Varför talar ÖB och ministrar om krigsrisk just nu? Kan de ha dubiösa bevekelsegrunder? Jajamen, fastslår Aftonbladets Lena Mellin i en kolumn. Vad de säger är ju ”ingen nyhet. Inte alls.” Redan 2018 skickades en broschyr ut till svenska hushåll med information om vad man bör göra för att vara förberedd om krisen eller kriget kommer. Och i det senaste försvarsbeslutet sägs att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas.

Alltså är varningarna gammal skåpmat och måste ha annat syfte än att sprida insikt om det säkerhetspolitiska läget – nämligen  att försvaret ska kunna gama åt sig ännu mer skattepengar än i dag.

Klart att ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, vill ha större budget. ”Ju mer pengar en minister förfogar över desto mer makt”, konstaterar Mellin med grötmyndig epa-cynism. Och försvarsministern och ÖB är precis lika pengalystna. ”Så enkelt är svaret på gåtan.”

Att Mellin besitter en röntgenblick som genomskådar alarmistiska anslagsäskanden söker hon demonstrera även genom att påpeka att hybridkriget visserligen pågår för fullt, men att det enligt expertisen tar minst tre år för Ryssland för att frigöra resurser som kan användas till krig mot andra grannländer än Ukraina.

Ett par frågor inställer sig onekligen.

För det första. Låt säga att det verkligen dröjer tre-fyra år innan Ryssland har förmåga att på bred front vända vapnen mot oss. Skulle det då inte ha sina poänger att börja förbereda sig nu i stället för när bomberna kan börja falla? Eller tycker Mellin att det är vettigare att ligga lågt tills Ryssland verkligen gått över gränsen till Baltikum och förbekämpningen av Gotland och Blekinge har inletts? Är det då vi ska åka på internationella vapenmässor och se om där finns någonting intressant att lägga en order med oklart leveransdatum på?

För det andra. ”Att Sverige står inför hotet att angripas har alltså stått klart under en längre tid. Medborgarna har upplysts, regering och riksdag har slagit fast det i dokument och beslut”, skriver Mellin. All right? Och vad tycker hon att reaktionerna på varningssignalerna säger om hur väl budskapet har sjunkit in? Om allting bara var old hat, varför har då praktiskt taget vartenda medium slagit upp signalerna stort och ältat dem fram och tillbaka? Varför våndas så många förståsigpåare och vittnar om att de står handfallna inför sina oroliga barn?

Klart att det kan vara frestande att posera som klarsynt sanningssägare visavi dem som bär ansvar. Men ibland är det nog bäst att låta bli. Nu, till exempel.

Innan Mellin slår sig ned framför tangenterna nästa gång kan hon med fördel läsa Aftonbladetkollegan Peter Kadhammars något mer verklighetsförankrade kommentar för en vecka sedan .

Två citat ur hans starka text:

”En europeisk demokrati befinner sig i en förtvivlad kamp på liv och död mot en fascistisk jätte, ja fascistisk med dyrkan av våld och militär, en enväldig ’stark man’ i toppen, ett samhälle på krigsfot och uttalade imperialistiska ambitioner. Skulle då Sverige inte mentalt förbereda sig för krig?”

Och:

”Kriget är en chock för när vi gick in i den 30-åriga freden tycktes en ny värld utan stora krig vara det nya normala. Nu är vi tillbaka i striden mellan rätt och fel, ont och gott. Vi ska vara glada för att vi har en regering och ÖB som inte försöker säga oss något annat än att detta är existentiellt allvar.”

Lyckligtvis var det inte bara Lena Mellins djupsinnigheter som publicerades i dag utan också ett pressmeddelande från förlaget Historiska media. Det berättar att Wilhelm Agrell, erfaren expert på säkerhetspolitik och underrättelsetjänst, kommer med boken En tid för krig, där han jämför upptakten till Rysslands anfall på Ukraina med tiden före andra världskriget och konstaterar att vägen mot båda krigen var ”kantad av omvärldens önsketänkande, felbedömningar och obeslutsamhet”.

Önsketänkande. Felbedömningar. Obeslutsamhet. Se där tre farliga ord att begrunda. Och notera att Vaksamhet inte är ett av dem.