Året är 2034. Platsen är Internationella brottsmålsdomstolen i Berlin (Haag har blivit översvämmat och obeboeligt på grund av de stigande havsnivåerna). På de anklagades bänk sitter före detta förbundskanslern Angela Merkel. Målsägandena är representanter från 31 länder från det södra halvklotet. Åtalet? Att Förbundsrepubliken Tyskland gjort för litet för klimatet under 2000-talet och därmed förstört planeten. Nu ska de skyldiga straffas.

Låter det spännande? Av Die Welts kritiker att döma är spelfilmen ”Ökozid” lika pompös som den är långtråkig (17/11). Scener från ”rättegången” blandas med klipp från 2010-talets klimatdemonstrationer och Parisavtal. Expertvittnen rabblar en efter en upp information om utsläppskvoter, kolkraftverk och riktvärden för avgasutsläpp. Det är, tydligen, lika spännande som det låter. Under rättegången erkänner Merkel sig skyldig. Som vetenskapsman förstod hon vad som måste göras, men som politiker valde hon det som höll partiet kvar vid makten. Nu måste en dom avkunnas, annars ”kommer ni också om 20 år att tvingas stå inför en tribunal”, säger en ångerfull Merkel.

Under rättegången erkänner Merkel sig skyldig

Undantaget vittnesmålet från en bangladeshisk miljöaktivist får tittarna knappt veta vad målsägandena själva tycker. Delegaterna från Haiti, Mocambique etcetera är i filmen reducerade till tysta nickande statister i färgglada nationaldräkter. Uppenbarligen är länderna så fattiga och svaga att de inte kan representera sig själva utan måste förlita sig på vita välmenande tyska ombud, skriver Die Welt. Något som gör filmen till ett ännu större pekoral givet ansträngningarna att förmedla ett så politiskt korrekt budskap som möjligt.

Spelfilmen ”Ökozid” (översatt: ”Ekocid”) var en del av ARD:s temavecka om klimatet och hur vi ska leva i framtiden. Under hastaggen ”#wieleben” ställde programbolagets sociala medierredaktion bland annat den intressanta frågan om vad som var viktigast för tittarna: ”Att skaffa egna barn eller planetens resurser?”.

Filmen i synnerhet och ARD:s temavecka i allmänhet har startat en debatt om var gränserna mellan journalistik och aktivism går – särskilt då avsändaren är ett public servicebolag. Den allvarligaste kritiken är dock att ”Ökozid”, med sin uppenbara anspelning på Nürnbergrättegångarna (den som inte kan se detta gör sig mer än lovligt dum), förringar mänsklighetens värsta brott i historien: förintelsen (se krönika i Jüdische Allgemeine 20/11).

Vad händer om acceptansen blir allt större för att använda direkta eller indirekta referenser till förintelsen som verktyg för att driva igenom, vad man själv anser vara, inte bara en god sak utan ett moraliskt imperativ? Svaret oroar mig på allvar.