Det senaste exemplet på detta är före detta statsrådet Annika Strandhälls (S) vresiga meningsutbyte på Twitter med stiftelsen Dokus Sofie Löwenmark i frågan om kusinäktenskap.

Strandhäll ger inte mycket för regeringens förslag om att förbjuda kusinäktenskap. Löwenmark med flera, å sin sida, pekar på de väldokumenterade hälsorisker som kommer med att kusiner skaffar barn med varandra. Att redogöra för hela twittertråden (se länk) är inte mödan lönt, men den rundas av med att Strandhäll grundlöst anklagar Löwenmark för att springa ”högerextremismens ärenden”.

Jag tar det igen för att undvika missförstånd. Sociala medier tar fram det sämsta hos en del människor vilket Strandhäll, och flera med henne, fått erfara i form av hat och hot. Mitt syfte är inte att elda på den brasan.

Min poäng är i stället denna: Strandhälls omdömeslösa twittrande står i stark kontrast till den makt hon hade som statsråd. En makt som, ytterst, formar medborgarnas liv.   

Att skälla på Strandhäll är däremot meningslöst. Den större frågan är snarare varför en person som Strandhäll fått förtroendet att inneha fyra olika ministerposter under två olika regeringar? Är verkligen mer makt åt politiker rätt svar på samhällets problem om omdömet hos våra folkvalda inte är bättre än vad Strandhälls twittrande demonstrerar?

Varför, för att citera kulturgeografen Christian Abrahamsson, fungerar inte våra elitreproduktioner?