Att kineserna har samma ord för ”kris” som för ”möjlighet” är förvisso en halvsanning som kommit att omfamnas av mellanchefer och motivationsgurus världen över. Det gör den dock inte mindre sann för det. I politikens värld är truismen i allra högsta grad giltig, vilket krisande CDU tydligt illustrerar.

Före katastrofvalet för en dryg månad sedan var tanken på att låta CDU:s medlemmar rösta fram partiordföranden, om inte otänkbar, så i vart fall inte särskilt trolig (ungdomsförbundet Junge Unions återkommande krav på medlemsomröstning viftades alltid bort från centralt håll).

Som klassiskt maktparti var intresset bland toppskiktet att låta partibasen fälla avgörandet nära noll. Erfarenheterna från Storbritannien (Jeremy Corbyn) och SPD:s senaste partiledarval, som slutade med att Olaf Scholz förlorade mot vänsterduon Saskina Eskens och (avgående) Norbert Walter-Borjans förskräckte. Partimedlemmar tenderar att vara mer höger respektive vänster än medianväljaren, vilket kan ställa till med problem om målet för ett parti är att ”vinna mitten”. I grunden handlar det om två olika demokratiska synsätt: är den direkta (val via medlemmarna) eller den indirekta (val via ombud) att föredra?

”För hur kul är det att leda ett parti i kris, egentligen?”

Med mittenkandidaten Armin Laschets fiasko har vägen mot att även CDU ska införa medlemsomröstning öppnats. Tilltron till att det gamla systemet är bäst lämpat för att hitta den dugligaste partiledaren är mer eller mindre förbrukat efter att två svaga kandidater på rad röstats fram (Annegret Kramp-Karrenbauer och Laschet). Det här har stärkt bilden av ett parti i otakt med sin tid och sina väljare, oförmöget att producera en valvinnare.   

Efter att CDU-representanter på regions (”Kreis”)- och distriktsnivå (”Bezirk”) i samband med en eftervalsanalys i Berlin röstat för att partiledningen bör låta medlemmarna fälla avgörandet om nästa ordförande så kommer detta också att ske: i december ska 400 000 medlemmar rösta om vem som blir Laschets efterföljare. Resultatet ska, är det tänkt, formaliseras 21–22 januari i samband med CDU:s partistämma i Hannover.

Ingen kandidat har officiellt tillkännagett sin kandidatur ännu. Att konservativa Friedrich Merz, som länge förespråkat en medlemsomröstning, vill försöka en tredje gång är däremot ingen hemlighet: hade partibasen fått välja skulle han vunnit en promenadseger mot Laschet i januari. I mätningarna är Merz alltjämt i topp bland medlemmarna.

Andra namn som pekas ut är hälsominister Jens Spahn, den tidigare mittenkandidaten Norbert Röttgen (tvåa efter Merz), gruppledaren Ralph Brinkhaus och halvdoldisen Carsten Linneman. Enligt Bild och Die Welt (3/11-21) arbetar Merz i kulisserna för att få över Spahn och Linnemann på sin sida. Samtliga personer kommer också från delstaten Nordrhein-Westfalen, vilket medierna roat påpekat (precis som förra gången ordförandestriden skulle avgöras).   

Kanske behöver Merz inte anstränga sig så mycket för att övertyga sina potentiella motkandidater? För hur kul är det att ta över ett parti i kris, egentligen? En kris som, dessutom, kanske bara är i sin linda? För en ung politiker (41) som Spahn finns det gott om tid. Det gör det inte för Merz (65). En annan faktor som nästa partiledare måste förhålla sig till är systerpartiet CSU:s Markus Söder. Har bayraren sikte på kanslerposten i nästa val kommer stämningen åter bli usel inom ”Die Union” (CDU/CSU).

Men nästa valrörelse är långt borta. För CDU handlar det om att använda tiden fram till dess att utveckla och återupptäcka sina idéer. I bästa fall blir krisen den möjlighet till nytändning som partiet så länge har varit i behov av, men som makten har varit i vägen för. Att trampa på i samma hjulspår är inget hållbart alternativ.