Idag presenterades det förslag till covid 19-lag som regeringen ska skicka till Lagrådet. Remisstiden gick ut den 23 december så tappra tjänstemän i regeringskansliet måste ha försakat såväl dopp i grytan som Lars Lerin för att ha hunnit med att beakta och ta genomtänkt ställning till de många remissvarens synpunkter på ett av de mest ingripande lagförslag som vi sett på länge. På fem hektiska dagar har regeringen färdigställt vad den annars kunde ha tagit månader på sig att göra. De tillfälliga bemyndigandena från i våras löpte ut redan vid halvårsskiftet. Det är svårt att värja sig mot tanken att respekten för de medborgerliga fri- och rättigheterna inte är så stark som man skulle önska.

För det är stora befogenheter som regeringen vill få: kunna förbjuda politiska möten, gudstjänster och föreställningar med publik; kunna stänga restauranger och butiker; kunna införa vistelseförbud i offentliga miljöer. Fullt utnyttjade ligger befogenheterna mycket nära det undantagstillstånd som saknas i grundlagen.

Att redan aktivistiska länsstyrelser ska ges tillsynsansvar och ännu större resurser känns inte helt betryggande

Riksdagen ska få ta ställning till besluten, men det ska kunna dröja så länge som två veckor innan det sker. När Lagrådet tog ställning till vårens motsvarande lagförslag ville de att respiten som högst skulle gälla några dagar.

Men ingripandena blir förstås lika stora även om riksdagen säger ja, så det hade varit på sin plats med en ordentlig argumentation om varför åtgärderna krävs och vilken effekt de kan förväntas ha. Spelar det nämnvärd roll för spridandet av covid 19 om man får samlas till gudstjänst med god fysisk distansering? Påverkas smittspridningen på ett besvärande sätt av att människor promenerar tillsammans? Vad säger sakkunskapen? Ingripande åtgärder kan vara motiverade, men det måste finnas en rimlig proportionalitet mellan åtgärd och effekt. Regering och riksdag ska inte få långtgående befogenheter att inskränka människors frihet bara för att de vill ha den.

De ska inte heller få inskränka företagares och enskildas näringsfrihet utan tydliga regler för hur detta ska kompenseras. Att ”överväga” kompensation, som regeringen nu talar om, duger inte. Här måste rimligen Lagrådet och definitivt oppositionen säga stopp.

Kritiken mot regeringens passivitet har växt i styrka och det är naturligtvis ett av skälen till att lagen forceras fram. Men gången passivitet kan inte kompenseras genom bristfällig lagstiftning i dag, och oppositionen får inte reducera sig till ja-sägande transportkompani av oro för att inte verka tillräckligt tuff.