Ännu spetsigare blir de, fullt i klass med Mr Spocks, när jag inser att småstaden i fråga är småländska Värnamo. Där bodde jag från att jag började första klass till dess att gymnasiet var slut och efter det har jag hälsat på mina föräldrar åtskilliga gånger varje år. Mina egna barn har lekt i Skogsfållen och Apladalen, och även om de sista fasta banden nu lösts upp när både mamma och pappa är döda och föräldrahemmet är sålt lever en särskild känsla för platsen kvar. Jag vill att det ska gå bra för Värnamo.

Det har det också gjort. Befolkningen har ökat så sakteliga, en högskolefilial har etablerats, arbetslösheten är låg. Efter finanskrisen var det besvärligt med stor utslagning av industrijobb. Gnosjöandan sades ligga på sitt yttersta. Men just som vid motsvarande motgångar förut visade den sig vara tuffare än somliga tror, entreprenörskapet har hälsan och trakten är back in business. Litet för många butikslokaler står tomma i centrum, men så är det i stort sett överallt, och andra yttre tecken tyder på framgång och välstånd. Gräsmattorna ser ut att vara klippta med nagelsax, bilarna blänker.

Men allt som händer på orten möter uppenbarligen inte den tillfällige besökarens öga. Visst har jag noterat några uppgifter om skottlossning och våld i nyhetsflödet, men Kalibers sammanställning förvånar mig likafullt. Gängkrig pågår mellan två, eller till och med tre, gangsterligor. Elva skjutningar och fem sprängdåd har ägt rum på några år. Ett enda av dessa brott, ett mordförsök, har klarats upp. De andra inte. Tystnadskulturen gör det hart när omöjligt att få någon fälld, säger chefen för den lokala polisen.

I våras var det skottlossning utanför en förskola på Blåbärsvägen några få meter från hyreshuset där vi bodde under våra två första år i stan. Den gången bestod brottsligheten i kvarteren av att folk cyklade utan att hålla i styret, i alla fall vad jag kände till. Sannolikt förekom misshandel även då. Men om det hade skjutits med pistol eller kastats handgranater hade vi inte talat om något annat i månader. Pilagårdsgatan, några kvarter från Bruno Mathsson-museet, associerar jag med trevliga tvåfamiljshus med lummiga trädgårdar. Nu omtalas den som skådeplats för mordförsök och slagsmål mellan kriminella familjer. Alltsammans känns smått surrealistiskt.

Kaliber undrar varför polisen inte har vänt sig till forskningen och fått hjälp med mer långsiktigt hållbara arbetsmetoder. Redan för tio år sedan fanns illavarslande tecken, men enligt professor Stefan Holgersson i Linköping agerade man inte i tid. Kanske det. Men det hade varit på sin plats även med frågor om bemanning och ansvarsutkrävande. Hur många poliser är fast stationerade i Värnamo? Finns det kontinuerlig närvaro vid dygnets alla timmar? Vad har det intervjuade kommunalrådet, centerpartisten Hans-Göran Johansson, för reella möjligheter att agera? Om det var tillåtet med kommunal polis hade väljarna kunnat ställa  honom till svars i september 2022, men var ska de nu utkräva politiskt ansvar?

Vidare skulle jag vilja veta vad för grupperingar det är vi talar om. I inslaget nämndes MC-gänget Bandidos, men vilka är egentligen de andra? Och hur kan det komma sig att många av de inblandade går fria och rör sig ute i samhället trots att de redan är dömda för flera olika brott? (Jo, den frågan vet jag svaret på, men den måste ställas om och om igen tills det kommer en ändring till stånd.)

Det ska ingalunda uteslutas att den lokala polisen kunde jobba effektivare, men inget tyder på att den skulle vara särskilt oduglig. Däremot gör exemplet Värnamo ett större faktum mycket tydligt. Om det nationella regelverkets tillkortakommanden, polisens underbemanning och brist på verktyg tillsammans med de ytterst ansvarigas handfallenhet förvandlar Sverige till gangsterparadis, kommer ingen del av riket att kunna känna sig säker. Det spelar ingen roll att du lever i en liten stad med hög arbetsmoral, tillit och starkt och levande civilsamhälle, du kan falla offer för laglöshetens hotfullhet i alla fall. Värnamoborna är inte de första offren och lär inte bli de sista.