Den finländska riksdagen har 200 mandat. Men medan svenska politiker numera talar om ”konsten att räkna till 175” som ett mantra, nöjer sig inte de finländska kollegerna med att räkna till 101. I frånvaro av kvittningssystem vill man ha sådär 110 mandat i sin uppställning för att vara på den säkra sidan, inte minst för att ministrar behåller sina riksdagsplatser och numera ofta befinner sig på resor inom EU. Rent konstitutionellt är det möjligt med minoritetsregering, men Finland har inte haft någon sådan sedan Martti Miettunens centerledda styre på 1970-talet.

I praktiken har Orpo två tänkbara basalternativ. Näst störst i valet blev Sannfinländarna och lägger man samman deras mandat med Samlingspartiets 48 blir summan 94. Samlingpartiet plus Socialdemokraterna (SDP) blir 91. I endera fallet behövs alltså stöd från några mindre partier.

Vägvalet är inte alldeles självklart. Sannfinländarnas motstånd mot invandring, inklusive den arbetskraftsinvandring som näringslivet ropar efter, och ljumma inställning till EU och klimatpolitik är stötestenar på riktigt. I dessa frågor ligger Samlingspartiet och Socialdemokraterna närmare varandra.

Men valrörelsens stora fråga var ingen av dessa utan den ekonomiska politiken, där Orpo med framgång drev kravet på besparingar i de offentliga utgifterna. I höstas lade finansdepartementets tjänstemän fram en analys – ”under tjänsteansvar”, som Orpo ofta påpekar – som rekommenderar besparingar som ska leda till sänkta utgifter med sex miljarder euro under mandatperioden. Detta budskap gjorde Orpo och Samlingspartiet fullt ut till sitt och han har inte vikit därifrån under tiden efter valet.

Att SDP skulle tugga i sig besparingar av denna omfattning ter sig fullständigt osannolikt. Den mer vänsterinriktade Sanna Marin är för all del på väg ut men enligt en undersökning som Svenska Yle gjort bland ledande företrädare i partiet (26/4) vill de allra flesta att den ekonomiska linjen ska ligga fast även efter partiledarskiftet Även Sannfinländarna lär känna dämpad entusiasm, men de har öppnat för nedskärningar och utkämpade framför allt inte valrörelsen i clinch med Samlingspartiet i frågan.

Följaktligen är stalltipset att Orpo försöker bilda regering med Sannfinländarna, Svenska folkpartiet (nio mandat) och Kristdemokraterna (fem). De senare tycks inte ställa några besvärliga krav utan är helt inställda på regeringssamverkan. För Svenska folkpartiet (SFP) är situationen besvärligare. Kan man verkligen gå i regering med partiet som vill avskaffa den obligatoriska svenskundervisningen i skolan? Sannfinländarnas partiledare Riikka Purra tycks inte speciellt inriktad på att driva kravet, men ändå?

Fast man kan förstås också vända på frågan: Törs SFP ställa sig utanför ännu en regering där Sannfinländarna är med?