Farlig truppminskning i Tyskland

Inga muntra miner. Foto: The White House (Wikimedia)

Så visade sig ryktena vara sanna. På order av president Trump kommer USA att minska antalet soldater i Tyskland med 9 500. Från Kreml hördes ljudet av smällande champagnekorkar ända in i Ovala rummet.

Presidentens motivering är att Berlin inte betalat in ”tillräckligt med pengar till Nato”. Om det verkligen är Trumps skäl till truppminskningen indikerar det att han, fortfarande, inte förstår hur försvarsalliansen fungerar. Ett annat skäl uppges vara att Trump vill ge igen för att förbundskansler Merkel tackade nej till hans inbjudan till det kommande G7-mötet. Fakta i målet är att de tyska försvarsutgifterna sett som andel av BNP ökat sedan 2013 (1,22 procent) jämfört med 2020 (1,56 procent*). Det är inte i nivå med Natos ”tvåprocentsmål” och hastigheten i ökningen kan diskuteras. Ironiskt nog kan coronakrisen leda till att försvarsanslagens storlek ökar, eftersom BNP i stort väntas minska.

Draget försvagar både USA och Europas ställning eftersom Tyskland är en central logistik- och sjukvårdshub för amerikanska operationer i Mellanöstern och Afrika. Den stora frågan nu är om Trump kommer att ta hem soldaterna till USA eller förflytta dem inom Europa. Polen sägs vara ett kandidatland. Det vore det minst dåliga scenariot för Europa.

Vad som nu kommer är inte ett försök att förminska eller förringa Trumps destruktivitet, utan snarare ett konstaterande att Tysklands agerande i säkerhets- och utrikesfrågor inte heller alltid är linje med Europas intresse. Det faktum att Trump är en katastrof får inte innebära att vi slutar granska oss själva.     

Till att börja med har upprustningen av det tyska försvaret kantats av bakslag och går allt för långsamt sett till omvärldsutvecklingen (på den punkten är vi svenskar inte ett dugg bättre).

Berlins envisa försvarande av gasledningen Nord Stream 2 har inte bara drivit Vita huset till vansinne, utan även skadat förtroendet hos EU-medlemmar som Polen, Estland, Lettland och Litauen. För förbundskansler Merkel (och det tyska näringslivet) är pipelinen ingenting annat än ett ekonomiskt projekt. Det är en fullständigt bisarr argumentationslinje, då kontrollen över energi är en central del i Kremls verktygslåda. I Nord Stream 2-frågan är det som om vare sig Georgienkriget eller den illegala annekteringen av Krimhalvön har hänt. Att Trump utökat sanktionerna till att omfatta alla företag som har med gasledningen att göra förbättrar inte relationen till Merkel (något som även talar emot teorin om att Trump skulle vara Kremls marionett – även om osvuret är bäst i dessa tider).

Tysklands balansakt med Kina är också ett problem. Än så länge är det oklart hur och om förbundsregeringen kommer att agera för att utestänga kinesiska Huawei från uppbyggnaden av 5G. Om så sker riskerar de ekonomiska konsekvenserna att bli stora för Tyskland eftersom Peking inte kommer att låta det ske ostraffat (Kina är i dag Tysklands största exportmarknad). Dessutom, även om vi ska vara försiktiga med att ta det för en given sanning, innebär en utestängning av Huawei att digitaliseringen av Tyskland riskerar att fördröjas med flera år. Lika central som tillgången på olja och kol var för 1800- och 1900-talets industrialisering kommer tillgången till 5G att vara för 2000-talets ekonomier, om man ska tro ekonomijournalisten Gabor Steingart. Stämmer antagandet löper Tyskland stor risk att förlora sin position som i-land om inte digitaliseringen tar fart på allvar. Det här är vad som väger i ena vågskålen.     

I den andra vågskålen finns den framtida relationen till USA, där Merkels tvehågsenhet i Huawei-frågan bidragit till de försämrade relationerna (varken Trump eller den nyss avgångne ambassadören Richard Grenells allt annat än diplomatiska handlag har förvisso underlättat situationen). Om Tyskland väljer att släppa in Huawei innebär det, om möjligt, ännu sämre relationer med Washington och amerikanska sanktioner. De säkerhetspolitiska konsekvenserna av att kinesiska staten via Huawei kan få tillgång till central infrastruktur är svåröverblickbara.

Även här riskerar Tyskland att göra samma misstag som i Nord Stream 2-frågan om man enbart väljer att se till de ekonomiska aspekterna. Försöket att balansera mellan USA och Kina kommer på sikt att leda till alienering av Washington och ökat inflytande från Peking. Den som tror att den tyska demokratin (eller svenska för den delen) är så unik att den förblir opåverkad vid en sådan process misstar sig.    

Kommande halvår innehar Tyskland ordförandeposten i EU och utformandet av en gemensam Kina-strategi för unionen står högt på agendan. Kan medlemsländerna enas om en sådan vore det mycket goda nyheter – förutsatt att strategin verkligen bygger på insikten att Xi:s Kina är anti-tesen till det europeiska (ja, västliga!) projektet och inte blir en ofarlig papperstiger. Jag hoppas på det första, men fruktar det sistnämnda.

Än en gång: Trump är en vandrande katastrof. Hans sätt att behandla sina allierade isolerar USA och försvagar Väst. Hans ”nollsummesyn” på världen är inte bara felaktig utan spelar fienden rakt i händerna. Beslutet att minska truppnärvaron i Tyskland är ännu ett destruktivt led i denna världsbild.

Det innebär inte att Tysklands ovana att tolka säkerhetsfrågor i strikt kamerala termer är klokt och att Berlins balansakt mellan demokratin USA och diktaturen Kina på längre sikt är smart. Att hålla försvaret på sparlåga i flera år för att sedan under mycken möda bygga upp vad som en gång rivits ned är inte bra för säkerheten. Att vägra se Nord Stream 2 som ett högriskprojekt stärker inte säkerheten. Att hålla dörren öppen för Huawei stärker inte säkerheten. Inte ens den vackraste retoriken om fred, mänskliga rättigheter och ökat samarbete kan ändra på dessa faktum.  

Här har både tyskar och svenskar en dyrköpt läxa att lära.

*Prognos för 2020, reds anm. 

Erik Thyselius

Medarbetare i Axess.

Läs vidare