I mellandagarna infinner sig naturligt ett tillstånd av reflektion. Årets slut närmar sig, det nya ska snart ta sin början.
2022 kommer att gå till handlingarna som året då vi trodde att vi skulle få fira pandemins slut och skåla i champagne. I stället fick vi inflation, energikris samt något vi aldrig trodde att vi skulle få uppleva igen – krig i Europa. Ett krig präglat av terrorbombningar och massgravar fyllda med civila och barn.
Ja, den tiden trodde vi verkligen var förbi. Vi trodde att mänskligheten hade lärt sig av Förintelsen och andra världskriget.

Till leda har det sagts att den som ignorerar historien är dömd att upprepa den. Kanske är det vad som har hänt. För den som faktiskt kan sin historia har vetat att tiden mellan 1989-2022 har varit ett historiskt undantag. Det har aldrig tidigare förekommit en så lång period i historien av (relativ) fred och ekonomisk tillväxt över en så stor geografisk yta.
Att ha värme på vintern och att aldrig behöva gå hungrig var en dröm för de allra flesta för bara hundra år sen. Vi tar det helt för givet.

Vi har vaggats in i en tro att mänskligheten bara kommer att utvecklas i positiv riktning från och med nu. Att all utveckling, alla nya tankar kommer vara av godo. Möjligen är det därför idéer som woke, radikalfeminism och kritiska vithetsstudier har fått växa fritt. I sin egenskap av att vara nya tankar med utgångspunkt i en vilja att göra gott, tror man att man nått toppen av utvecklingslinjen. Men det kommer inte mycket gott ur en tankevärld som delar in människor efter kön, hudfärg och dessutom vill kontrollera människors språk. 

Det har varit enkelt att sitta i Väst med all bekvämlighet och reflektera över personliga pronomen och postkoloniala teorier. Men hur höga hästar vi än sitter på, så har vi glömt att vi genetiskt är exakt samma djur som de som tittade på när nazisterna släpade iväg judar, katoliker och handikappade till koncentrationsläger. Vi är samma djur som underhölls av gladiatorer på Colosseum och tyckte det var festligt när kristna slets sönder av lejon. Vi är samma djur som de som byggde pyramider av människoskallar och åt deras hjärtan. 

Nå, som tur är, så är vi inte bara djur utan också människor. Emellanåt lär vi oss faktiskt av historien och samlar vi på oss kunskap och erfarenheter, både vår egen och tidigare generationers. Vi utvecklas när vi ställer frågor om moral, om vad som är rätt och fel. Någonstans på vägen kom majoriteten av världens befolkning fram till att nej, massutrotning av vår egen art är inget vi borde ägna oss åt. Att det inte är roligt att titta på människor som slår ihjäl varandra och att pyramider av likdelar är en rätt dålig och smaklös sak.

Trots den här ackumulerade kunskapen, kan kriget i Ukraina fortgå. En nation som levt under Stalins terror, låter Putin samla in oskyldiga civila och skicka dem till koncentrationsläger i Gulag. Same procedure as last year, Vladimir.
Så nej, jag vet inte om det här året, sett till mänsklighetens historia, har varit så annorlunda och dramatiskt.

Människans utveckling rör sig helt enkelt inte i en rak linje till det bättre. Därför får vi aldrig sluta se bakåt för att förstå vår samtid och ändå fortsätta försöka bli bättre.
Och vi tackar Ukrainas soldater för att de gör just detta när de försvarar allas vår frihet.