Bilden av högskattelandet har blivit litet mindre tydlig under de senaste decennierna. Min och mina generationskamraters uppfattning har i hög grad formats av 1970- och 1980-talen, då skattetrycket dels steg i rasande fart, dels till en rasande hög nivå. Toppen nåddes 1990 då det samlade skattetrycket var 49,8 procent. Men ännu mer slående var hastigheten. Under perioden 1973-1978 ökade skattetrycket med mer än åtta procentenheter mätt som andel av BNP. Motsvarande förändring i dag skulle innebära att skatterna höjdes med ca 430 (!) miljarder kronor över fem års tid.

Under 1980-talet blev också situationen successivt alltmer ohållbar med hög inflation, dålig tillväxt och stora obalanser och i början av 1990-talet brast bubblan. Det ledde först till hög arbetslöshet och stora underskott men så småningom till sanerade statsfinanser och sjunkande skattetryck. Det sjönk med två procentenheter under Göran Perssons tid vid makten och med ytterligare nästan fyra procentenheter under alliansregeringarna.

I dag förblir det svenska skattetrycket klart högre än genomsnittet i OECD, men vi ligger inte längre i topp. Tvärtom hajar jag till när vi saknas högst upp och blicken får söka sig en bit nedåt i listan innan jag kommer till Sverige, som numera har lindrigare sammantagen beskattning än till exempel Danmark, Frankrike och Österrike. Så brukade det inte vara.

Men detta fall i tabellen har kraftigt förbättrat våra utsikter att behålla ett konkurrenskraftigt näringsliv och en stabil finansiering av angelägna gemensamma åtaganden. Och tar man in statsskulden, som ska betalas med framtida skatter, i kalkylen blir Sveriges läge ännu mer gynnsamt.

Inte sällan läser man radikala drömmar från mer eller mindre rödgröna debattörer om vad det offentliga skulle kunna göra ifall skatterna åter höjdes rejält och någonting i stil med de där 430 miljarderna extra fanns att nyttja hos stat och kommun. Men det är ett föga meningsfullt räknestycke. Om vi hade slagit vakt om de gamla skattenivåerna hade vi också fått hålla till godo med de gamla krisorsakande problemen och hade blivit utan den goda tillväxt och reallöneutveckling som under lång tid har präglat Sverige.

En eller annan procentenhet upp eller ned spelar kanske inte så stor roll. Viktigare är hur skatterna tas ut och resurserna används – och där är utrymmet fortsatt stort för rimligare prioriteringar och vassare vad-får-vi-för-pengarna-atiityd. Men låt oss inte glömma att en procentenhet upp plus en procentenhet upp så småningom leder till nivåerna från den stora stagnationens och den stora krisens tidevarv.

Så låt oss inte tappa greppet om skattedebatt och skattepolitik. Om skattehöjarna drar längsta strået kommer det att stå oss dyrt – på mer än ett sätt.