Ni har väl inte glömt bort Friedrich Merz? ”Högerkandidaten” som i januari i år förlorade partiledarvalet mot Armin Laschet och som direkt efter, via Twittter, insisterade på att bli näringsminister (till mångas förvåning, eftersom Laschets makt över kanslerkabinettet är lika med noll). Nu är han tillbaka som medlem av Laschets kampanjteam.

Eller tillbaka och tillbaka. Merz var så klart aldrig borta ur offentligheten. Tvärtom har han med jämna mellanrum dykt upp i medierna för att ömsom kritisera och ömsom ge goda råd. Det ska noteras att Merz i kampen mellan Markus Söder och Laschet ställde sig tydligt på den senares sida.

För några veckor sedan valdes Merz till CDU:s direktkandidat till förbundsdagen för valkretsen Hochsauerland i Nordrhein-Westfalen. I sitt valtal  lovade han att inte vara någon ”bekväm och foglig” ledamot och menade att CDU tappat sin ”kompass” (Merz utmanade sittande förbundsledamoten Patrick Sensburg och vann med siffrorna 327–126). Tillståndet för både Tyskland och CDU som ett fortsatt regeringsparti var kritiskt, menade han.

Utsikten att ha en ”loose cannon” i Merz som inte tvekar att säga sin mening om sakernas tillstånd i CDU bidrog självklart till att Laschet tagit in honom i lägret. Men det finns andra faktor som också spelar in. CDU av idag saknar, hårt men sant, en sammanhållen idé om hur man ska blåsa nytt liv i ekonomin. Ointresse parat med det mångåriga samregerandet med SPD har lett till att CDU förstockats.

Stor tankemöda, både före och under pandemin, har lagts på hur statens inflytande över ekonomin kan öka. Ytterst lite på hur man skapar en grogrund för ett vitalt näringsliv. De senaste ekonomiska reformerna av betydelse var Gerhard Schröders Agenda 2010, som genfördes i början av milleniet. Missnöjet med nuvarande näringsminister Peter Altmaier (CDU) är stort och Ludwig Erhards lärdomar bortglömda. Med Merz bakgrund inom finansvärlden och hans krav på ekonomiska reformer blir Laschets löften om en ”modernisering av Tyskland” något trovärdigare.

Men det viktigaste skälet för Laschet att få draghjälp av Merz torde vara klyftan mellan ”mitten” och konservativa. Den måste slutas. Snabbt. Ingenstans är problemet tydligare, eller mest akut, som i det forna Östtyskland.  

I de västra delarna av landet får högerpopulistiska AfD inte mer än cirka 10 procent (eller mindre). I det forna öst är läget annorlunda. I Sachsen får partiet hela 29,6 procent i en av de senaste undersökningarna. I Sachsen-Anhalt får AfD 22,2 procent och i Thüringen 23 procent. (I Brandenburg, Berlin och Mecklenburg-Vorpommern backar däremot AfD kraftigt, troligen kopplat till olika regionala skandaler och coronakrisen).

Huvudsaken är att AfD i den här tre delstaterna utgör ett närapå existentiellt hot mot CDU. Om kristdemokraterna inte stilla vill släppa fram, eller vara en del av, den ena märkligare vänsterkoalitionen än den andra, så måste de besvikna CDU-väljarna hämtas hem från AfD.

Grovhugget kan man dela in CDU i två läger: den ena sidan menar att varje politikförskjutning i ”konservativ” riktning i syfte att detronisera AfD vore ett brott mot allt det partiet idag står för. Samtidigt utesluts alla tankar på samarbete vänster eller högerut. Den andra, dit räknas Merz, menar att CDU gått för mycket åt vänster och att en högergir är nödvändig för att vinna tillbaka AfD-väljarna. Inte minst (men inte bara) handlar det om migrationsfrågan. Följaktligen har Merz starkt stöd inom de östra CDU-förbunden.

Pressad av dåliga delstatsval i Rheinland-Pfalz och Baden Württemberg, låga opinionssiffror och Die Grünens framgångar behöver Laschet en seger. Eller åtminstone inte ett till fiasko. Hur stark ”Merz-faktorn” är får vi veta den sjätte juni. Då går Sachsen-Anhalt till val.