Hänger nazismen på väggen?
Under senare år har en diskussion om Sveriges förhållande till Förintelsen och vårt agerande under kriget fått en allt större plats i samhällsdebatten. Mycket är redan känt, men många frågetecken kvarstår. Ett sådant är hur många konstverk och kulturföremål som återfinns i svenska samlingar som också har sitt ursprung från de plundringar som nazisteran utförde. Idag vet ingen, men det måste det bli ändring på.
Under åren 1933-1945 plundrades stora mängder kulturföremål av nazisterna i Tyskland och de ockuperade länderna. Omfattningen av denna konst- och kulturarvsplundring beskrivs ofta som den största i världshistorien. Det finns inga exakta siffror på antalet plundrade konstverk, men en uppskattning som gjorts är att ungefär 650 000 konstverk stals och att ca 100 000 av dessa fortfarande saknas. Utöver detta tillkommer plundringen av miljontals andra kulturföremål som till exempel böcker, antikviteter och religiösa föremål. Plundringen var en integrerad del i nazisternas ideologi och dess mål att utrota den judiska kulturen och befolkningen.
Frågan om hur det ser ut med denna typen av föremål i Sverige har länge undvikits, inställningen har varit att det knappast kan vara ett stort problem. Genom åren har det förvisso gjorts en del inventeringar i offentliga konstsamlingar utan att göra några fynd. Samtidigt har Moderna museet i närtid lämnat tillbaka två tavlor som just berövats en judisk familj under kriget. Som en konsekven av detta och det ökade intresset att faktiskt diskutera Sveriges roll under och efter förintelsen har Riksantikvarieämbetet utrett frågan.
Riksantikvarieämbetet föreslår i en ny rapport till regeringen att det bör tillsättas en proveniensforskare med expertkunskap om denna typen av plundrade kulturföremål. Genom detta stöd skulle våra kulturinstitutioner få hjälp att se över sina samlingar och hantera de fynd som kan tänkas gömma sig där. Det rör sig om en mycket lite kostnad i förhållande till värdet i att veta sanningen om våra kultursamlingar.
En nog så viktig fråga som tyvärr saknas i Riksantikvarieämbetets utredning är vad som ska göras med stulna kulturföremål där de ursprungliga ägarna och dess anhöriga gått ur tiden. Här borde regeringen ta ett precipbeslut om att föremål som inte kan återlämnas istället ska flyttas till det planerade förintelsemuseet. Det skulle ge oss en chans att både göra upp med vår historia och samtidigt visa respekt för såväl konstverken och dess ursprungliga ägare.
Regeringen bör följa de goda råd de nu fått och fortsätta på den inslagna vägen där förnekelse bytts ut till transparens. Att försöka glömma och gömma mörka delar av ett lands historia är aldrig en bra utväg. Tiden är inne att nazismens spår i våra konsthallar uppmärksammas och utreds en gång för alla.