”Debatten om Vita havet (som någon tomte på fullt allvar ville döpa om till Bruna havet) framstår som slutpunkt i en större diskussion som har pågått i åratal. Den del av samtidskonsten vars rötter kan härledas till postkoloniala teoretiker vid amerikanska universitet påminner numera mest om 1880-talets lika akademiskt påbjudna historiemåleri. Hela grejen är plockmogen. Den gången tog opponentrörelsen över, därefter modernisterna. Vad som stundar härnäst är mera osäkert. Har vi otur blir det bara nya kommissarier, i värsta fall brunskjortor.”

Det är ändå rätt intressant hur välvilligt Kristofferssons bok på det stora hela har blivit mottagen och detsamma gäller Katarina Barrlings och Cecilia Garmes ”Saknad”. Tack vare tröghetslagen och förtjänstmöjligheterna kommer förstås Woke-stollerierna inom akademi och förvaltning att göra sig påminda ett bra tag till. Men fräschören (i den mån man överhuvudtaget kunnat tala om sådan) är putz weg och motståndet – som egentligen inte behöver vara någonting mer raffinerat än gott omdöme och respekt för förnuft och kunskap – har börjat formera och artikulera sig på allvar. Men Fredrik Sjöberg har tyvärr rätt i att det brukar stå en ny hop kommissarier på kö när entusiasmen för de gamla kollapsat, så det gäller att vara på sin vakt.