Vid en reception välkomnar en robot besökarna, som uppmanas ta på sig en liten bricka med vars hjälp man kan interagera med de olika utställningarna. Hur ser då framtiden ut? De flygande taxibilarna känner vi igen från nästan varje framtidsutställning sedan 1950-talet (och vi blir lika besvikna varje gång visionen inte blir verklighet). Kött från betande kossor lever i riskzonen när det odlade köttet blir alltmer populärt. Urbaniseringen fortsätter och de flesta människor kommer att bo i höghus täckta i grönska. Cykel och kollektivtrafik, synes det, är de vanligaste transportmedlen. Robotar hjälper oss människor både i hemmet och på arbetsplatsen.  

Klimatet är givetvis ett viktigt tema. Med hjälp av den lilla brickan kan besökaren spela ett rollspel. Uppdraget? Att rädda planeten från klimatkrisen. Framför en skärm ges besökaren två val: att antingen förmå världens länder att genomföra en omställning till förnybara energislag (scenariot förutsätter att besökaren har mandatet att beordra andra länder vad de ska göra) eller satsa på en experimentell metod som går ut på att kyla ned världens moln. Energiomställningen leder till knorrande till en början, men om besökaren håller kursen räddas både planeten och den globala ekonomin tack vare nya gröna jobb. ”Molnmetoden” leder däremot till katastrof. Den observante noterar att kärnkraften inte ingår i framtidens energimix (kärnkraft nämns för övrigt knappt någonstans i utställningarna).

Att hotet från, respektive möjligheterna med, AI inte berörs på ett djupare plan vittnar om hur snabbt framtidsspaningar riskerar att bli daterade. Känslan av att vandra genom en framtidsvision där AI:s djupgående förändring av samhället, en förändring som pågår här och nu, inte har en central roll är lite lustig.   

En och annan pekpinne kan man leva med. Kvar dröjer sig ändå en känsla av att utställningen mer handlar om hur framtiden borde se ut, snarare än ett förutsättningslöst utforskande av hur den kan komma att se ut. Kanske spelar det inte så stor roll? I antologin ”En annan värld” skriver historikern Henrik Höjer tänkvärt om efterkrigstidens ömsom teknikoptimistiska, ömsom dystopiska framtidsvisioner. Gemensamt för alla förutsägelser om framtiden är att de tenderar att slå helt fel.

Är Futurium värt ett besök då? Javisst. Inträdet är gratis och från museets tak har man en fin utsikt över centrala Berlin. Besöket kan med fördel avslutas på kultresturangen ”Ständige Vertretung” eller ”Berliner Republik”, som båda ligger tvärsöver museet på andra sidan floden Spree. I den sistnämnda puben följer ölpriset tillgång och efterfrågan i realtid och två gånger per kväll inträffar en börskrasch till gästernas stora jubel. Turistigt så det förslår, men lika roligt för det.

Prost!