Irene Wennemos Politik på riktigt – handbok för sociala ingenjörer (Atlas, 2020) är varken rafflande eller kontroversiell, vilket mot bakgrund av titeln knappast kommer som någon oerhörd överraskning. Däremot är den välskriven och matnyttig och en anings aning avslöjande. Då och då lyfter Wennemo hastigt på historiens förlåt och ger en glimt av wie es eigentlich gewesen när någon ny lag skulle lotsas genom byråkratins och internpolitikens grynnstinna farvatten.

Wennemo var statssekreterare hos arbetsmarknadsminister Ylva Johansson i fem år, har erfarenhet från LO-kansliet och utredningsväsendet och är sedan i fjol generaldirektör för Medlingsinstitutet. Hon vet hur en slipsten ska dras, och det är just den färdigheten hon vill kommunicera. De storslagna visionerna lyser med sin frånvaro i hennes skrift, som inte syftar till att upplysa läsarna om tankebyggena hos Marx, Wigforss eller Piketty utan om hur man i god pragmatisk anda skruvar på den svenska statsförvaltningens reglage för att åstadkomma små stegvisa förändringar av välfärdsmaskineriet. Införandet av maxtaxa i barnomsorgen är sannolikt boken dramatiska höjdpunkt och jag vet inte hur många hjärtan det får att banka utanför Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi.

Men för den som inte sett apparaten från insidan är boken mycket upplysande läsning. Här beskrivs konkret steg för steg och ända från ax till limpa hur nya lagar kommer till, och det inskärps att detta oftast är en utdragen och långsam projekt med många fallgropar på vägen. Om en regering vill få igenom större förändringar gäller det att ha hyggligt uttänkta planer redan när den tillträder, för sedan äts tiden snabbt upp av interna överläggningar, utredningar, remissförfaranden och riksdagsbehandlingar samt förstås av allsköns opinionsstormar, skandaler, kriser och personfrågor som dyker upp oförhappandes.

Wennemo resonerar utförligt om fenomenet som Nobelpristagaren Daniel Kahneman kallar besittningseffekten, det vill säga att människor är mer rädda för att göra förluster än de är förhoppningsfulla inför möjliga vinster. Man vet vad man har men inte vad man får och varje reform som rubbar status quo väcker ofelbart oro och motstånd. Den som har reformplaner måste ta denna mänskliga tröghetslag i beaktande. Det ideala vallöftet har många vinnare och få förlorare. Motsatsen är satsningar som både är ambitiösa och riktade till en begränsad grupp. Hon kallar dem ”vallöftens elitliga” och exemplen att döma finns det rum för ungefär ett lyckat sådant projekt per decennium.

Hon ägnar ett långt kapitel åt vallöften, betonar att sådana infrias betydligt oftare än folk har för sig och beskriver dem som en sorts trumfkort i det interna spelet i regeringskansliet. När krav och önskemål ska vägas mot varandra och prioriteringar ske smäller uttalade vallöften högre än det mesta.

Något annat som ger guldkant och gräddfil åt reformkrav är att de är resultatet av förhandlingar med koalitions- eller samarbetspartner.

Wennemo skriver: ”Om det egna partiet har gjort en eftergift i en förhandling till något annat parti är det inte heller någon idé att idka politiskt önsketänkande. Det andra partiet kommer inte att ändra sig och backa från överenskommelsen bara för att de får höra nya argument mot förslaget. De har investerat förhandlingskapital, som de skulle kunna använda för annat, för att få igenom just detta.”

Jag vet inte i vad mån det kan vara Irene Wennemos avsikt, men några av hennes starkaste rekommendationer illustrerar med all önskvärd tydlighet hur den normala logiken i regeringskansliet har kortslutits av Januariöverenskommelsen.

Inte nog med att den innebär att regeringspartierna hivar ett stort antal av sina viktigaste styrmedel – vallöftena – över bord och ställer sig bakom raka motsatsen till vad man tidigare lovat.

Nyligen har de dessutom hemfallit åt politiskt önsketänkande och tror att samarbetspartnerna ska ändra sig och backa vad avser utredningen om en moderniserad arbetsmarknad. Denna har kommit fram till vad Jökens upphovsmän ville ha respektive motvilligt godtog och som Vänsterpartiet och centralfacken har fruktat. Men nu väljer arbetsmarknadsminister Eva Nordmark att kommentera på ett sätt som går rakt på tvärs inte bara mot utredningen utan också mot vad handboksförfattare Wennemo föreslår:

”[O]m du själv jobbar i en politisk ledning, undvik att kritisera utredningar offentligt om det inte känns helt, helt nödvändigt. Utredningar som misslyckas är också ett misslyckande för de som tillsatt den.”

Det vore verkligen roligt om Irene Wennemo siktade in sig på vad som hänt sedan januari fjol och kom med en uppföljare: Politik på dekis – handbok för vilsna Jökskötare. Den skulle kunna bli både rafflande och kontroversiell. Men jag fruktar att vi får vänta förgäves. Är man övermedlare så är man.