De farliga N-, L-, M- och så vidare orden

Foto: Wikimedia Commons

Det är nu över ett år sedan ett panelsamtal genomfördes inom utbildningen i ABM (arkiv, bibliotek och museer) vid Uppsala universitet. Under samtalet lyftes frågan om svårigheten att hitta information om ras i gamla kataloger i arkiv. Det var då det hände, Inga-Lill Aronsson, lektor i musei- och kulturarvsvetenskap svarade studenterna med ”N-ordet”. Det skulle hon inte ha gjort.

De fyra studenter som gjort anmälan till universitetet menade att ordet saknade relevans i sammanhanget och att Aronsson inte hade rätt att använda det, då hon varken var ”svart eller rasifierad”. Invändningar som universitetet sedermera ställt sig bakom. En av Uppsala universitets ”likavillkorsspecialist” som deltog vid Aronsson disciplinmöte framhöll att uttalandet av ordet både var onödigt och olämpligt i sitt sammanhang.

Detta trots att Aronsson använde en så kallad triggervarning: hon förvarnade studenterna på om vad som komma skulle. Vad det hela kokar ner till är föreställningen om privilegier utifrån ett identitetspolitiskt synsätt. Vita är priviligierade och ska underkasta sig andra grupper på grund av detta. Vem som är rasifierad är dock oklart och hierarkin inom gruppen ”rasifierade” är också godtycklig. Universitetet väljer helt enkelt att förhålla sig till ovetenskapliga teorier med rötter i USA, istället för att stödja den fria akademin.

Precis som Aronsson själv har påpekat så kan man inte använda sig av ”N-ordet” som sökterm i historiska arkiv, där krävs det fullständiga och nu föråldrade ordet neger. Universitetet menar dock att de anställda aldrig ska uttala ordet neger utan exempelvis alltid säga ”N-ordet” i tal. Men det riktiga ordet ska fortfarande användas vid sökningar i arkivet, annat vore ju helt omöjligt för att bedriva forskning.

Hur andra problematiska ord ska hanteras på Uppsala universitet är ännu inte klarlagt, men det är en högst relevant fråga. Inte minst för de discipliner som jobbar i en historisk kontext där källor och arkiv utgår från ett dåtida språkbruk och inte dagens tillrättalagda vokabulär.

Det blir inte lätt för vare sig akademiker eller studenter att tala i kod om de problematiska ord som trots allt behövs för att söka fram relevanta källor. Ord som L-ordet (lapp), M-ordet (mohammedan), H-ordet (homofil) och T-ordet (tattare) är alla begrepp som inte används idag, men som krävs för att få några som helst resultat ur ett historiskt arkiv.

Risken är överhängande att eftergifter för dagens lättkränkta studenter medför att viktig och relevant forskning försvåras eller kommer att utebli. Detta då området förvandlats till ett minfält. Såväl Uppsala som Lunds universitet utreder alla anmälningar mot lärare, oaktat rimligheten i anklagelserna.  

Jag vågar hävda att det är mer kränkande och högst problematiskt om forskning kring dessa historiskt utsatta grupper minskar. De övergrepp som färgade, homosexuella, romer och samer har utsatts för ska inte förringas och för att ge en rättvisande bild krävs historiska källor.

Det som nu sker är att svenska universitet skapar en kultur där akademiker bedriver självcensur av rädsla att bli anmälda. Det är en förlust för oss alla.

Marcus Nilsen

Medarbetare i Axess.

Läs vidare