Blir det bra? Det tycker jag, när jag läser nyutkomna diktsamlingen Vi var här (ett samarbete mellan ellerströms och Ariel förlag där dikterna valts ut av Julia Musakovska och översatts av Mikael Nydahl). Den är skriven av Artur Dron från Voskresyntsi i västra Ukraina som studerade till journalist i Lviv när ryska trupper gick över gränsen in i Ukraina. Dron tog då värvning som frivillig och tjänstgör för närvarande i Donetskregionen. Dikterna är skildringar från fronten och innehåller många fina formuleringar som balanserar mellan det abstrakta och konkreta:

att det enda som faller är snö och soldater

Ibland är dikterna helt på fri vers men några är med slutrim. Växlingarna mellan familjers nya vardag och vardagen vid fronten skakar om och berör.

kriget är inget man kan ta
semester från. I kriget
tar man bara avsked.

Det blir inte lättare att ta in kriget för att det är poesi. Men blir det svårare? Förmodligen inte. Alla angreppssätt behövs för att prata om och bearbeta det fruktansvärda som pågår. Artur Drons dikter är både smärta och skönhet på samma gång. I efterordet till den svenska översättningen frågar han sig just: vad ska vi med dikter till?

”Vad kan man skriva samtidigt som barn blir framdragna ur ruinerna? I vilken ordning ska man placera orden för att göra smärtan mindre?”

I början av krigsutbrottet slutar Artur Dron skriva, eftersom det verkar meningslöst. Men han ångrar sig. Han behövde bara tid. Vi behöver ordet och poesin för att slippa vara ensamma.

”Naturligtvis kan poesin inte reduceras enbart till detta. Den är också ett sätt att närma sig en främmande erfarenhet, en möjlighet att läsa sådant man själv inte vågar formulera. Den är en väg som på en och samma gång leder in i en själv och fram till någon annan”, skriver Dron.

Konsten och språket behövs i fred såväl som i krigstid. Smärtan är stor, men precis som Artur Dron trösterikt konstaterar så är vi många som delar den. Ukraina står inte ensamt.