare än en artskillnad. Jag sållar mig till det senare lägret, väl medveten om att jag är allt annat än opartisk i frågan. Den är inte heller särskilt intressant. (Minst intresserade av alla är förmodligen läsarna).

Vad som däremot är intressant, till skillnad från diskussionen om vem som är ”riktig” journalist och vem som inte är det, är frågan om nyhetsjournalistikens funktion i samhället. Ystads Allehandas politiska redaktör Petter Birgersson för ett klokt och nyktert resonemang på Twitter. Hans poäng är att den viktigaste opinionsbildningen sker på nyhetsplats – inte på ledarsidorna – och att denna insikt är nödvändig att ha med sig i strävan efter objektivitet. Hurså? Opinionsbildning är ju ledarskribentens uppdrag och uppdrag allena?

Men betänk då den samhällsopinion som bildas av redaktionernas ämnesval, hur ämnet presenteras (vinkel), vilka som intervjuas, vilka frågor de intervjuade får etc etc. och, i nästa tankesteg, vilka ämnesval, vinklar, intervjupersoner som väljs bort och hur alla dessa val sammantaget påverkar läsarnas/tittarnas/lyssnarnas uppfattning i en fråga.

Det här är inget kontroversiellt. Precis som god forskning ska bedrivas värderingsfritt är inte valet av forskningsämne fritt från värderingar eftersom dessa är nödvändiga för avgränsningen. Den sekund forskaren eller reportern väljer ett ämne att undersöka eller granska, har han eller hon misslyckats kapitalt med kravet på fullständig objektivitet eftersom alla andra möjliga ämnen valts bort till fördel för det som faktiskt valdes. Draget till sin spets blir därför den mest objektiva forskaren eller journalisten den som aldrig forskar eller granskar något. Men hur skulle det se ut? Bättre då att acceptera att val av forskningsämne och nyhetsvinkel är nödvändiga komponenter i såväl forskningen som journalistiken och att dessa i sin tur bör vara föremål för diskussion.

Fortfarande inte övertygad om att det handlar om opinionsbildning? Lek då med följande tanke: hur intressant uppfattas en redaktion som återkommande rapporterar om nyheter ingen bryr sig om eller har några åsikter kring och som aldrig blir startskott för någon större debatt vare sig på lokal eller nationell nivå? (Att sådana redaktioner finns är en annan sak). Om fullständig frånvaro av opinionsbildning är måttstocken för god och intressant journalistik så torde SMHI:s väderleksrapporter hyllas till skyarna (vid närmare tanke är det ju faktiskt många lyssnare som har starka åsikter om vädret, men jag står ändå fast vid mitt exempel). 

Tankefelet som begås är, förmodligen eftersom själva ordet tenderar att ha en dålig klang bland nyhetsjournalister, att själva opinionsbildningen tar vid först när läsaren tar del av ledarskribent X åsikt angående nyhet Y eller Z. I en del fall är det nog så. Men oftast får läsaren en rätt stark uppfattning redan vid själva nyhetskonsumtionen avhängigt ämnesval, vinkel, ordval, intervjuobjekt med mera. Tittaren är s a s redan förbannad när han eller hon ser Uppdrag Gransknings avslöjande om korruptionen i Bräckeryds kommun, inte först vid läsningen av SvD:s ledarsida som slår fast att korruptionen i Bräckeryd är för jävlig. 

I stället för att förneka att relevant nyhetsjournalistik ger upphov till opinionsbildning vore det bättre att prata om opinionsbildande respektive opinionsdrivande journalistik. Det sistnämnda är nämligen det som ledarskribenten primärt ägnar sig åt. Problem uppstår först när nyhetsredaktioner tar klivet från att vara opinionsbildande till att bli opinionsdrivande. Ett exempel: DN:s ambition om att vara agendasättande har, menar jag, resulterat i att nyhetsredaktionen alltmer gått från att vara opinionsbildande till att bli opinionsdrivande. Ekonomiskt en framgångsmodell, men med ett påtagligt högre tonläge och en ointressantare journalistik som följd.

Så spelar det någon roll vem som skriver vad? Svaret blir fortfarande ja. Uppdelningen mellan ledar- och nyhetsredaktion har en viktig funktion. Men nog vore det uppfriskande om mer uppmärksamhet också lades på vad som faktiskt skrivs?