Företagsstöd för de anställdas skull
Magnus Henrekson ställer (SvD 7/4) den utmärkta frågan varför de stora fackförbunden bryr sig mer om medlemmarnas a-kassa än om deras jobb:
”Inget av de tre stora facken – LO, TCO eller Saco – har krävt det slags statliga insatser som bevarar företag och arbetsplatser under krisen och som förespråkas av en i stort sett enig ekonomkår. Kraven handlar nästan undantagslöst om bättre villkor för dem som blir arbetslösa snarare än stöd för att säkerställa att de har sina jobb kvar. Likaså betonas stödpaket till löntagarna för utbildningsinsatser för att lättare få jobb efter krisen. Sådana insatser är viktiga på lång sikt, men utan rätt åtgärder i dag finns inga nya jobb att utbilda sig till.”
Man kan undra om organisationerna har återfallit i någon sorts daterad marxistisk idé om att direktstöd till företag är en subvention av fel sida i klasskampen? Att det gynnar arbetsköpare i stället för arbetssäljare? Om så skulle vara fallet är det enastående kortsiktigt.
Förvisso skulle ett statligt stöd betalas ut till företagen i stället för deras anställda. Men konsekvensen blir inte att företagare kan lägga pengarna på hög utan att de kan betala sina fasta kostnader någorlunda som vanligt. För dem innebär företagsstödet i ett osannolikt bästa fall att de går jämnt upp, för de anställda innebär det att deras jobb kan bli kvar vilket sett över tid är bra mycket värt både ekonomiskt och socialt. Allra helst om frånvaron av stöd leder till företagsdöd, massarbetslöshet och utdragen ekonomisk kris. Man kan mycket väl beskriva ett överlevnadsstöd till företag som mer gynnsamt för löntagare än företagare. Men facken tiger.
TILLÄGG kl 17:52 den 7 april: LO-ekonomen Torbjörn Hållö påpekar på Twitter att LO har ”Möjlighet till heltidspermittering bör finnas under en kortare period” som en av punkterna i organisationens 35 punkts-program (pdf). Gott så, men jag vet inte vad mån det ändrar helhetsbilden.
VD och chefredaktör i Axess.