Marinchefen Ewa Skoog Haslums kommentar vid Folk och försvars rikskonferens i Sälen är lika enkel som slående. När det talas om kommunikationer och transporter blir det väldigt lätt så att vägar och spår kommer i förgrunden, medan man missar sjöfartens enorma betydelse. Under 2022 hanterades ca 168 miljoner ton gods i svenska hamnar, varav ca 80 miljoner ton var import: varor för konsumtion i svenska hushåll men också insatsprodukter för användning i industri, tjänsteproduktion och byggnation. I Göteborgs hamn ensam hanterades runt 40 miljoner ton.

Vid stora störningar av detta inflöde – och det inte så hemskt mycket mindre utflödet – skulle en mycket stor del av det ekonomiska liv vi har kommit att ta för givet snabbt bli en omöjlighet. Det har blivit populärt att tala om ökad självförsörjning, och det kan definitivt vara motiverat i vissa viktiga avseenden, men för Sverige är det varken önskvärt eller möjligt att förbli ett välfärdsland utan import och export.
De flesta torde förknippa marinen med patrullering av Östersjön, upprätthållande av ordning och ytterst invasionsförsvar.

Men uppgifterna är långt mycket större än så. Som Skoog Haslum påpekar utgör Östersjökusten bara en tredjedel av Sveriges totala kuststräcka. Även i väster och längs Norrlandskusten finns viktiga hamnar att försvara. Till detta ändamål förfogar marinen över nio ytfartyg, två amfibiebataljoner och fyra ubåtar. De är alla av högsta klass – HMS Gotland gjorde stor succé vid övningar med amerikanska flottans ubåtsjakt i Stilla havet – men det kan inte fullt ut täcka upp för den ringa numerären. Den är, som Skoog Haslum säger till SvD (9 jan): ”jäkligt liten”.

Att samtidigt verka konfliktavhållande i Östersjön och eskortera handelssjöfart genom Västerhavet blir ingen lätt sak att ordna. Och medan ÖB och ministrar varnar för krigsrisk i övermorgon ser Skoog Haslum oroande tecken redan i dag med GPS-störningar i söder i samband med ryska flottövningar och förstörelse av ledningar på botten. Östersjön blir inget Natohav bara därför att Finland och Sverige går med i alliansen: Ryssland har fortsatt tillträde både vid S:t Petersburg och Kaliningrad och kommer säkert att vilja göra sin fortsatta närvaro mycket tydlig.

I går gav statsminister Ulf Kristersson besked om att Sverige vid ett Natomedlemskap kommer att sända en betydande truppstyrka för att under kanadensiskt ledarskap delta i skyddet av Lettlands gräns. Detta sker då som en naturlig del av ömsesidigheten och solidariteten inom Nato och Sverige har alla skäl att visa sig vara en god ny allianspartner. Men det finns också ett mer direkt svenskt egenintresse. Ju mer kraftfullt Nato kan avhålla Ryssland från angrepp mot Baltikum, desto större är chansen att vårt land inte drabbas av väpnad konflikt. Och ju längre bort vårt land kan försvaras, desto bättre.

Otåliga politiker i försvarsutskottet är missnöjda med att det dröjer med de nya armébrigaderna, vilket man kan förstå, men brigader spelar stor roll först när kriget har nått fram till svenskt territorium. Ännu bättre är om vi kan upprätthålla en så avskräckande förmåga att angripare helt avstår eller att de kan stoppas redan öster om gränsen, över havet. För detta krävs att flyget är välutrustat och välbemannat.

Och att marinen inte är för liten. Som nu.